Fridens Dal

Posted in Okategoriserade on 16 juni 2020 by icole8

En skylt vid vägen knappt synlig numera. Sly och högt gräs gjorde vad de kunde för att skymma den, dessutom var den blek och lutade en aning. Man måste känna till den lilla grusvägen och veta vart den leder annars åker man bara förbi.

Sommaren var i full gång, värmen vibrerade och gräset började torka. Det längtade efter regn, ett riktigt ösregn under flera dygn helst.

Bönderna slog åkrarna och hövändarna spred moln av fröer och damm. Den som var lite känslig för sådant borde hålla sig inomhus, inte komma på en cykel efter den smala byvägen.

Men hon ville så gärna hinna med cykelturen till skogen och se de gamla husen igen. Barndomsminnen och kära återseenden, både lycka och sorg. Att det fanns något kvar fortfarande var en lycka i sig, att alla som funnits var sedan länge borta var en stor sorg. Tidens gång är svår att acceptera och att det faktiskt gäller alla, även en själv.

Hon klev av sin cykel och drog den sista biten uppför den branta backen. Varför det kallades Fridens Dal var bara de som varit med här förr som förstod. Detta var ingen dal utan en liten höjd, vägen slutade här och runt huset fanns den gamla bandhagen som ett sigill, en sammahållande länk. Den höll ihop historia med nutid och var i gott skick trots alla år den tagit emot årstidernas alla prövningar.

Gräset växte frodigt och grönt, skogen skuggade delvis och bakom husen porlade en liten bäck med klart och rent vatten. Skygga skogsvioler blommade ännu, blåklockorna och skogssmultronen gjorde sällskap. En ensam asp prasslade i den svaga vinden. I övrigt vilade den tystnad som talade, den talade just om frid.

Att sätta sig på brosteget till det gamla timmerhuset, blicka ut över gårdstunet och skymta bergen i fjärran kunde inte ge annat än lugn, även i de mest oroliga hjärtan. Själv kände hon en lätt ökad puls nu, hjärtat slog lite hastigare. Troligen av uppförsbackens motstånd men även av stunden, känslornas uppvaknande. Tillbaka på tunet med så många minnen. Barnens skratt och de vuxnas samtal, klirrande kaffekoppar. Hundens skall, hästens gnäggande och koskällans pinglande.

Hon blundade och kunde för sitt inre se alla de käras ansikten. En julidag med sol och ulliga moln, svalornas vingslag, humlesurr och fjärilsfladder. Dofterna som blandade sig, bullbak och gödselstack. Samling i bersån med kaffe och bullar, saft till de yngre. Barfotabarn i tunna klänningar och pojkar i kortbyxor. Så verkligt men ändå så fjärran. Nyss var dom ju alla här … vart tog det vägen? Tiden, livet, allt …

Nog hade hon lekt med tanken att köpa stället, Fridens Dal. Som igår hörde hon sin mosters röst i dörröppningen: ”Men vad i alla fridens dagar, är det du som kommer …” Fridens dagar blev fridens dal. En beskrivning som passade på flera sätt, ja utom dal då. Men att köpa skulle inte vrida klockan tillbaka till den gamla tiden. Den tiden, som varit den bästa, den var för länge sedan förbi. Inget skulle kunna ändra på det.

Hon var glad ändå att allt fanns kvar, byggnaderna, hagen, tunet. Att inte skogen tagit över med sin frösådd från tallar och granar. Som om den själv bevakade och beskyddade, andäktigt betraktade. Storskogen som varit med under alla dessa år, i tystnad men ändå så närvarande. Talande i vinden och skyddande när de små lekte bland stammarna. Lyssnande till någons ensamma gråt och även till de glada skratten. Den hade sett människors hemliga möten och låtit det stanna, ingen visste som skogen.

Själv hade hon sett saker som inte kunde berättas, små figurer nästan genomskinliga som ilade runt, ivrigt plockande och ordnande i det lilla.

Skogens små änglar, älvorna. De silkestunna vingarnas vibration kunde knappt anas och de viskade så tyst till varandra, få kunde uppfatta deras språk. Fåglarna flög gärna tillsammans med älvorna ivrigt kvittrande, beskyddande.

Hon själv var en av dom som såg, hon den flickan som gick mest för sig själv.

Gärna i skogen och aldrig var hon rädd. Djuren kände henne och kom fram, haren satt kvar och tittade nyfiket. Rådjuret tog små steg mot henne och de mörka ögonen uppfattade någon som var annorlunda. En räv satt helt orädd och betraktade henne när hon plockade blåbär. Korpen kraxade och följde henne vart hon gick. Som om han ropade till de andra: ”Hon är här, här är hon, kom kom”.

Hon var lite udda kunde man tycka, tystlåten, iakttagande. Det hände att folk kallade henne mystisk, ibland vände man sig om och funderade. Vad är det med den flickan? Hon lyste på ett märkligt sätt, något som berörde människors hjärtan. Trots sin ringa ålder kändes hon gammal, som om hon levt i tusen år eller mer. Som om hon bar på all världens visdom, en odödlig själ i en liten flickas kropp.

Och allt hade sin början just här, på tunet i Fridens Dal. En sommarnatt i juni.

I byn fanns en rest midsommarstång och som vanligt skulle barnen dansa och leka, de mer vuxna samlades senare vid dansbanan i byn och dragspelsmusiken hördes långväga. Glädje och skratt, tjo och tjim men det kändes inte så i hennes bröst.

Hon drog sig därifrån och vandrade upp mot storskogen, en ljus sommarnatt med de allra vackraste blommorna längs dikesrenen. Detta var den finaste tiden och snart var den över. Försommaren var snart borta och hon kände sig vemodig. Så hade det alltid varit.

Den som inte vandrat här förut hade troligen vänt om när stigen övergick i ett stenigt område som var svårt att ta sig igenom. Men hon visste att skogen skulle öppna sig igen och skogstjärnens vatten spegla himlen. En förtrollad plats på många vis, som en bild ur en sagobok. Här kunde man vara säker på att inga människor störde, endast djuren letade sig fram.

Det mjuka gräset och det svarta vattnet, spovens lockrop blandat med ugglans hoande, vattenspindlarnas lek på ytan. Ängsullens vita tussar lysande i sommarnatten. Allt inramat av tallarnas pelare. Hon hade hittat sin favoritplats, en nedfallen trädstam, och där blev hon sittande, drömde sig bort. Med huvudet lutat mot stammen somnade hon.

En mäktig hjort med sin stora krona klev ljudlöst genom gräset.

Den blev stående iakttagande, de svarta ögonen betraktade. En räv rundade trädet och med sin nyfikna uppsyn blev den stående. En skogsduva, en hare, en groda, några rådjur. Ljudlöst stannade de vid den som sov sin midsommarnattssömn. Solen gled förbi och sänkte sina strålar i den svarta tjärnens vatten. Det glimmade och lyste i skogsgläntan, en förtrollad plats, en förtrollad natt.

Så stod han där, lång och ståtlig, den fotsida kappan skimrade i regnbågens alla färger. Runt honom lyste det överjordiska ljuset, en gestalt kommen från en annan tid, en annan värld, en annan dimension. På hans huvud en slags krona eller möjligen gloria, hans ansikte så underbart vackert att hennes ögon tårades. Hon såg honom som i en dröm, ögonen slutna som om hon sov men ändå var vaken på en märkligt sätt. Djuren betraktade, skogsgläntan tystnade och allt lyssnade andäktigt.

Hon hörde honom fastän han inte rörde sina läppar. Detta språk som förmedlas via tankar och känslor, hon var bekant med det. Hon hade själv kommit från den platsen. De två hade i tusen och åter tusen år vandrat där, ett förbund i evigheten, i oändligheten. Dit hon längtade en kväll som denna, från detta jordiska livet. Men nu var han här och de delade midsommarnattens förtrollning vid tjärnen, denna magiska plats. Och just denna natt hon fick sin gåva, sitt jordiska uppdrag.

Så bröts tystnaden av en rörelse i vattenytan, en vindil letade sig upp i trädkronorna, den som hade ögon för det övernaturliga såg en ljusvarelse röra sig bort och försvinna likt dimmor som lättar. Hjorten vände sig om och sökte sig in bland träden, den stora kronan vajade bort och så bröts tystnaden av morgonens fågelserenad. Solen som knappt hunnit gå ner lyste nu genom löven och kittlade hennes ögonlock. Yrvaket tittade hon sig omkring. Här hade någon varit med henne, känts så närvarande men inga spår av honom såg hon. Det var en dröm, en magisk midsommarnattsdröm, som nu var över. Dags att vandra hemåt och möta verkligheten.

Då såg hon den, vid hennes fötter låg den, en violett kristall. Ingenting liknande hade hon tidigare sett, kristallen lyste, gnistrade och glimmade överjordiskt. Påminde i djupet av hennes hjärta om en plats där allt får sitt svar. Där hon vandrat i årtusenden och där han funnits vid hennes sida. Nu med stenen i handen kände hon kraften, den som skulle hjälpa henne med det uppdrag hon kommit till jorden för. Den som skulle knyta honom närmare till henne i svåra stunder, när hon tvivlade, när hon ville ge upp, när hon längtade bort från jorden.

Som så många gånger förr vände hon tillbaka till midsommardagens lugn. Dragspelsmusiken hade tystnat, de festande sov ut och bara rester av gårdagen fanns som ett bevis. Halvtomma glas, en kvarglömd kavaj, godispapper, en urdrucken flaska. Barnen sprang runt och lekte runt midsommarstången vars löv redan skrumpnat ihop. Blommorna hängde med sina huvuden, så förgängligt allt ändå är tänkte hon.

Med kristallen i handen gick hon upp till sitt rum på vinden. En dag till här och sedan tillbaka till staden där vägen skulle visa sig för henne, livsvägen. Vad som var hennes uppgift och hennes speciella gåva.

När hon tittade på sina händer skimrade de precis som kristallen, men det såg bara hon själv. De lyste av den kraft som skulle ge lindring åt så många, kraft från den källa som aldrig sinar..

Gläd Dig i Onödan

Posted in Okategoriserade on 12 maj 2020 by icole8

 

 

lugn1

 

”De flesta jag känner oroar sig i onödan.

