Har du nôn skog i din himmel, du Gud

Posted in Okategoriserade on 09 maj 2018 by icole8
skog
”Har du nôn skog i din himmel, du Gud
Te gå i en finen kväll.
En tocken där gammel skog, du vet mä smörsôpp å kantarell.
Vi hörd fôll om gröna änger om söer mä vita ull
Musik  ifrå harpas strängerå gater gjord uttå gull.
Men ja skull nock int trives mä då där,du Gud.
Du vet ja ä blyg å rädd.
Dä låter så fint på nô vis, du Gud å ja ä int tocken klädd.
Kanske du tycker ja tarjer å fråger men dä här ä noga för mej.
Fast slepper ja unna ellbrann å plåger ska ja ta’t sôm dä ôpp när dej.
Men har du en skog i nôn utkant, du Gud vill jag gå där i ensamhet å ly på en bäck å på fôggelsång när dej i all evighet”
Gunnar Ehne
Annonser

Nu går sista visan

Posted in Okategoriserade on 03 april 2018 by icole8

Nu går sista visan
Dej vill vi sjunga för.
Vi behöver varandra
Du och jag och dom andra,
som står utanför.
Låt den sista stråfen
bli till en sång vi minns.
Tack för att jag får ha dig
tack för att alla finns

Nu rullar vemodet in

Posted in Okategoriserade on 26 mars 2018 by icole8

Den kärlek som aldrig dör

Posted in Okategoriserade on 18 mars 2018 by icole8
Min son: … ”älskar dig mamma ❤️

Dåtiden finns i ett ”annat land”

Posted in Gamla tider, Kärlek on 11 mars 2018 by icole8

Minnet lever, platsen finns kvar men tiden den var då.

Återvända är inte att komma tillbaka till det som var. Nu är nu, platsen är densamma men tiden var då.

Lätt att tro att det ska bli som förr, kanske som då, den bästa tiden  … men nu är nu, då var då.

Att öppna dörren till det förflutna är inte möjligt. Dörren finns visserligen kvar, den gamla och lite slitna, men den öppnas i nutiden.

Då är i ett ”annat land”/en annan dimension.

Minnet är det som finns, det lever i vårt inre. Den yttre världen är inte som förr.

Den gamla  stolen står där som förr men de som satt i den finns inte längre med oss. Men lever i minnet och jag minns känslan i mitt bröst när vi mötte varandra, kärleksfulla handslag, ovillkorlig kärlek strålade i de älskade ögonen. Det var då, den tiden som var.

En liten rosa glasskål med öron är bara en vacker gammal skål. Vem kan ana vilken central plats den hade i den tiden och i mitt hjärta?

Mormors sockerskål, alltid framme i köket. Alltid centralt placerad på trädgårdsbordet ljusa sommardagar då himlen var så vackert blå och molnen så mjuka och vita. Tillsammans med med skorpor, kex och bullar, kaffe till de vuxna och saft till oss barn. Tillsammans med de människor jag älskat mest. Tiden som var bekymmersfri som lärkan i skyn … barndomens vackraste stunder.

Tiden var då, platsen finns kvar liksom den rosa sockerskålen. Idag är den bara en skål. Den bär sin historia med sig som bara vi invigda känner till.

Tagen ur sitt sammanhang är den en gammal vacker rosa skål i glas med öron.

Men ändå så gärna jag skulle vilja hålla den, blunda och känna värmen strömma från den. De händer som hållit den har även strukit mig över håret, smekt min hand och visat sin kärlek.

Bara vi som känner till det som var då, i den tiden, kan känna sådant.

En liten rosa glasskål, från den tiden som var  …

 

 

 

 

 

 

 

 

Grapefruktkärnolja och grapefruktfiberpektin

Posted in Okategoriserade on 06 mars 2018 by icole8

viktigt googla

Ricky min allra bästa vän

Posted in Okategoriserade on 25 februari 2018 by icole8

Mitt hjärta brister när jag ser dina ögon, bedjande och frågande …

Matte hjälp mig, det är så smärtsamt och jag kan inte få luft.

Tänk om hundar kunde tala då hade jag hjälpt dig tidigare men jag förstod inte hur illa det var.

Du ångade på som vanligt på promenaden, gnällde om att det inte gick tillräckligt fort med matskålen, du gnuggade huvudet på överkastet som vanligt och du hoppade upp på säng och soffa obehindrat.

Hur skulle jag kunna veta att det växte tumörer i din lilla kropp?

Visst såg jag att du ibland slickade dina tassar och insidan av låren någon gång tuggade du med dina tandlösa gommar på bakbenen men i övrigt inget särskilt…

Under tiden spred den lömska djävulen sina tentakler men ändå,  bara 3 veckor innan den mörka dagen då du lämnade oss såg jag några direkta tecken.

