Jag är så ensam, sa hon …

Posted in Okategoriserade on 08 september 2019 by icole8

snödroppar

Det är något märkligt med känslan att uppleva sig ensam. Så totalt ensam att det värker ända in i ryggbenet, om man kan uttrycka det så. Trots alla människor som finns runt omkring en.  Ensamhet är en upplevelse av mörkret inombords, ingen tänder ljuset där i den fuktiga källaren man försatt sig i. Dina rop tränger inte ut i etern … det bara ekar där inne mellan väggarna.

Det spelar ingen roll om man skriker högt och ropar på hjälp,  den rösten hörs inte, den försvinner och dränks i det allmänna sorlet av plingande mobiler, bussar och bilar, pratande människor och alla är blinda och döva, verkar det som i alla fall. Ensamhet ska stavas med stora bokstäver.

ENSAMHET!

Man kanske är död fast ingen sagt det till en. En tanke som verkar stämma med den upplevelsen man har. ”Om jag försöker gå rakt fram och ingen väjer för mig är jag troligen död” … sannerligen måste det provas.

Vakna vid 3-tiden på natten och veta att det är rätt långt kvar tills morgonen gryr. Tankarna börjar mala och ingen i hela världen hör mig. Hjälp jag är så ensam!

På begravning kom fler än väntat. Blommor och fina ord, det snyftades i bänkraderna. Efteråt inbjöds till minnesstund. Samtalen flödade vid kaffeborden, åh vad man pratade. Om allt annat utom den stackaren som i sin totala ensamhet tog beslutet.  Att det nog var en bra ide att göra slut på plågan och hoppas på ett mottagande på de himmelska ängarna. Där var man väl åtminstone inte så ensam …?

Så en mörk lördagsnatt i början av februari gick hon iväg i dimman och försvann. Innan hade hon svalt en hel del tabletter och lämnade allt. Inget tog hon med sig … nycklar, plånbok, väska, glasögon … allt fanns kvar hemma. Hon hade planerat och tänkt igenom detta noga. Även att någon skulle hitta henne på söndagsmorgonen.  Så att familjen skulle få ro …

Kanske hade hon innerst inne velat bli funnen innan det var alldeles för sent, kanske ville hon trots allt leva. Därför hade hon lagt sig på en veranda till en sommarstuga 500m hemifrån. Dit ägaren kom varje söndag kl 7 för att fylla på fågelmat. Han skulle hitta henne där hon låg på bänken.

Men denna söndag gick han inte upp på verandan så han missade henne. Hon hittades först kommande söndagsmorgon när han punktligt kom och faktiskt såg att grinden var öppen … då var det alldeles för sent. Hon hade lämnat jordelivet efter att ha rökt 2 cigaretter sittande på brosteget, handskarna hade hon tagit av sig. I väntan på att tabletterna skulle börja verka. I väntan på att få somna ifrån allt som smärtade.

Hon hade  kanske gråtit och torkat tårarna, det gör man inte med handskarna på. Kanske bett till Gud och vad vet man kanske ropat på hjälp? Ingen hörde henne nu och det var alldeles för sent. Hon låg med den högra handen över hjärtat, som om hon ville ta farväl av det som hållit henne vid liv i 41,5 år. ”Tack för allt men nu får vi få vila … båda två”.

Nysnön hade töat bort och inga spår kunde skönjas där hon gått, ingen skulle hinna komma i tid. Man letade hela söndagen och i tidningen på tisdagen var hon efterlyst. Vem har sett Lilian? Alla möjliga teorier vaknade … någon hade sett fotspår på broräcket över älven … någon tycktes ha sett henne på andra platser. Ytterdörren förblev olåst där hemma eftersom hon inte hade nycklarna med sig. Men ingen anade att hon fanns 500 m hemifrån.