Sån är inte jag.

Jag glädjer mig i onödan.

Jag tycker det är roligare.”

 

Kristina Lugn

Jag vill aldrig mer vara ful och ensam

Posted in Okategoriserade on 10 maj 2020 by icole8

”Nu sover jag i en mycket vacker
mycket gammal stad.

Nu sover jag för första gången
med knäppta händer.

Och någon som inte känner mig
har strukit bort håret
från mitt ansikte.

Nu är jag ingens lilla flicka längre.

Så nu behöver jag aldrig
känna mig övergiven mer.

När man är död är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var

medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut.”

Kristina Lugn

Våga och Vinn

Posted in Okategoriserade on 18 april 2020 by icole8

Så lätt det är att klamra sig fast vid det man kallar tryggheten. Så enkelt att bara traska runt i samma fotspår. Känna sig säker men vara så låst ändå … att inte våga är väl ingen trygghet egentligen?

Så svårt det är att bryta sig loss och kasta sig handlöst ut i det okända. Kapa bandet till den så kallade tryggheten. Att säga Tack men Nej Tack. Lämna in nyckeln och säga Hej Då, nu går jag. Mot okända marker men ändå. Jag går.

Framtiden är oviss. Det kostar på att inte veta hur det blir. Vilket jobb väntar på mig? Och i dessa tider dessutom.

Någon gjorde det idag. Tog beslutet strax innan deadline och bara gjorde det.

Det kallar jag modigt och samtidigt tryggt. Trygg i att allt kommer att ordna sig till det bästa till slut.

Så Hej då Varuhuset efter 11 år. Vi kanske ses igen men inte i mina invanda spår.

So Long, Farewell, Auf Wiedersehen. Adjö.

Tack ändå för allt.

 

De som minns

Posted in Okategoriserade on 10 april 2020 by icole8

 

 

Det händer något med naturen

när en människa dör.

Träden

som sett oss födas

stillnar och förtätas i sin grönska.

De minns oss i sina årsringar.

Gräset

som böjt sig

under våra fötter

reser sig segervisst i sin tystnad.

När en människa dör

flyttar hon in i träden

och gräset.

Därför susar det alltid av liv

när vinden går genom träden

och får gräset att viska.

Peter Curman

 

skogen

Under solen intet nytt? Vänta bara …

Posted in Okategoriserade on 26 februari 2020 by icole8

Bengt donade med morgonbestyren precis som vanligt.  Han kokade två ägg, skar en skiva limpa eller två, dukade på köksbordet med smör, ost och hårt bröd. Kokade havregrynsgröt och hällde upp mjölk i en liten kanna. På bordet fanns även en dagstidning, den hade han hämtat i brevlådan vid vägkorsningen.  Då passade han även på att titta in hos de sju hönsen och plocka med sig de nyvärpta äggen.

höns.jpg

Han  bodde kvar i sitt barndomshem med utedass bakom ladugårdsknuten och vattenbrunn med handpump på gården. Inga stora förändringar hade Bengt gjort under de  åren han ensam bott i huset och han hade heller ingen längtan att förändra. Han kände sig trygg och hemma precis som det var och varit.  Det hade fungerat förr och det fungerade fortfarande. Han kände sig fridfull och lycklig, nu som pensionär dessutom.

pump.jpg

Han åt sin gröt och äggen samt smörgåsarna, drack kaffe med en skvätt mjölk och två sockerbitar och läste dagstidningen. Köket var varmt och trivsamt,  hans filttofflor med yllesockar i stoppade eventuell kyla från golvet. Med vedspisen som enda värmekällan blev just köket den plats Bengt mestadels vistades i.  Nattetid sov han i det lilla rummet intill köket där värmen från vedspisen letade sig in genom murstocken. Och det fanns ju varma täcken. I värsta kylan hade han en gammeldags vattenflaska i gummi som sängvärmare. Och katten Oskar, som gärna kom in för en värmande natt. Men nu var det sommar och natten var ljum. Fönstret kunde stå på glänt.

oskar.jpg

 

Trots det hasade han runt i sina kära tofflor och Oskar gillade tofsarna …

 

filttofflor.jpg

I tidningen läste Bengt om oroliga tider, krig och elände i världen. Oro för att landet skulle drabbas på ett eller annat vis eller båda. Man uppmanade folk att förbereda sig med akutlådor och annat. Han rynkade pannan en aning och bläddrade vidare till dödsannonserna. Inga kända namn idag, tack för det. I byn bodde inte så många och om någon gått hädan visste alla om det innan annonsen ändå.

Medan duggregnet fortsatt tog Bengt på stövlar och regnrock och gick till den gamla lanthandeln. Som så många andra dagar. Den var inte igång men den fanns kvar i ett hus en bit från gården. Så hade den stått i många år, någon hade bara vridit om nyckeln. Där fanns resterna av det mesta som gick att bevara, nästan som ett museum. Han tyckte om att sätta nyckeln i låset och vrida två varv. Lyssnade  innan han öppnade dörren som om han förväntade sig höra de bekanta rösterna från förr. Pappa Hilding, mamma Alma …

Dörren gnisslade lite och golvmattan hade rest sig så den tog emot en aning. Men så hade det varit länge och Bengt knuffade lite tills dörren öppnades. ”Sisådärja” sa han för sig själv. Samma ord varje gång och det var efter sin far Hilding. Hans ande svävade fortfarande över butiken och Bengt kunde inom sig höra honom som om det var idag. ”Bengt hämta mer mjöl i magasinet, Bengt fyll på ärtor i lådan, Bengt …” Som pojke hjälpte han ofta till i handelsboden. Det lönade sig på lördagen … kolaklubba och polkagrisar, kanske en ask Pix. Ibland en Tulo.

lanthandel.jpg

Bengt gick sin runda, drog ut några lådor, tryckte ut den tomma kassalådan, stängde den igen, drog handen längs disken som om det var en kär vän. I hörnet fanns den gamla telefonen kvar. Han lyfte den svarta telefonluren,  lyssnade på tystnaden och la luren tillbaka. Spår fanns fortfarande efter de händer som rört vid den och de som dragit runt nummerskivan.  ”Jajamensan så är det”. Som Hilding ofta svarade kunder i butiken. Välbekanta ord och Bengt gick verkligen i sin fars fotspår som om tiden stått stilla. Och han älskade det.

telefon.jpg

Så en tur till förrådet eller magasinet som det kallades. Där fanns tunnor och trälådor och diverse saker. En gammal cykel, en sparkstötting, grepar och spett, träräfsor och liar, spik och skruv, yxskaft och zinkbaljor, stängseltråd och mycket mer. En del rostigt men ändå användbart. Han knackade på en plåttunna och lystnade på det ihåliga ljudet. Fotogenet var för länge sedan urtappat. En silltunna i trä luktade fortfarande som bara gammal sill kan lukta. Han suckade djupt, tänkte på gamla tider. Saknade sina föräldrar och  tiden som gått …

Han drog igen dörren,  låste och gick en sväng genom skogen för att inspektera bärtillgången. ”Ett bärår i år” noterade han. Blåbären var redan mogna och han plockade en liter mest varje dag. ”Det blir till att koka en hel del sylt” tänkte han högt.

blåbär

Sedan tog han en genväg och följde stigen ner mot hallonsnåren. Ett ställe lite gömt för den som inte kände till markerna. Strax ovanför älvkanten hittade Bengt stora och fina hallon, inte maskätna som de ofta är på torra ställen. Fukten från marken som sluttade ner mot älven gynnade tillväxten. Bladen mörkgröna och friska.

hallon.jpg

En näve i munnen och han hade nu nästa dag planerad. Idag duggregnade det men morgondagen skulle bjuda på sol enligt väderleksrapporten. ”Hem och göra någon nytta” tänkte Bengt. Dra ogräs i potatislandet, plocka ”fetgräs” till hönsen, ta in några rabarber till kräm, hämta en liter mjölk från grannen (mjölken direkt från korna kallades ”kattmat”) men Bengt hade alltid levt på mjölk direkt från korna och inte blev han sjuk av det.

Grannen Roberts hus låg bara kilometern bort och marken mellan Bengt och Robert bestod av ängar och åkermark, korna betade på en del och resterande plöjdes och såddes. Denna sommar stod havren hög och grön. Bengt tog den gula emaljerade mjölkkrukan och vandrade iväg, lyssnade på svalorna som tjattrade på telefonledningen. Både Bengt och Robert hade kvar sina gamla telefoner fortfarande trots att de flesta bytt till mobiler. Ja Robert hade både och. Så svalorna kunde fortfarande sitta och prata med varandra på telefonledningen något som Bengt uppskattade mycket.

Såhär träffades de båda grannarna dagligen och bytte ägg mot mjölk, pratade om väder och bärplockning, om notdragarna i älven och om de fått någon lax i näten, om att tåget numer inte stannade vid stationen i byn. Och att bussen endast gick en tur till staden och en tillbaka. Så helt omöjligt var det ju ändå inte att göra sig en resa.  Och Robert hade ju bil också förutom traktorn. Bengt hade sparat en gammal Saab inne på logen men det visste inte så många om. Den var som en kär familjemedlem och den kostade inget då den numera var avställd. Behövde han något från stan tog han bussen. Eller skickade efter med Robert.

Denna torsdag efter regnet rensade han potatislandet till hälften, gav de sju hönsen lite extra gott och tog in rabarber, vispade ihop ägg, mjölk och mjöl till en laddning tunnpannkakor. Med färska blåbär och socker mumsade han och kände han sig väldigt rik, hur många hade sådana förmåner? Rabarberkräm med gräddmjölk blev en fin avslutning.

Bengt tog sin kikare och satte sig på bänken bakom huset. Här kunde han se fiskarnas stretande med näten och hur det blänkte om den sprattlande fisken. En lax skulle han köpa endera dagen och om den var stor delade han den med Robert. Men ikväll skulle han läsa tidningen lite mer ingående och även börja snickra på ett litet hus till hönsen. De skulle få gå ute i en inhägnad och ha det bra under resten av sommaren.