Jag såg att andningen ibland var lite ansträngd och hjärtat jobbade något fortare men sedan när du sov var allt som vanligt igen. Skönt, något tillfälligt bara …

Så en dag ville du inte gå så långt som vanligt utan du satte dig och såg mig stint i ögonen: ”Vill du gå hem?” Snabbt vände du om och vi gick hem igen. Inte sakta och ansträngt utan med samma fart och fläkt. Hur skulle jag kunna förstå att du egentligen inte orkade som förr? Jag tänkte att det är nog godsaken som hägrar, den du alltid fick efter morgonturen.

Men samma situation återkom allt oftare, kortare promenader …

Till sist blev dina ögon annorlunda, din blick dolde något och hela du blev gråare  på något vis. Som en riktigt gammal hund som bara vill sova och vara ifred.

Så en morgon väckte du mig, andades med öppen mun, ansträngt och fort. Men du var ändå som vanligt när maten serverades. Hoppade glatt ner och åt upp och sedan till mig för att visa din tacksamhet med filmjölken på hakan.

Hur skulle jag ana att dina dagar då var räknade?

Till veterinären kom vi en torsdag och hon gjorde sin undersökning. ”Jag tror det är hjärtat, sa jag, för jag känner igen symtomen.” Men veterinären hörde inget som kunde vara symtom på hjärtsvikt.

Prover togs och allt var bra, inget som visade onormala värden. Lever, njurar helt ok. En röntgen av buken visade heller inget konstigt.

Åh jag ska fira detta – att hunden är frisk” kvittrade jag glatt men med en konstig känsla ändå. Han var ju så smärtpåverkad …

Så med ett recept på smärtstillande och antiinflammatorisk medicin och ett återbesök för ultraljud åkte vi glada hem för att fira att inget hotade vår framtid tillsammans bara nu något för hjärtat kunde sättas in.

Natten därpå blev du riktigt dålig och jag vakade för dig. Du skrek av smärta och föll stel på sida med benen rakt ut. Jag höll andan och tänkte att det var såhär det skulle sluta. Men efter att jag hållit dig och masserat din bröstkorgen kom du till sans igen och åt som vanligt. Dock med lite sämre aptit.

Vi fick åka in till veterinären akut och där gjordes en lungröntgen. ”Det finns en del förändringar som kan vara vätska men vi får se först hur hjärtat jobbar” sa hon. Den mer erfarna veterinären som även kunde göra ultraljud på hjärtan. Det är inte alla som har den utbildningen. Precis tänkte jag, hjärtat är det och då finns det ju medicin …

Men efter ultraljudet förklarade hon att hjärtat såg fint ut och ingenting talade för att det var orsaken till andningsproblemen.

Det kan vara andra förändringar” … och så tog hon det laddade ordet i sin mun. ”Tumörer”…

Jag kände hur kylan spred sig i mitt bröst och det kändes som om en grå blyfilt lade sig över oss, jag anade nu vad dom väntade.

Men vi ska utesluta lunginflammation först, ta en sänka samt se om han har feber.”

Men mitt hopp var närmast 0-strecket och jag förberedde mig för den stunden som jag inom mig bävat för. Anat, känt på mig …

En djurskötare kom in och satte en nål i högra frambenet och tog blod. ”Nålen får sitta kvar utifall att …”

Jag höll dig så nära mitt eget hjärta jag kunde, talade om för dig hur mycket jag älskade dig och att du varit min allra allra bästa vän i 12,5 år.

Jag smekte ditt huvud och du blundade som om du förstod. Jag finns med dig till det allra sista … snart ska du få somna och vila ut.

Så kom veterinären med beskedet att sänkan var helt normal och att det därmed inte fanns någon lunginflammation. Så stunden var kommen. Den som för alltid skulle skilja oss åt och vår tid tillsammans.

Du suckade en gång, andades ut och sedan var du borta. 

En grön blommande äng och vacker fågelsång mötte dig och så kom dom alla emot dig.

Morris skuttade och snurrade runt dig, Chiwas likaså. Svansarna gick i takt.

Albin tax skällde på sitt eget vis och förklarade för alla att nu var deras kompis här.

Ramona kom i raketfart och hälsade dig välkommen och Romeo med sitt lite hesa skall föll in i välkomstcermonin.

Och om jag inte tar fel kommer husse klivande där med stora steg och med Kisseman i hälarna.

Kvar hos oss fanns din kropp så stilla så stilla, jag slöt dina ögon och viskade ”Vi ses igen”.

Robin fick se dig och lukta på dig. Han förstod nog och vände bort huvudet och la det på min axel. 

Vi åkte hem utan dig denna gången men din närvaro finns här hos oss precis som förut. Robin intog din plats på kudden bredvid mig så självklart. Det är ju vi nu matte, du och jag … tillsammans till det sista …

Snart ska vi alla gå över den vackra ängen och ni ska komma oss tillmötes. Glada och lyckliga vandrar vi sedan tillsammans mot skogen och ut i det himmelska …

En dag …

Monika Ingridsdotter Sörensen