Inget avskedsbrev hade hon skrivit. Men i hennes väska fanns en tidning uppvikt med dikten: ”Du är aldrig ensam … ” Den hade hon säkert läst många många gånger och nu var den en tröst för oss som hon lämnade kvar. Vi som frågade oss varför, vi som inte fick något svar. Vi kunde nu läsa dikten om och om igen och kanske förstå hennes val. Dikten som hon läst gång på gång när hon sökte sitt svar. Försöka förstå …

Vi är heller inte ensamma om vi lyssnar noga. Vi kan i tystnaden höra ljusa röster som sjunger och skrattar … vi kan läsa om att av död blir liv, vi ska fånga glädjen för sorgen kommer tids nog ändå … vi ska förlåta och försöka förstå … allt kan vi läsa i den dikten.

Alla dessa vänner till trots. Ensamhet är en upplevelse som stavas ENSAMHET …

Men under minnesstunden yttrade någon faktiskt ”och hon som sa att hon inte hade några vänner, se så många som faktiskt kom på begravningen!”

I övrigt talade man inget om henne. Trots alla dessa vänner som kommit. Trots att det inbjudits till Minnesstund …

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………

 

julton

 

Annonser

Vackra Höst

Posted in Okategoriserade on 12 juli 2019 by icole8

Sensommar och höstkänning. Lite vemod i aspens prassel. Om man är lagd åt det hållet.

Men detta är min favoritårstid så jag är rätt nöjd. Lite sammetsmjukt kvällsmörker, kanske dags att tända en lampa … eller hellre ett ljus.

Dämpad fågelsång om någon alls.  Ungarna är utflugna och snart drar flytten. Talgoxen stannar liksom kråkor, skator och kajor. Men inte samma jäkt kan skönjas. Måsarna har dragit ut till havs.

Visst är det sorgligt på ett sätt men egentligen ganska skönt. Höstregn och lugna innekvällar. Sinnet får ro. Eftertanke. En god bok, kvällste. Eller ett glas rött.

Naturen står snart redo i sprakande festkläder, tack och farväl för denna gång! En sista dans innan vi stänger, lövens virvelvals. De sista äpplenas dunsar mot den mjuka marken.

Hög och klar luft med sensommarsolens värme, Britt är kommen, ett sista försök att hålla sommaren kvar. Men kvällen blir mörk och sval, den första frosten kan anas i den kyliga luften.

Dimman bäddar sin mjuka säng och allt blir mjukt och luddigt. Morgonsolen väcker den igen och älvorna dansar i morgonljuset. Innan allt försvinner och dagen är här igen kan man ana de små vita svängande kjolarna.

Över nejden ses gässens plogformation med ledropen kom-kom-kom och vi vinkar farväl även till dom. Avsked men med hopp om en ny vår.

 

höstlöv

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lyckan mötte mig

Posted in Okategoriserade on 12 juli 2019 by icole8

”Jag mötte lyckan häromdan

och jag blev rent förskräckt,

så allvarsamma ögon

och en så sliten dräkt.

 

Man hade sagt att lyckans bild

var ljuvhet utan gräns

men hon som kom på vägen där

var inte vacker ens.

 

Hon hade tärda anletsdrag

och bar en börda tung

men när hon talade till mig

var rösten varm och ung.

 

Hon talade om männskors nöd

och tjänst hos Nådens Gud

men om sitt eget öde

hon sade ej ett ljud.

 

Åh – nu förstår jag lyckans väg

att ge med råge full

att brinna fort och brinna ner

 och allt för kärleks skull.”

 

N Bolander

 

En humlas himlafärd

Posted in Okategoriserade on 26 juni 2019 by icole8

Så trött, så trött … benen känns tunga och jag måste vila en stund. Lägger mig och slumrar, drömmer om friskt vatten och en äng full av blommor. Solen har varit alltför varm och blommorna har torkat liksom gräset. Ingen dagg att dricka av och magen är tom. Vingarna bär mig inte längre.