Fredagen kom med strålande sol, humlorna brummade, fåglarna flög fram och tillbaka till sina ungar, flugorna surrade och gräset växte som aldrig förr. Hallonsnåret väntade, så med storstövlarna på och en hink i var hand gick han visslande nerför slänten. Från älven hörde han ljudet från en utombordare som strävade uppströms. Men i övrigt var allt lugnt och precis som vanligt. Bengt mådde som bäst när allt var precis som vanligt.

Efter ett par timmar spänstade han uppför stigen igen och placerade hinkarna på trädgårdsbordet. Där skulle han sitta under parasollet och rensa bären. Han hällde ut hallonen på en bricka, granskade ett och ett, delade upp dem i två byttor: mycket fina bär och syltbär. Kaffepaus blev det då Robert i granngården kom körandes och stannade till: ”Ska till stan, behöver du något?” De satt en stund i skuggan och resonerade, Bengt gav honom en lapp med några varor som syltsocker, parafin, plåster, makaroner, en bit falukorv. Och en flaska punsch. Om Robert hade ärende åt det hållet, till ”Västra Apoteket”, som de skämtsamt kallade Systembolaget. Bengt rensade klart och kokade hallonsylt.

Så kom lördagen med lagom värme, lagom mycket moln och luft som stod stilla. Flugorna var ovanligt ettriga och Bengt hade lätt huvudvärk hela dagen. Svalorna flög lågt och mörka moln tornade upp sig bakom bergskammen. Han hade eldat i tvättstugegrytan, en gammal modell att värma vatten i. Lördagar innebar långa badkarsbad  med tallbarrsolja och lavendeltvål. Samma ritualer som för 50 år sedan och han älskade det precis som allt annat från förr. Tiden hade inte stannat men för den oinvigde verkade det så. Badkaret var faktiskt utbytt mot ett modernare, det köpte han av en granne i byn när dom renoverade och satte in en duschhörna. Men Bengt trivdes i tvättstugan i ladugården … kände ingen längtan efter en duschhörna.

I tvättstugan doftade det friskt av tall och lavendel, en mix av det naturliga. Bengt njöt och kände huvudvärken lätta till sist. Ute mullrade åskan och regnet brakade ner på plåttaket, blixtarna skar genom molnen. Efter en timmes avkopplande bad tog Bengt sats och sprang allt vad han kunde genom det kalla regnet och torkade sig framför spisen i köket. ”Burr” sa han till katten Oskar som hade lagt sig tillrätta på kökssoffan. ”Vem vill vara ute denna kväll?” Svaret uteblev, katten öppnade knappt ögonen, tyckte nog frågan var överflödig.

Så öppnade Bengt försiktigt dörren till rummet som kallades Salen. Där fanns många minnen samlade, allt från barndomens jular till födelsedagar och andra högtider, i glädje som i sorg. Väggarna klädda i snirkliga gammeldags blomtapeter och fyllda med svartvita foton. Högtidligt klädda och med allvarliga ansikten såg de på Bengt från en tidlös tillvaro. I taket hängde en magnifik fotogenlampa med prismor och hållare för stearinljus. Den hade gått i arv i flera generationer. Ikväll fick den lysa med sitt svaga sken.

Han steg över tröskeln och satte ner brickan med punschglaset, vattenkaraffen och en kopp starkt kaffe. Och en glasskål på fot med punschpraliner, han var mycket förtjust i punsch och även i choklad. Med fötterna på fotpallen lutade han sig bakåt, blundade och lyssnade på musiken från den gamla knastrande stenkakan på vevgrammofonen. En klenod men den fungerade än idag.

vev.jpgpralin

Smattrandet på taket avtog, Bengt slumrade lätt till tonerna av de gamla kära melodierna och punschen värmde gott i bröstet. Han drömde om gamla tider och hörde inte knackningen på ytterdörren. Så han ryckte till när en främmande man tittade in genom salsdörren … ”Gokväll, ursäkta om jag stör”.

Bengt hälsade och bad honom komma in, frågade om han behövde hjälp med något. Mannen presenterade sig som Stig och att han hyrt stugan nere vid älven. Där fungerade inte elen och han undrade om det gick bra att låna några säkringar. Javisst skulle det gå bra och Bengt gick ut i hallen för att söka i skrubben under trappan. Han sträckte sig efter lysknappen men klick-klick-klick, det hände ingenting. ”Här är det också mörkt men jag hämtar en ficklampa.” Bengt lämnade över några säkringar och även en  liten ficklampa, önskade lycka till och återgick till sin musikstund och sina praliner.

En halvtimme senare knackade det på dörren igen och Stig var tillbaka. ”Tyvärr verkar det inte vara en säkring, det måste vara något annat som är fel?” Bengt tittade bort mot Roberts hus och där var kolmörkt, möjligen fladdrade lågan från stearinljus på köksbordet.  Fönsterlamporna brukade alltid vara tända kvällstid så något var fel. ”Troligen har åskan slagit ner, den brakade loss bra idag” sa Bengt och hoppades att elnätet skulle vara fixat innan morgonen. Stig tackade, tog ficklampan, en tändsticksask, några stearinljus och gick.  Bengt lovade att titta till honom på söndagsmorgonen.

Nu kände sig Bengt verkligen trött, blåste ut lågan i fotogenlampan och stängde Salsdörren. Det fick bli en god natts sömn istället och Oskar var snabb att lägga sig i fotändan. Vanligen brukade han gå ut och svansa på sommarkvällarna men i det regnvåta gräset kändes det motigt. Snart sov de båda tungt till ljudet av tunga droppars trummande på plåttaket.

Söndagsmorgonen bjöd på mulet och grått väder, köket kändes lite kylslaget så Bengt eldade i spisen och kokade sitt morgonkaffe. Snart steg han i stövlarna och försåg sig med ett paraply, hälsade på hos hönsen och plockade med sig några ägg. Han hade även ett paket kokkaffe i ytterfickan för säkerhets skull …

Han närmade sig stugan men såg ingen rök från skorstenen. Kanske sov Stig fortfarande så Bengt knackade försiktigt  men dörren var öppen. Där satt en frusen stackare och tittade på den lilla kaminen, han hade inte lyckats tända någon eld. ”Och inget kaffe fick jag, bryggaren går ju på el”. Bengt tittade i underskåpet och hittade en kaffepanna, gick ner till älvkanten och diskade ur den ordentligt. ”Nu gör jag upp eld så blir det snart kaffe, här är ett paket kokmalet.” Stig  noterade noga Bengts vana sätt att göra upp eld och särskilt att öppna spjället först…

Så satt de på varsin pall med sitt kaffe och funderade vidare. Hur skulle de lösa allt om elen dröjde? Stig hade ju bil så han kunde åka till stan och skaffa det han behövde. När Bengt kom tillbaka hem ringde han Robert. Där fick han samma svar: ”Här är det svart som i en mjölsäck och jag blev tvungen att elda i spisen för morgonkaffe, undrar om åskan slagit ner? Har du hört någe?” Bengt hade inte hört något, radion fungerade ju inte utan el men han hade en gammal batteritransistor, den skulle han försöka få igång. ”Så när jag kommer bort med ägg och hämtar mjölken vet jag nog”.

Han åt sin frukost som vanligt, la in några vedträn och gav Oskar mat. Pysslade med transistorn och fick till sist in en kanal som sände extra. ”Ett strömavbrott har drabbat stora delar av Norrland och ingen prognos finns när felet kan vara avhjälpt. Se till att spisplattor och annat är avstängda, jag repeterar …” Aj aj aj, så illa var det alltså. Tur att det inte var vinter i alla fall. Han samlade sig, tänkte att själv skulle han klara sig skapligt men det fanns andra som skulle få problem …

Visst hade han hört hur folk pratade om honom. ”En gammal kuf som inte vill modernisera utan lever som förr i tiden … ser ut som gubben Hilding nästan … Han har inte ens toa inne och inte har han dragit in vatten heller”… Idag kände Bengt sig stolt och sträckte på sig lite extra. ”Jojo det kanske inte är så dumt ändå”. Och det skulle snart bevisas. Det dröjde inte länge förrän en av byborna kom på cykel och undrade om det fanns möjlighet att hämta en dunk vatten? Pumpen hemma gick ju på el så. ”Visst går det bra, än finns det gott om vatten i brunnen”. Och pumpen här går på armkraft …

Och så fortsatte det. Folk hämtade vatten och köpte några ägg när dom ändå var där. Hönsen värpte duktigt så det fanns mer än nog. ”Och du kan komma förbi och hämta en älgstek när det passar, bäst att inte låta det tina för länge i frysboxen.” Bengt hjälpte till med vatten och fick betalt i form av tinande matvaror ur frysarna. Ena dagen åt han lax och nästa dag fläsklägg, hemlagad pölsa och kalvfrikadeller. Folk var generösa och Bengt pumpade vatten. Och sålde ägg.

Nere i stugan vid älven försökte Stig på sitt vis, dock blev det enahanda att bara  laga mat på kaminens lilla platta. Och han var inte någon kock direkt så Bengt bjöd honom på middag nu och då, all den goda mat han fick i utbyte måste ju ätas upp. De plockade blåbär och hallon, rensade och kokade sylt. Bengt gjorde som han lärt sig att smälta parafin och hälla över innan locket skruvades på. ”Det gör sylten så mycket hållbarare” förklarade han för Stig. ”Ställer den i matkällaren och den klarar sig länge.”

Ur gömmorna plockade Bengt fram en stor kittel som förr användes till att konservera mat. Även glasburkar och lock fanns bevarade liksom plåtklämmor och gummiringar. Nu skulle Bengt lära Stig något helt nytt. Efter att ha diskat ur alla burkar och lock samt kitteln gick han igenom proceduren och förklarade hur det fungerade. Med den metoden blev det vakum i burkarna och man behövde ingen frys. Det räckte bra att ställa burkarna i den mörka skrubben under trappan eller i matkällaren. Frågan var nu vad som skulle konserveras först?

bygelburkar.jpg

”Jag får leta rätt på den gamla kokboken och läsa ikväll, det är ett antal år sedan kitteln var framme” sa Bengt som  följde Stig en bit på vägen till stugan. En fin sommarkväll med spegelblankt vatten och lagomt med mygg. Luften var frisk och mättad av dofter efter regnvädret.  ”Vi sätter oss på bryggan och metar, kanske vi får några abborrar, mask finns i lövhögen bakom ladugården”. Bengt hämtade potatisgrävet och fick upp många fina maskar. Han fyllde maskburken med gamla löv och hämtade två metspön i logen. Oskar följde med då han visste vad fiske kunde innebära för hans egen del.

