Så börjar allt gå i sin stilla lunk igen.
Jag har gråtit färdigt (tror jag) Ramona letar inte så intensivt längre efter sin valp utan vilar och verkar ta livet med ro.
En promenad med de andra grabbarna gjorde susen och hon är snart sitt forna busiga fruntimmer igen…och den som bestämmer i flocken förståss.
Jag tror djuren tar sådana här händelser mer naturligt än vi människor, vi har en del att lära där.
Livet och döden, that´s life…
Ramona, som liten valp, Alex var mamma upp i dagen