Men så känner jag hur jag lyfts upp av en varsam hand och bärs bort till  ljuvliga blommor med underbar doft och i en vacker gul färg. På bladen finns vattendroppar friska och klara, jag dricker mig otörstig. Undrar om jag bara drömmer? Det är ju så overkligt …

Så svalt och skönt det blev, blommorna ger lite skydd och jag stannar nog här, det känns så tryggt. Under bladen hänger jag mig fast och sover så tungt, magen har slutat knorra nu.  Natten kommer med svalka och fåglarna har tystnat. Sömnen blir djup och skön, jag behöver vilan. Det kanske blir en varm dag imorgon och jag måste ju orka.

Fåglarnas morgonkör väcker mig men det gör inget. Jag blundar och lyssnar, ingen fara hotar och det är så fridfullt här under blombladen. Vattendroppar nära till och lite har jag kunnat äta. Sover en stund till.

När solens strålar träffar mig känner jag paniken komma. Hur ska jag klara värmen idag om jag inte orkar flytta mig? Benen känns svaga och vingarna är så kraftlösa.

Då lyfts jag igen varsamt och försiktigt, jag ser den klarblå himlen och trädkronorna. Det är ju så vackert här på vår jord! Jag bärs in och placeras på en stor bukett ängblommor med massor av nektar. Precis som jag drömt om när jag legat utslagen i solvärmen och vattenbristen.

humlan

Så känner jag doften av rödklöver, den som jag inte kan motstå. Älskar rödklöver och suger i mig så mycket jag orkar. Mätt och belåten vilar jag en stund på prästkragen intill. Så otroligt att få uppleva detta? Är jag redan i himlen tro? Krafterna börjar återvända så smått. Jag längtar efter en liten flygtur, bara en kort sväng, undrar om vingarna bär?

Jag tar sats mot en blomma i en kruka intill, vingarna får luft men det blir för tungt. Jag faller ner och slår mig rejält. Känner hur jag liksom domnar bort. Kan inte komma upp igen …

Så kommer denna någon och sträcker fram en blomstjälk. Jag slår mina ben runt den, jag lyfts upp och blir försiktigt lagd på en bädd av blommor i en stor skål.

skålen

Här kan jag stanna en lång stund, här finns både nektar och lite vatten … en underbar plats, rent himmelsk. Jag lägger mig en stund, slumrar till och smärtan släpper lite …

Ett underbart vackert ljus närmar sig och det liksom snurrar lite i huvudet. En äng breder ut sig och vinden är lagom ljum. Runt mig surrar det av humlor och alla är så glada. ”Men hej och välkommen, vi har väntat på dig” säger någon. ”Vi har sett hur du kämpat och haft det jobbigt där nere.”

Men var är jag?

”I Himlen kära du” säger en vänlig stämma. ”Du är på de himmelska ängarna nu och här får du allt du önskar. Det är här du ska stanna, det är här du hör hemma.”

”Men så märkligt, jag trodde ju att jag var i Himlen redan. I skålen med blommorna. Hos denna någon som varligt lyfte mig när jag hade det så svårt?”

”Det var en av våra Änglar, de som tittar till dom som behöver hjälp. Dom kommer också hit en gång … Änglarna.”

Jag vänder mig om en sista gång och ser då skålen med alla blommorna … och där ligger en liten krake alldeles stilla. Orörlig men med ett leende på sina läppar.

För den som nu kan se det, det finns vissa som kan det.

Och kanske var det just en av dom jag träffade?

Tillbaka till en Framtid

Posted in Okategoriserade on 20 juni 2019 by icole8

bandhage

Som om de inte visste, de som prövat det livet. Det som var förutsättningen för en framtid på Jorden. De som bodde på landsbygden och lärde sig av de som redan kunde allt, visste allt. Det var den grå skaran av människor som ingen satte så stort värde på. De som hade jord under naglarna, koskit under skorna och luktade ladugård.