Elavbrottet kändes nu inte lika hotfullt, det fanns ju lösningar ännu så länge. Bengt  gladde sig åt att kunna hjälpa till och nu fick han även tillfälle att damma av den gamla konserveringsmetoden. På bryggan berättade han för Stig om sin barndom och hur föräldrarna Hilding och Alma drivit den gamla lanthandeln. Att den varit centralpunkten i byn och viktig för alla. Här fanns i stort sett allt man behövde. Stig lyssnade intresserat och vissa ideer började födas … tänk om …

Med några fina abborrar och en mindre gädda  vandrade de tillsammans längs älvkanten. Stig beundrade den vackra naturen och kände sig ovanligt rofylld. En kopp kaffe i stugan och rensa fisk blev söndagskvällens avslutning. ”Imorgon lagar jag till  dom och tar upp första potatisen, du kan komma upp när du vill”.  Stig hade längtat efter fisk och även att få fundera vidare på sin idé. Han var numera ensamstående och trött på kontorsjobbet, hade tänkt att ta pension i förtid. Och att få göra något mer och annorlunda i livet innan det var för sent. Bengt var nog rätt person att prata med.

Det fanns fortfarande ingen el när man nu var inne på tredje dagen. Ingen prognos heller enligt radions nyhetssändning. Bengts tillvaro skiljde sig inte så mycket från vanliga dagar förutom alla som ville hämta vatten. Och all den mat som folk kom med från sina frysar. Därför hade han laddat med burkar och gummiringar samt den stora kitteln för konservering. Stig skulle få hjälpa till och lära sig något han aldrig gjort förut. Efter en lunch med stuvad abborre och färskpotatis bjöd Bengt på en lektion i konservering av kött.

Han läste högt ur sin bok:

Skär köttet  till grytbitar och lägg  i  glasburkar för konservering med gummiring. Ställ burkarna i kokande vatten. Ett vakuum bildas och köttet konserveras. 

Konserverna håller sig sedan i evighet, utan socker, salt, konserveringsmedel eller elektricitet, tills man öppnar burken, värmer och serverar.

 Metoden lanserades i början av 1900-talet då staten anordnade kurser och möten för att lära ut denna ädla konst till landets husmödrar. I dag är den nästan bortglömd, trots många fördelar:

Samma burkar återanvänds

Det håller sig nästan i evighet.

Burkarna behöver inte stå kallt

Inga tillsatser behövs

Ingen energi krävs för lagringen

Ingen förvällning behövs

Man ser innehållet i burkarna

Snabbare matlagning

Handlar det om att snabbt ta hand om stora mängder frukt, så går det snabbare att fylla frukten hel, riven eller mosad i burkar och koka in den, än att torka den. 

”Ja vad väntar man på?” sa Stig och började skära upp det knappt tinade älgköttet som låg i en plastback. En hel del glasburkar fyllde bänken och fler skulle hämtas. Grannar som sparat i uthus och bodar delade gärna med sig och i gengäld skulle de få konserver såklart. Den dagen och kvällen  jobbade de båda sida vid sida och Stig lärde sig något helt nytt. Robert ringde med sin gamla telefon och hörde sig för om läget. Bengt berättade om konserveringen och det gjorde Robert nyfiken. ”Jag tittat över lite senare”…

Den måndagskvällen skiljde sig från andra vardagar i Bengts liv. Salsdörren stod vidöppen och där satt tre män och pratade om framtiden, fotogenlampan var tänd trots att det inte var lördag och kaffekoppar var framdukade. Det hade nog inte hänt sista 10 åren trodde Bengt.  Med den erfarenhet som fanns bland byborna och kunskapen om hur man levde förr skulle ett elavbrott inte förlama vardagen, inte till 100 procent i alla fall. Stig antecknade i ett block och lärde sig saker han inte haft en aning om. Emellanåt hördes ett hmhmm från honom och ögonbrynen åkte upp.

Lampan var  fortfarande tänd i Salen när köksklockan dångade tolv slag och Oskar började fundera om han skulle sova ensam. Husse brukade vara punktligt i säng klockan tio … Med rejäla handslag och ”vi hörs imorgon” skiljdes de tre åt. Stig vandrade med ett  leende tillbaka till stugan vid älven. Den ljumma sommarkvällen med alla sina dofter och  blommorna längs dikesrenen kändes ljuvligare än någonsin. Han såg allt med helt andra ögon nu. ”Det finns ett liv utanför storstan och det trista kontoret”… så tog han sig ett kvällsdopp i älven och låg sedan vaken till solens strålar steg upp bakom berget. Det fanns roliga saker att planera och han kände sig lycklig. För första gången på länge …

solupp.jpg

Tisdagen kom med värme och stekhet sol från en molnfri himmel. Inte en vindpust kunde anas, älvens vatten flöt spegelblankt och ytan var kav lugn. Bengt satt på sin bänk på baksidan huset med morgonkaffet på det lilla bordet. Han hade också legat vaken och blinkat fram till klockan slog tre i alla fall. ”Inte bra att dricka så mycket kaffe så sent” resonerade han i sitt huvud. Men troligen kunde planerna de tre herrarna diskuterat ha satt griller i huvudet och Bengt funderade och funderade.

Det dröjde inte länge förrän Robert kom susande på cykel och satte sig i skuggan bredvid Bengt. ”Ställde en kruka mjölk i hallen, äggen kan jag ta sedan”. Bengt nickade och de båda knallade iväg till hönsen. På vägen ställde Bengt in krukan i källaren, en jordkällare som höll sig sval under hela sommaren. Robert tittade lite på förutsättningarna för att bygga om och göra hönshuset större.

hönshus.jpg

Det skulle bli fler höns var det tänkt, de båda skulle dela på kostnaderna och de eventuella inkomsterna. Idag fick Bengt fler ägg än han behövde och att börja sälja skulle nog gå hur bra som helst. Det fanns efterfrågan på det som kallades hemägg.

Stig syntes inte till under dagen men till sist dök han upp. ”Gissa vad jag har varit?” Av minspelet att döma hade han vunnit en miljon men Bengt väntade på svaret. ”Jag har varit till mäklaren i stan och nu är det klart. Jag köper det gamla torpet uppe vid skogskanten.” Bengt antog att torpet bara skulle bli ett sommarställe men Stig pratade på. ”Nu har jag planer må du tro. Vi kan köra igång med både det ena och det andra. Inatt låg jag vaken och funderade, en torpare ska jag bli.”

torpet.jpg

Bengt blev lite svag i benen, det kändes nästan övermäktigt. En storstadsbo skulle kasta sig in i att leva på vad jorden ger och vem skulle hjälpa honom? Men han höll god min och vid köksbordet fick Stig upp ritningen. ”Titta vilka möjligheter det finns. En hel del mark ingår och där finns också en liten sjö, om än liten.” Bengt nickade, jo det finns en liten sjö och visst, det finns möjligheter, men det är kanske inte så enkelt. Stig lät sig inte skrämmas utan gick på om gris och ko och höns och … ja varför inte getter.

Efter en snabbgenomgång tog Stig det långa benet före och promenerade ner till stugan. Bilen lät han stå utanför Bengts lada så länge. ”Ska höra om  jag kan hyra resten av sommaren, kan nog bo där tills det är inflyttningsklart på torpet”. Lägenheten i storstan kan jag hyra ut hur lätt som helst”. ”Glad som en lärka” sa Bengt för sig själv men oroade sig för hur det skulle gå för en storstadsbo att bli torpare. Fastän roligt ändå, Bengt och Robert fanns ju och att hjälpas åt var ju vanligt på landet. Ytterligare en granne i byn var inte dumt, vanligare var ju att folk flyttade därifrån.

Torpet i skogskanten var ett gediget hus i grunden och hade stått tomt endast några år. Det kunde nog bli beboeligt ganska snart och Stig, Bengt och Robert hade ju redan utvecklat ett fint kamratskap. De skulle hjälpas åt och ingenting kändes omöjligt faktiskt. Den kvällen somnade Bengt och Oskar redan klockan nio utan att notera att elen kommit tillbaka. Lamporna hos Robert lyste faktiskt ett par timmar kring midnatt. Efter ett upphåll på flera dygn.

Så kom onsdagen  med lagom sol och lagom vind, Bengt tog sin kruka och stegade iväg till Robert. ”Ja nu är allt som vanligt” sa Robert. ”Man kan brygga kaffe och ta en varm dusch, ladda mobilen, härliga tider”. ”Jo” svarade Bengt ”för min del är det inte så stor skillnad men visst är det bra för alla andra. Jag klarar mig bra utan el egentligen men vi får se …” De satt en stund på brosteget, samtalet kom att handla om just detta med elavbrott. ”Hur ska vi planera i byn inför nästa som kanske varar i veckor? Vad vet man? Det kanske blir kris då ”…  Ingen enkel lösning men något hade de lärt sig i alla fall. Av just de senaste fyra dygnen.

Det dröjde inte länge förrän Stig kom förbi och hämtade bilen. Han skulle åka till stan och skaffa en släpvagn för att frakta virke och allt annat som behövdes till torpet. Nu var det även klart att han fick hyra stugan vid älven, dock bara fyra veckor till. Den var utlovad därefter. Bengt rynkade pannan och såg frågande ut. ”Var ska du då bo? Ja här kan du få sova på vindskammaren, men det är inte så trevligt kanske ”… Stig sken upp som en sol och tackade för erbjudandet men han hade andra planer …

Först skulle han prata med sin arbetsgivare ang uppsägningen och all den övertid han hade innestående. Därefter tänkte han ta ut sin semester och allt detta skulle räcka till den 3 månader långa uppsägningstiden. Men det fanns en annan sak som den stora planen handlade om. Hans bror Anders (kallad Ante), snickare med eget företag, skulle komma några veckor för att hjälpa till. Och det i samband med att Stig blev av med stugan. Brodern ägde en stor husbil så på det viset var boendet löst. Bengt kände stor lättnad speciellt ang snickeriet. Visst kunde han en del men någon snickare ville han inte kalla sig.

