…ökar mer och mer. Skulle ringa min sk Husläkare ang min situation för närvarande, men fick svaret att Vårdcentralens läkare inte längre har telefontid…
Är landstinget inte längre tillgängliga?
Varför inte ha en robot istället som svarar på frågor och ger mediciner, dom är vakna dygnet runt och den mänskliga faktorn kan uteslutas, banne mig skulle inte vården kunna bli effektivare och kanske även bättre…???
Och undersöka också, inga missar där inte…
Vart är vi på väg?
www.geekologie.com
Robin sitter och övervakar uppifrån TV-soffan, husse ligger och tittar TV…
(Robin ska bli pappa nu, Ramona är parad, synd att husse inte fick vara med när det blir smått…han har då blivit både ”farfar och morfar”…
Hundarna ville gärna hjälpa husse när han hade så ont i ryggen…
Angels, answer me, are you near if rain should fall?
Am I to believe you will rise to calm the storm?
For so great a treasure words will never do.
Surely, if this is, promises are mine to give you,
mine to give…
Here, all too soon the day!
Wish the moon to fall and after tomorrow
I should know
heaven has her way
- each one given memories to own.
Angeles, all could be
should you move both earth and sea
Angeles, I could feel
all those dark clouds disappering…
Even, as I breathe
comes an angel to their keep.
Surely, if this is
promises are mine to give you,
mine to give…
”Den som lever i tron att allt ska förbli det samma lever i en illusion.
I det ögonblick du tittar på din dag, den plats som du står på, den verklighet du lever i kan du bara vara säker på en enda sak och det är att det redan håller på att förändras.
Ingenting är fast, allt rör på sig i evigheternas evighet…”
www.celestin.se
Dagarna går i ett slags vakuum, det som ska göras måste göras.
Jag går ofta in och sätter mig på stolen i Tommies rum, det doftar av alla blommorna, det är fridfullt.
Med mycket tomt.
Plötsligt inser jag att det kommer att fortsätta så…tomt och ensamt.
Vardagarna, de grå, blir min vardag. Ingen att dela den med.
Så sorgligt, så obeskrivligt sorgligt.
Patrik 6 år med pappa Tommie på jobbet (1984)
Idag låg det ett handskrivet kuvert i brevlådan. Lite darrig handstil men mycket välpräntat. I kuvertet också en blomstercheck.
Det var adresserat till mig men handlade om tacksamhet mot Tommie.
”Din man Tommie peppade mig till strålning och operation av min käkcancer.
Jag beklagar sorgen över Tommie.
Det är nu 2 år sedan jag fick beskedet och mår ganska hyfsat trots avsaknad av tänder osv…
Jag minns Tommie med tacksamhet”
Det här är en av många personer som Tommie pratat lugnande med inför sådana besked och inför operationer.
Han sa visst att han skulle bli läkare i nästa liv…
Idag åkte vi förbi hos dr Bussig på Lungkliniken. Han satt på sin expedition och vi fick en pratstund.
En symbolisk liten gåva från oss och ett Tack för allt han gjorde för Tommie. Medmänsklig och engagerad på ett sätt man sällan möter idag i det hårdnande sjukvårdsklimatet.
Vi pratade en stund, han tog sig tid som vanligt, och vill att vi ska hålla kontakten.
Vilken doktor gör det när patienten är struken ur journalerna?
Dr Bussig gör det. Vi är tacksamma och rörda till tårar.
Och det var inte vilken kram som helst vi fick, nej det var en bamsekram från en stor och stark man med ett hjärta av guld!