Dagarna återgick till den vardagliga lunken men elavbrottet fanns kvar i minnet. I den gamla byskolan samlades byborna och även Stig fanns med denna eftermiddag. En akutplan skulle upprättas och alla fick komma med sina förslag. Det blev en diger lista och många frågor om hur allt detta skulle lösas. ”Det blir nog ingen enkel match” var de flesta överens om. Långvariga strömavbrott hade diskuterats på TV senaste tiden och hur  folk skulle förbereda sig. Bengt var inte så orolig då han klarade sig bra utan el men hur skulle det lösas för alla andra?

Sommaren blev sedan ovanligt varm och torr men i augusti kom allt regn som inte fallit tidigare. Det var bra för grönskan och potatisen men inte för ett tak som läckte. Stig och Ante jobbade för högtryck och insåg också omfattningen av renoveringen. Taket behövde bytas och det innan hösten kom. Mycket mer arbete än planerat med andra ord så Ante måste skaffa hjälp och det kostade en hel del också.

Bengt satt i sin fåtölj som vanligt på lördagskvällen och med skålen full av praliner. Han blev sittande med blicken ut i tomma intet och att fotogenlampan osade märkte han inte. Punschflaskan var oöppnad, ingen musik strömmade från den gamla grammofonen och han fick liksom ingen ro i kroppen. Lördagsbadet med tallbarrsolja och enrislukt tillsammans med tända ljus gav heller ingen avslappning. ”Nä nu får det bli någon ordning”. Stig och Ante kunde inte slita ihjäl sig och att trängas i en husbil tärde på deras humör, han hade hört dom två gorma emellanåt. Dessutom skulle det bli dyrt med anställda  …

Så Bengt tog sin gamla telefon och ringde runt i byn, berättade hur läget var med renoveringen av torpet och med frågan: ”Har ni någon möjlighet att hjälpa till? Vi får försöka ersätta er på något vis senare …”. Efter ett antal samtal hade han många namn och ett schema på vilka tider de kunde komma. Att få en nyinflyttad till byn tyckte alla var värdefullt och att det blev ordning på torpet som stått tomt likaså. Viljan att samarbeta och att hjälpa varandra hade stärkts under elavbrottet.

På söndagen knallade han upp till husbilen med en korg och dukade upp lite av varje. Så berättade han hur veckan skulle se ut och att han själv skulle vara med också. Stig blev  nästan rörd till tårar och Ante klappade händerna. De skulle nu hinna bli klara innan höststormarna och Ante kunde då återvända till alla andra snickeriuppdrag han bokat in. Stig skulle börja med sitt efterlängtade torparliv som dock inte gav någon inkomst ännu. Så vad skulle han egentligen leva på fram till dess? Bengt oroade sig för detta och försökte finna lösningar även om det egentligen inte var hans problem. Men sådan var Bengt, en verklig medmänniska.

Veckorna med hjälp från bybor gav resultat och andra helgen i september vinkade Ante adjö, men ropade ”ses snart” innan bilen försvann. Stig och Bengt skulle campera ihop tills vidare innan Stig kunde flytta in i torpet för gott. Bengt hade inrett Salen med en extrasäng och satt en golvlampa vid eluttaget. Lite modernare fick det bli och el fanns ju faktiskt indraget.

kökslampa

Kökslampan fick vara tänd vid behov och en elektrisk kokplatta blev inkopplad. Kaffebryggare likaså eftersom Stig fick ont i magen av kokkaffe. Bengt var väldigt gammeldags och envis, egenskaper som var bra men kanske inte alltid. Han kunde faktiskt se fördelar nu också men bara ibland … bryggkaffe var dock inget för honom. Oskar tittade storögt på den nye nattgästen, gäspade stort och tog plats i husses fotända. Med ena ögat halvöppet somnade han till sist. Salsdörren stod öppen, bäst hålla utkik.

September fortsatte med hög och klar luft och sol som lyste från en klarblå himmel. Dagarna var varma och kvällarna mörka och kyliga precis som september brukar vara. Inget regn på tre veckor vilket gav Bengt och Robert tid att fixa hönshuset som snart skulle inrymma fler höns. Stig pysslade med torpets insida med hjälp av ett par bybor. Potatisen blev upplockad och sorterad, King Edvard, Bintje och Mandelpotatis. Allt i sina respektive lårar i jordkällaren.

Och många lingonhinkar samlades på trädgårdsbordet då det fanns ovanligt gott om bär. Att rensa såg Bengt enbart som ett nöje. Han älskade hösten och njöt varje dag av naturens skiftningar liksom asparnas rassel i vinden och de färgsprakande trädens speglingar i det svarta älvvattnet. Snart skulle Stig flytta upp till torpet och det kändes både bra och lite trist. Han hade vant sig vid sällskap och att äta tillsammans med någon men de skulle ju ses mest varje dag ändå. Bengt hälsade på hos Stig och Stig hjälpte till med hönshuset. ”Trio med höns” blev de döpta til av Ante, Bengan-Robban-Stickan. Ante hade sitt eget språk .

En dag gjorde Stig en resa till storstaden ”för några små ärenden” som han sa och Bengt passade då på att ordna lite i  Magasinet, en del av hans lilla hemlighet.  Det gällde att passa på nu när även Robert åkt hemifrån för att hjälpa några bekanta med lingonplockning. Bengt såg noga till att stänga dörrarna så ingen råkade komma förbi … och ställa nyfikna frågor. Han plockade i en del lådor och flyttade runt saker, skrev i ett block och såg allmänt fundersam ut. Men som sagt han hade en plan och nu var det snart dags att sätta den i verket. Han kände sig glad och lätt om hjärtat, tänkte på sin far Hilding. Han och Alma skulle tycka mycket om detta …

Vid middagstiden satt Bengt vid köksbordet och såg ut precis som vanligt möjligen med ett hemlighetsfullare uttryck för den observante. Stig kom sent och ville inte ha någon middag utan han bryggde kaffe och dukade upp några färska wienerbröd. Även han såg rätt hemlighetsfull ut och till sist berättade han. Lägenheten var nu såld med möbler och allt, han ville börja om med rustikare saker passande i ett torp.  Affären gav som resultat ett rejält klirr i den ansträngda ekonomikassan och han kunde nu klara sig utan lån framöver. Bengt andades ut även om det alls inte rörde honom mer än att han var en medmänniska av stora mått. Och en djurvän av ännu större …

Byborna tyckte mycket bra om Bengt även om man kallade honom ett vandrande museum. Och just det hade han nu tagit fasta på – han skulle göra den antika butiken till ett museum och plocka fram allt möjligt ur gömmorna. Sådant som unga av idag inte har en aning om och de äldre skulle minnas med glansiga ögon. Magasinets inre domäner gömde en hel del som t ex besman, rubank av äldre modell, separator och mycket annat.

besman

rubank.jpgseparator

I själva butiken fanns mycket av det gamla kvar om än lite dammigt.  Den numera smått antika kassaapparaten, inredningen med trälådor, den gamla vågen med tyngder och diverse annat.

butiksvåg

Det skulle innebära en hel del arbete att förbereda allt men lagom till våren kunde nog butiksmuséet stå färdigt för invigning. ”Lanthandelsmuseum” – han smakade på ordet och tänkte sig en skylt uppe vid vägkorsningen med en pil som visade vägen.

Men Bengt avslöjade inget nu utan tänkte avvakta till rätt tillfälle infann sig. Stig hade fullt upp att komma igång som torpare och Bengt kände på sig att det även fanns mer i Stigs huvud. Idéer saknade han verkligen inte, frågan var bara om han kunde förverkliga alla. Bengt behövde sin egen energi och inte höra ännu fler vilda planer just nu. Kvällen avslutades med ett glas punsch och snart snarkade både Stig och Bengt ljudligt från sina rum. Oskar kröp under filten och även han somnade till sist trots oljudet.

En räv slank ljudlöst förbi hönshuset, stannade till och vädrade i luften. Inga hönor tillgängliga för räven ikväll. I talltoppen vakade nattugglan med sina skarpa ögon. Hon missade inte ett tillfälle att knipa en godbit. Höstmörkret låg som en sammetsfilt över stugorna och endast aftonstjärnans blinkande kunde tränga sig igenom.

uggla.jpg

Oktober kom med  regn var och varannan dag vilket åtminstone gynnade grundvattnet. Tack och lov var det mesta utomhus iordning inför stundade vinter. Så Bengt kunde nu börja med butiksplanerna efter sina hönsärenden och mjölkhämtandet. Robert hade engagerat sig i Stigs torp så dom två hölls mest där. Bengt fick naturligtvis frågan om att vara med också men hade alltid en ursäkt om än det ena och än det andra. Till sist fick han lov att berätta om sina planer då Stig och Robert fick för sig att det låg en hund begraven pga hans annorlunda beteende. Så han presenterade sitt Lanthandelsmuseum …

Bengt låg klarvaken den kommande natten. Antingen hade han för mycket att fundera över eller så berodde det på fullmånen som lyste upp landskapet. Han somnade till sist med drömmar om karamellstrutar och glittrande bokmärken men vaknade av bluddret från kaffebryggaren. Stig hade stigit upp tidigt och även tänt i vedspisen. Numera kunde han göra upp eld och det var tur det. I torpet fanns ju både vedspis och öppenspis. Bengt gnuggade ögonen och bredde en limpsmörgås. Regnet hade upphört och just denna dag var Stigs stora inflyttningsdag i torpet. Han skulle bjuda Bengt och Robert på middag senare i veckan och då var även Ante bjuden. Ett nytt kapitel i deras liv skulle starta …

Till en början kändes det tomt och ensamt i Bengts stuga och för att inte göra saken värre bar han upp extrasängen till vindskammaren. Dörren till Salen hölls stängd som det brukade vara och han försökte återgå till alla gamla vanor. Oskar satt på en pinnstol och enstirrade på Bengt, han kände också av tomheten. ”Ut med dig din lata katt och fånga några möss” mumlade Bengt men Oskar började sin morgontvätt och det blev ingen råttjakt. Bengt låste ytterdörren och tittade till hönsen som vanligt.

Han plockade ägg och la i äggkartonger, skrev datum på ovansidan och gick så med mjölkkrukan till Robert. Där var tomt och låst men en lapp satt på dörren: ”Mjölken är försenad idag, jag kommer med den under dagen …” Bengt hämtade cykeln och trampade iväg längs byvägen upp mot torpet. På styret hängde en påse med Stigs  kvarglömda småsaker.

På torpet slamrades det och fejades det med skurhink och fönstertrasor. Doften av såpa fyllde rummen, äkta trägolv ska ju knäskuras. Robert skakade trasmattor och Stig försökte hänga upp gardiner. Bengt ställde sig i dörröppningen och betraktade herrarna, harklade sig och erbjöd sig att hjälpa till. ”Jag har inventerat vedboden” sa han och ställde ner en vedkorg på hallgolvet. ”Här har du till att börja med, det finns mer såg jag.” Men det skulle även behövas en kurs i vedklyvning insåg han.

Så tog Bengt tag i lien, slipade den med van hand och slog ner det gamla långa gräset.  Och även de vilda blommorna som nu hunnit fröa av sig och skulle blomma igen nästa sommar. Prästkrage, smörblomma, Per i backe, förgätmigej, blåklocka, midsommarblomster, hästfibbla, hundkex, rödklöver och kattfot, ja han kunde räkna upp ännu fler. De var som kära vänner som alltid återkom …

innan.jpg

Stig ville ha det lite ”förvildat” som han uttryckte det. Inga klippta gräsmattor utan bara en liten stig  mellan blomsterängarna. Men för att minska sorkens framfart räfsade Bengt upp och la allt i en hög, en början till kompost, bakom vedboden.

ängen

Det kändes bra att hugga i och hjälpa Stig och att se att han med hjälp kommit så långt redan. Torpet var bebott ochc trivsamt, Robert hade slitit sig från sitt eviga tittande i mobilen. Och det var nyttigt för Bengt att komma hemifrån. Snart skulle Ante dyka upp igen och det fanns anledning att prata med honom ang butiken. Bengt tittade ut över nejden, suckade djupt och njöt av den mäktiga utsikten. Härifrån kunde han faktiskt se ända ner till Älven … och hans egen stuga fanns ju där någonstans i allt det vackra.

gårdnäs

Kring middagstid återvände Robert och Bengt till sina egna torp. Det mörknade snabbt nu och höstkylan smög sig in i Bengts oeldade kök medan Robert hade elelementen på och Stig likaså. Bengt hoppade över mjölkhämtningen denna dag då vedspisen var viktigare och Robert klarade sig utan fler ägg.  Det långa strömavbrottet tidigare på sommaren hade de två pratat om på vägen hem. Hur skulle man lösa problemen vid nästa elavbrott, särskilt under vintern, och om det varade länge. Dags att kalla byborna till möte igen för att diskutera den ytterst viktiga frågan. Vintern närmade sig. Frågorna var många …

Efter en rejäl brasa i köksspisen och en tallrik köttsoppa med klimp satte sig Bengt med telefonluren i handen och ringde runt. Jo såklart skulle man träffas och fundera vidare, ingen ville sitta i kolmörker och frysa om elen uteblev.  Dubbelhelgen skulle passa för de flesta så lördag och eventuellt även söndag skulle de samlas i den gamla skolan. Där fanns även bespisningsköket kvar och mötet skulle kombineras med en liten fest. Stig ville bjuda byborna som tack för all hjälp han fått och kallade det för inflyttningspartaj. Ante skulle ta med några bekanta med en överraskning – vad det nu kunde bli …

gamskolan.jpeg

skolköket

Inför mötet på lördagen ordnade Bengt och Robert med städning och lånade ihop de stolar och bord som behövdes. Kvällen var tänkt för Stigs partaj och Ante skulle bidra på sitt vis hade han meddelat. Byborna kom med ved, vatten fanns i skolan. Någon bidrog med hembakat tunnbröd, en annan med getmese och getost, en tredje med kakor och bullar. En fest i novembermörkret kändes upplivande, ingen vanlig företeelse precis.

Ante hade anlänt dagarna innan med husbilen och tre bekanta, bussen parkerade han vid skolan. Innan lördagen hade de fyra inspekterat utrymmen i bottenplanet och även en trappa upp. De slog sina kloka huvuden ihop och satt lutade över bordet in på småtimmarna. Tidigt på lördagsmorgonen eldades det i spisarna då november började med snö och minusgrader, den första snön föll.

Kalla vindar och snö på skorna, ja vad annat var att vänta? Allhelgona innebär även gravpyntning och ljuständning så många kom direkt från sockenkyrkan till  skolans dukade kaffebord. Värmen i skolan och den pyntade skolsalen lättade deras sinnen. Bengt och Robert satte sig på kortsidan och läste upp alla funderingar och förslag från förra mötet. Hur skulle det bli med vattnet? Hur skulle alla utan vedspisar klara sig? Och så fortsatte det … Vid femtiden avslutade man och Stig öppnade ytterdörren. Han hade förberett mat och andra godsaker som Ante och hans bekanta dukade fram. En fest för den nyinflyttade och ett tack till alla i byn som hjälpt till.  Men inte nog med det … Ante skulle presentera sitt förslag.

Byskolan var en gedigen gammal byggnad med kakelugnar i alla rum. På övervåningen fanns två fotogenkaminer som fungerade. I köket en vedspis och rinnande vatten från egen brunn. Ante hade tittat på möjligheterna att bygga om och söka byggnadslov för ett vandrarhem. Det skulle ägas av byn gemensamt och fungera även utan elström. Under sommaren kunde rummen hyras ut med fungerande el men vid elavbrott fanns andra möjligheter. Där var Bengt den stora experten. Till efterrätten ställde sig Ante upp och berättade. En tyst skara tittade storögt och förvånat på varandra. Det var verkligen något att diskutera. Vem skulle betala och vem skulle snickra?

En lördagskväll som avslutades med lite musik och en och annan svängom. Folk gick hem småpratande och fyllda av både god mat och framtidshopp. Särskilt roligt att även Ante funderade på att åtminstone delvis bo i byn. Det fanns ju planer och mycket skulle göras tillsammans. Hönseriet, Stig med sin torpardröm,  Bengts Museum och Antes vandrarhemsplaner med allt vad det kunde innebära. Söndag kom med nysnö och nytt möte i skolan … och frågorna var många.

Byn som varit en utflyttningsbygd med nerlagda busslinjer, en järnväg där endast godstågen passerade och där butiken tvingats lägga ner av ekonomiska skäl. Postgången hade koncentrerats till en lång rad postlådor på ett par ställen. Det fick som följd att några inte orkade hämta den varje dag. Dagstidningen likaså. Svårt att tänka sig en framtid här. Med tårar i ögonen hade några fått vända blicken och vinka adjö för alltid till sina älskade stugor. Den bästa tiden i livet kunde vara tillända och livet i staden kändes främmande.

Men så kom ett elavbrott som ändrade villkoren. Den moderniserade utvecklingen visade sig inte hållbar under några dygn, det var bättre förr, menade Bengt i alla fall. Bakåtsträvare kallad, men så rätt han hade. Vatten, värme, ljus, mat … han klarar sig någorlunda. Och att nu någon dristade sig till att flytta till byn gav framtidstron tillbaka. Efter söndagens möte hade plötsligt byborna lyft blickarna mot kommande vår och sommar. Det skulle byggas och inredas, turister kanske komma för att hyra, några husvagnsplatser kunde ordnas intill skolan. Bengt skulle med stolthet visa sin Lanthandel och några föreslog en marknad i anslutning till den. Ägg, hembakat, vävt och stickat,  hantverk, loppisprylar.

Bäst var att bilda en förening så sagt och gjort. Styrelse och regelbundna möten, planering och fundering. Det kom en våg av återhållen energi och många idéer föddes, folk började träffas och snart kom förslag på väv- och systuga,  en snickarverkstad, ett litet café … Meningslöshet och missmod byttes mot många glada skratt och trevliga stunder. Man satt inte hemma och tittade på snön som föll utan planerade inför framtiden. Det skulle ljusna på fler än ett sätt kommande vår. Bengt sägs ha börjat nynna under promenaderna till och från handelsboden. Hilding lär ha nynnat för jämnan …

Innan november passerat hade byggnadslovsansökan med ritningar på om- och tillbyggnad  av skolan lämnats in.  Besked skulle komma i januari tidigast, kommunen har inte alltid bråttom. Däremot fanns planer på att släcka ner delar av väglyset i byn men det stoppades av byaföreningen genom ett besök på kommunhuset. Med allvarsamma miner och näven i bordet, hör sen! Nu skulle det hända saker i byn och därmed ingen nedrustning, tvärtom. Så det sköts på framtiden, väglyse eller inte …

I stugorna planerades för advent och lucia. Det behövdes pengar till ombyggnaden och Stig föreslog att det ordnades en julfest. En liten annons i lokaltidningen så folk kunde komma från stan och byarna omkring. Det skulle säljas hembakat och hantverk,  man lämnade en liten julklapp till julklappsutdelning och förståss lotterier.  Gröt och skinksmörgås och kaffe med bröd, en försmak av julen. Mot en liten entréavgift.

Så det blev ett bakande och knäckkokande, bagarstugan var igång flera dagar och det dunkades i vävstolarna. Några av de snickarkunniga hyvlade och sågade. Folket i byn jobbade för en gemensam sak nämligen att byn skulle leva. En reporter från lokaltidningen kontaktades och snart fanns det att läsa om ”flytten till landsbygden” och ”skolan som kan bli vandrarhem” och ett ”museum” …  Vem hade kunnat drömma om detta för 6 månader sedan? Om elavbrottet i Norrland uteblivit hade det troligen inte hänt något alls, bara en nersläckt vägsträcka och missmod.

Bengts syster Rut boende i Skåne blev inbjuden till julfesten och tackade faktiskt ja. ”Det var på tiden att träffa bror Bengt” svarade hon på ett julkort av gammal modell. Rut skulle  stanna ett par veckor,  hon var änka och barnlös så det kändes bra med miljöombyte såhär i juletid. Bengt tyckte också att det var fint att de två kunde fira julen tillsammans. Att sitta ensam med katten hade han ju gjort tillräckligt många gånger.

gammalt julkort.jpg

Rut var ju själv uppvuxen i det gamla torpet och hade inget emot utedass och dusch/bad i tvättstugan. Inför besöket gjorde Bengt iordning vindsrummet så fint han kunde, särskilt de gamla hederliga lakanen med brodyr och spetsar kom fram. En kommod med fat och kanna fanns kvar liksom en del annat från den gamla tiden. Rut tyckte mycket om sådant och vad han hört var hennes hus i Skåne belamrat med allehanda auktions- och loppisfynd.

kanna.JPG

lakan

Med förväntan åkte Rut med tåget från sitt håll och Bengt mötte henne på stationen inne i stan. De gick en runda i affärerna och Rut plockade ihop en hel del: ”Åh detta måste vi ha, och den här, men titta där så söta dekorationer, vi ska väl ha gran? En liten lykta på farstubron och något att lägga i paketen vi ska lämna på festen och …” Bengt började svettas men lät henne hållas. Rut var Rut och hon var sig lik, ingen man kunde bromsa. De tog sig tid och avslutade med kaffe på det gamla hederliga konditoriet som fanns kvar i gammal stil. ”Det var bättre förr,”  Ruts vanliga kommentar. Och faktiskt samma uttryck man ofta hörde från Bengt. Verkade som de trivdes i den gamla världen.

kondis.jpg

”Det finns väl inget konditori i byn?” Rut höjde ena ögonbrynet som för övrigt var välplockat och påbättrat. Bengt skakade lätt på huvudet och förstod att nu rörde det sig i Ruts huvud. Hon var den av syskonen som alltid skulle hitta på det mest omöjliga och stred för att genomdriva sina idéer. Pappa Hilding suckade ofta med orden ”ja se Rut, vad ska det bli av Rut” …  Det visade sig att just Rut klarade sig mycket bra i livet och var känd för både det ena och det andra. Inte minst för alla akvareller hon  målat och sålt. Rut hade rest och sett världen till motsats mot Bengt som trampat samma stigar hela livet. Men Bengt behövde inte se världen för att trivas och vara nöjd.

”Nu får vi gå till bussen sa Bengt, den går om en kvart”. Rut samlade ihop alla kassar och Bengt hjälpte till med resväskan. En varm känsla spred sig i bröstet på de båda syskonen. Nu skulle julen förberedas och Rut såg fram emot att få återse sitt barndomshem. Bengt kände sig upprymd, ensamhet är bra men ett avbrott är inte så dumt. Snöflingor började dala och julstämningen infann sig på flera vis. Vid hållplatsen fanns också raden av brevlådor och Bengt hämtade sin tidning och några brev och kort. Rut tog täten och kvittrade på som vanligt. ”Oj vilken tät granskog som växt upp och tallarna är ju jättehöga. Så vackert med all snö som kommit” … Det hade passerat ett antal år sedan hon sist var här,  det kunde nog vara 25 år? ”Helt otroligt hur tiden rusar iväg, eller hur? Titta där vilken söt liten gran, den hämtar vi och tar in i farstun imorgon eller hur  …” Bengt minns att han sett en liten julgransfot uppe på vinden …

Nu skulle ingenting bli sig likt kände Bengt. Och så rätt han fick … Rut väckte uppmärksamhet blott med sin personlighet och när hon tog till ordna lyssnade folk. Hon var precis rätt person att föra talan i angelägna frågor. Med sitt illröda hår, knallröda läppar, glasögon i lila och grönt samt kläder i de mest märkliga mönster och färger kunde ingen undgå att se henne och att lyssna. Hon var liten och späd men personligheten desto större. Hennes framtänder var något för långa och dessutom lite i kors och hennes speciella framtoning med ett litet läspande var Rut. Hon var egentligen döpt till Maja men det ändrade hon till Rut. Det skulle vara mer passande ansåg hon, lite mer ”ruter i” så att säga.

afrika.jpg

Nu hade hon i alla fall kommit hem till byn och där höll hon en lite lägre profil till en början. De som känt henne från ungdomen minns en rödhårig och fräkning liten tös med stora framtänder, smala ben och runda glasögon. Hon fick utstå många obehagliga situationer med öknamn och annat. Den obändiga vilja och styrka hon var född med räddade henne. Hon flyttade redan vid 15 års ålder till en gammal släkting i Skåne och började utbildningen till sömmerska. Sydde upp kläder på beställning och blev känd för sina annorlunda kreationer. DesignRakel var hennes kläder märkta med. Till Paris åkte hon lagom till sin myndighetsdag och började måla. Allt som kännetecknade Rut kunde sammanfattas i färg. Även hon själv lyste som en brandfackla.

Med säker hand kapade Bengt den ”söta julgranen” och ställde den i en hink vatten i kallfarstun. Rut hade redan tagit sin morgonpromenad och kom i flygande fläng in genom dörren. ”Nu ska vi ha kaffe”. Bengt hade förberett frukost och kaffet var kokat och klart. ”Och jag har sovit jättegott inatt” sa Rut innan Bengt ens hunnit fråga. Dagen var planerad till fullo av Rut så Bengt kunde börja direkt efter frukost med att bära in ved och vatten. ”Nu ska det bli en riktig gammeldags jul i det gamla torpet”. Bakbord och kavel, bakformar och plåtar radades upp på köksbordet. En riktig gammeldags jul. Bengt smakade på ordet, jo det passade riktigt bra i hans mun … 

Gammeldags jul i Villa Bergfall

Han såg för sitt inre barndomens jular och kände sig både vemodig och glad. De gamla föräldrarna log säkert i sin himmel.

Veckan avslutades med julfesten som dragit många fler besökare än någon räknat med. Från grannbyn hade ett gäng anmält sig men de skulle hålla sig mest utomhus. Om de fick lov att ha lite aktiviteter med småhästar och bjuda på glögg i tältet, ja varm saft till barnen. Fiskdamm med inslaget litet paket på kroken och en av gubbarna erbjöd sig att vara tomte. Han hade för övrigt ett rejält helskägg och likaså pösmage så det tackade men ja till. En gammal släde dragen av den stora ardennerhästen Abel erbjöd skjutsar längs skogsvägen, med bjällerkrans så klart.

tomten

Den lördagen och kvällen skulle ingen glömma i första taget …

Rut var inte sen att knyta nya kontakter. Hon strosade runt iklädd en gammeldags mundering bestående av vadmalsbyxor och skidpjäxor med yllesockarna nedvikna samt islandströja, lovikavantar och som pricken över iet en rejäl toppluva med tofs. Röd naturligtvis. Allt hade hittats på vinden ordentligt förvarat i malsäkra garderober. Hon ville på detta vis påminna om att det ”var bättre förr” enligt hennes mening. Åtminstone jularna …

Ingen kunde undgå att se henne och det var såklart uträknat. Hon delade ut ett upptryckt blad om sig själv, sin firma och förslag på vad hon kunde bistå med angående byns utveckling. Första punkten: Konditori och liten matservering. Hon tänkte sig i anslutning till skolan men kunde även ta emot andra förslag.

mejeri

Och från grannbyn hittade hon en intresserad person, Herman,  som själv funderat på något liknande fast 5 km bort då. Fastigheten som tidigare varit Mejeri stod sedan en tid tom efter att senaste ägaren flyttat från orten. Där fanns många möjligheter men frågan var ju att få det lönsamt ekonomiskt. ”Ja det är ju den ständiga frågan i glesbygden” la han till, Herman. ”Som sagt” förstärkte han med. Rut som aldrig såg några hinder himlade med ögonen och svarade kort ”Man får ta lite chanser vet du, annars blir man stående på ett ben”. Rut demonstrerade den konsten genom att låsa fast den ena pjäxan i motsatt knäveck. ”Vi får sätta oss och räkna på´t”. Rut kunde en del om företag och ekonomi.

”Men i den här byn behövs snabba beslut nu inför sommaren, vi förväntar oss turister och då gäller det att ha utbud.” Sådärja nu hade en kvinna anslutit sig till de fyras gäng och det kunde behövas. Rut såg redan det lite ”antika” Konditoriet för sitt inre och där även lite lättare luncher kunde ordnas. Ingenting var omöjligt för Rut vilket hon bevisat många gånger. Hon hade sneglat på den gamla lärarbostaden intill skolan, den var i hyggligt skick och inga spekulanter hade hörts av. Dessutom låg den centralt så förbipasserande skulle se den snirkliga skylten Konditori … 

Innan kvällen skulle avslutas med tomtebesök och julklappar tog Rut till orda genom att ställa sig på en stol: ”Jag har funderat och pratat med min bror. Det kanske blir att jag köper lärarbostaden om priset är humant. Vad jag förstår finns inga andra intressenter?” Det blev knäpptyst och man såg storögt på varandra. Någon ville köpa det huset? Vem kunde drömma om det … Hon såg sig omkring, ingen räckte upp handen direkt. Däremot nickade några bybor vilket tolkades som ett godkännande. Och vem kunde vara lämpligare i en fd lärarbostad än den kvinna som utbildat sig till sömmerska och även vikarerat som textillärare? Här gick det undan minsann, Rut var en handlingskraftig företagare och tog tillfället när de gavs. Hon trodde stenhårt på idén och hade även andra planer för huset.

Jul- och nyårshelgerna förflöt lugnt och stilla med dunlätta snöfall och lagom kyla. Bengt trivdes bra med Rut i huset och det gjorde även katten. Det tittades i gamla fotoalbum, gångna tiders svart-vita jular och andra högtider. De mindes och ömsom log, ömsom torkade en tår. Drack kaffe i salen med sju sorters hembakade kakor och ett glas likör eller två. Rut tyckte inte om punch …

sju sorter

Det två tog  promenader till lanthandeln, till skolan, till lärarbostaden och tittade in hos Robert. Han hade kärt besök av släktingar och tog sig inte tid med några längre samtal. Stig pysslade med allt möjligt utom julfirande. Han planerade för vårens inköp av getter och läste allt han kom över i ämnet ”getfarmare”. Men kaffe bjöd han på och Rut hade en burk kakor med sig. Hon gav goda råd om gardiner och annat som Stig kunde behöva.

Nyårsdagen packade Rut väskan och åkte dagen efter tillbaka till Skåne. Hon hade en hel  del att sköta om där men skulle snart återkomma till byn. Bengt suckade av saknaden men även över att lugnet la sig för en tid i alla fall. Hönsgården behövde en insats och Lanthandelsmuseet likaså. Stig behövde lite hjälp med både det ena och det andra. Snart dök Ante upp med husbilen och började planera upplägget av vandrarhemsbygget. Bygglov hade beviljats dock med en del ändringar och skulle nog bli klart innan midsommar trodde han. Den ende som verkade ta allt med knusende ro var Oskar, katten.

Första dagarna i april kom med lite vårvärme och även med en flyttbil. Lärarbostaden hade blivit Ruts, tillstånd för servering blivit klart och nu skulle där renoveras och installeras för ett framtida konditori. Bilen körde in framför skolan, ut klev Rut med hjälp av chauffören, hennes korta ben nådde inte marken. Med nyckelknippan i handen stegade hon fram till lärarbostaden, hennes eget hus . ”Här kan du börja lasta in, det finns gott om utrymme i de två rummen längst bort”. Det bars möbler, lampor, mattor och  lådor med allehanda saker. Bengt som fått meddelande att hon var tillbaka kom åkande på cykel, premiärtur för året. ”Titta” sa Rut ”nu har jag packat för att bo här ett längre tag, vem vet, kanske för evigt”. Hon såg hemlighetsfull ut så Bengt gav sig till tåls. När flyttbilen hade åkt tog Rut en väska och följde med Bengt hem. ”Nu ska du få höra” började hon …

De satte sig i köket och Bengt värmde på korvgrytan från lunchen.  Rut smackade och åt, hon tyckte detta var den bästa korvgryta hon någonsin ätit. Sedan dukade de i Salen för kaffe och så började Rut berätta. Hon hade hyrt ut sitt hus i Skåne på ett halvår och under tiden skulle hon starta upp sin verksamhet i byn och även bo i huset hon köpt. Nu i början undrade hon om det gick för sig att bo hos Bengt? ”Men så snart det blir någorlunda klart i lärarbostaden flyttar jag in där”. Såklart fick Rut bo i sitt gamla föräldrahem, vindskammaren fanns ju nybäddad och klar. Nu när våren kommit skulle det bli enklare på alla vis tänkte Bengt.

Det blev en uppesittarkväll med ritningarna över den tänkta serveringen och funderingar på inredningen. Det skulle passa med gamla möbler och sånt fanns ju i byarna, folk skänkte gärna bort sådant dessa dagar. Auktioner sommartid kunde ge många fina fynd. Vad gällde vandrarhemmet behövdes även där enkla möbler. De skulle åka tillsammans med Ante och Robert så snart tillfälle fanns. Hos Rut fanns inget som kallades svårt eller omöjligt. Det hade hon bevisat flera gånger … Bengt kände sig lugn och gladde sig åt sällskap igen, särskilt vid middagsbordet.

Hönshuset började ta form, Bengt och Robert hade jobbat till sena kvällen i ett par veckor. Snart skulle nya höns hämtas inför sommaren. Det kändes bra att kunna bocka av det projektet. Stig och Ante skulle börja med vandrarhemmet, Robert fanns nära till om de behövde hjälp. Ante hade även ett par snickare som ville hjälpa till, det blev bestämt i samband med förra besöket.  ”Allt ordnar sig” sa Rut som kikade in innan hon gav sig av till sitt hus. Hon gick visslande med korta snabba steg längs byvägen, Bengt log när han betraktade hennes kända siluett. ”Ja denna Rut” … Idag hade hon klätt sig i storrutig kostym i  något vågade färger. En DesignRakel.

”De fyras gäng med Rut”. Kunde vara ett dansband eller en bokcirkel. En konstklubb eller en gymnastikgrupp. Den boken är oskriven.

Här handlar det om den förändring som startade pga av ett långt elavbrott. En sak är säker, utan det hade nog inte mycket förändrats …

………………………………………………………………………………………………………………………………………………….

Tack till Dig som läst och nu återstår bara fantasin om den fortsättning som skall ske i byn.

”Ingenting är omöjligt”

Hur gick det med Vandrarhemmet? Kom det några turister och hyrdes det några husvagnsplatser? Lanthandelsmuséet, blev det välbesökt? Hönseriet, fick dom alla ägg sålda? Getfarmen, skulle Stig klara av att försörja sig på getost och getmese? Konditoriet, vem bakade så fantastiska Kalspaderkransar och sockerkringlor?

baka

Ruts stora gård i Skåne, behöll hon den? Serveringen i grannbyn, blev det någon? Hur klarade man av ett två veckor långt elavbrott i kallaste februari? Hade Rut andra planer som rymdes i huset hon köpt? Skulle Stig trivas som torpare i längden? Vad blev det av den lilla sjön som fanns inom Stigs ägor? Skulle Bengt äntligen rusta upp sitt torp med badrum och nytt kök? Vad hände med de två lingonplockarna som gått vilse? Skulle Rut starta kurser i klädsömnad á la designRakel? Fick Ante lust att flytta till byn när han träffade en av kvinnorna därifrån? Kom det bussar som stannade för bokade luncher och middagar? Blev Rut och Helmer i grannbyn kollegor och startade en firma ihop? Blev TV intresserade av att göra en serie i 10 delar om hur det kan bli när vissa människor träffas under speciella förhållanden som typ elavbrottet? Vem kom med idén att bygga en utomhusdansbana?

Ja svara på det den som kan …  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Visst gör det ont …

Posted in Okategoriserade on 15 februari 2020 by icole8

skogen

 

Att fästa sig vid människor och djur och ibland även materiella ting har också sin baksida. När det tas ifrån en får man betala i form av smärta, saknad, sorg, förtvivlan.

Ibland blir det bara för mycket. Man kan inte bära mer sorg i sitt hjärta för då brister det. Hjärtat tyngs ned, man går med  släpande steg. Ansiktet blir uttryckslöst och ögonen tomma.

Man tar inte miste på en sörjande person när den kommer gående.

I bussar eller i väntrum hörs djupa suckar. Den som sörjer och saknar har lagt sig till med en lätt och ytlig andning, det kompenserar kroppen med att ta djupa andetag, dvs suckar. Lungorna måste vädras ordentligt med jämna mellanrum. Så är kroppen konstruerad.

En skogspromenad helst ensam brukar hjälpa mig i alla fall. Plötsligt ändras andningen och man rätar på ryggen. Man ser naturens underverk och den smaragdgröna mossan under tallar och granar. Så tar man ett djupt andetag och andas in den friska skogsluften. Doften av Linnea. En solstrimma letar sig genom grenverket och nuddar kinden.

Det väcks något i hjärteroten.

Fågeln som sjunger så vidunderligt och man stannar upp. Slås av det fantastiska som ändå finns omkring. Livet pågår för fullt och man känner sig tacksam. Min stund på jorden pågår ju också nu för fullt.

För just nu lever just jag och det finns så mycket kvar. Sorgen är en del av livet, av kärleken, av allt som är. Det är vad man betalar för all glädje och kärlek man fått ha.

Så gläds medan det ännu finns glädje, ta tillvara allt medan du ännu har det. Var tacksam. Var ödmjuk. Ge av din kärlek. Det kostar ingenting.

skog10

 

 

Blomkålsgratäng

Posted in Okategoriserade on 14 februari 2020 by icole8

400 g blomkål

100 g purjolök

50 g philadelphiaost

1 dl creme fraich

3 dl grädde

5 g vitlök

100 g mozzarella

1 nypa svartpeppar

1 nya salt

1 tsk timjan

Skölj och strimla purjolöken, lägg  den i en kastrull tillsammans med blomkålen som du har skurit i lagom stora bitar. Hacka vitlöken och lägg i kastrullen.

Slå på grädden och creme fraichen . Krydda med timjan, lite salt och peppar. Låt allt koka upp och låt det puttra i cirka 10 min.

Blanda i philadelphiaosten och smaka sedan av.  (Tillsätt ev mer salt och peppar).

Häll upp allt i  en liten ugnsfast form  och strö ut mozzarellan över det hela. Det går att använda annan ost också.

Gratinera i ugnen på 200 grader i cirka 20 minuter.

 

 

Treveckorssallad

Posted in Okategoriserade on 12 februari 2020 by icole8

Ingredienser

 1 kg vitkål
 450 g morot
 150 g purjolök
 1 st paprika (gul)
 1 st paprika (röd)
 200 g kålrabbi
 1 1/2 dl vitvinsvinäger
 1/2 dl rapsolja
 1/2 dl olivolja
 1 tsk vitlökspulver
 1 1/2 msk örtsalt
 1 tsk oregano (torkad)
 1 tsk basilika (torkad)
 1 nypa svartpeppar (nymalen)

Gör så här:

Strimla alla grönsaker fint. Använd matberedare eller mandolin för att underlätta jobbet. Självklart kan du strimla allt för hand. Lägg alla grönsaker i en stor bunke.

 

Lägg alla de övriga ingredienserna i en kastrull och koka upp det snabbt. Häll dressingen över grönsakerna och blanda runt ordentligt. Smaka av så salt och peppar stämmer med vad du tycker om, men den här mängden borde räcka som finns i receptet.

 

Täck över med plast och låt stå kallt minst ett par timmar, helst ett dygn eller mera innan du serverar den. Ju längre den står desto mer smak kommer den att få. Rör gärna om i den lite dagligen så allt blandar ihop sig.

Vitkålsgratäng

Posted in Okategoriserade on 12 februari 2020 by icole8

Ingredienser

  • 1/2 vitkålshuvud
  • 1 gul lök
  • 2 vitlöksklyftor
  • 1 dl vispgrädde
  • 200 g färskost
  • salt, peppar
  • ev. lite paprikapuver eller sambal oelek – Gott!!
  • 2 dl riven ost

Instruktioner

  1. Sätt ugnen på 225 gr.
  2. Riv vitkålen, finhacka löken och vitlöken. Stek lök och vitlök mjuka i smör och blanda ner vitkålen. Låt fräsa i några minuter. Blanda ner grädde, färskost och kryddor och häll upp i form. Fördela osten ovanpå och gratinera i ca 15 minuter tills osten fått din färg.