Man kanske rynkade på näsan åt dom. Gjorde spe av de väderbitna och av hårt arbete lite krökta. Vadmalsbyxor, blåblus och storväst. Inget Parismode direkt men praktiskt. Fåordiga måhända men när det gällde sa man ifrån. Tillsammans var de starka mot storbolagens idéer och framfart.

Det hjälpte inte alltid tyvärr. Skogar höggs ner och forsar tämjdes till att producera elkraft till storstäderna. Men bonden stretade oförtrutet på med häst, plog och harv. I ladugården handmjölkades Rosa, Rakel och Örgull av vana händer. Hönorna kacklade och la sina ägg.

Gamla beprövade metoder som stod sig generation efter generation. Söner som tog över och fortsatte, släktgårdarna gick i arv. Kvinnorna på sitt vis med den vanliga husmorssysslan, ingen stress bara ett jämnt lugn. Trygghet och tacksamhet. Jorden gav och jorden tog men aldrig för mycket, inte mer än som var nödvändigt.

Naturen och djuren var respekterade.  Djuren fick ett kärleksfullt liv och med ödmjukhet fick de avsluta oftast på ladugårdsbacken. Man grät en skvätt ibland, de hade betraktats som kära vänner. Kött och fläsk åts med andakt och man tackade inom sig för vad djuren givit.

gameldags äng

Folk levde i det lilla, mångfalden i faunan var däremot mycket stor. Ängarnas blommor och dikesrenarnas var välbesökta av humlor, bin och fjärilar. Där korna betat blev ängarna som finast. Folk visste och kunskapen gick vidare. Släkte efter släkte. Man respekterade de gamla, de visa.

Fiskare la sina nät och tog inte mer än det som var nödvändigt. Inget  utfiske, ordet var inte uppfunnet ens. Bäckarnas klara vatten liksom älvarnas och havets gav alla förutsättningar för det hållbara. Inga gifter eller konstigheter, fisk var hälsosam mat.

bäck

Så tillbaka till den tiden är detsamma som tillbaka till Framtiden. Om någon frågar mig.

Nästa fråga är vem vill, kan och vågar? Vad finns att förlora?

 

 

 

  

Någon – det finns alltid någon

Posted in Okategoriserade on 20 juni 2019 by icole8

Någon är väldigt stolt över dig

Någon tänker på dig

Någon saknar dig

Någon vill prata med dig

Någon vill att du inte har problem

Någon är tacksam för din hjälp

Någon vill hålla din hand

Någon vill se dig lycklig

Någon vill ge dig en present

Någon beundrar din styrka

Någon behöver din axel

Någon älskar dig

Du är aldrig ensam – det finns alltid någon

 

 

Lyckliga äro de som alltid …

Posted in Okategoriserade on 15 maj 2019 by icole8

Ibland undrar jag vad som gör att vissa människor alltid är så nöjda. Känner några som aldrig rubbar sina invanda vanor, som alltid gör ”samma” dvs ”det har vi ju alltid gjort…”

Just det. Alltid och alltid. Blir aldrig någon förändring utan cirkeln trampas runt om och om igen. Och på frågan om dom inte skulle kunna tänka sig att … är svaret ”nä varför det? Vi har alltid (som exempel) åkt dit varje sommar. Vi brukar alltid  och alltid och alltid …”

Själv skulle jag kvävas av detta. Men jag är väl inte som andra. Jag ställer hellre frågan ”varför skulle jag inte?” när ”varför skulle jag?” dyker upp. Men så är jag en orolig själ, en sökare som kanske aldrig hittar det jag söker. Om jag ens vet vad det är… 

Tänker ibland på Dan Andersson.

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören — något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vilda havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
’Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!’

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.”

Tja så långt söker jag mig väl inte, där hamnar vi väl alla ändå en vacker dag …

Fast jag avundas de som är lyckliga med att alltid göra likadant och inte ser behovet av att utmana sig själv. Är det en trygghet att aldrig göra något annorlunda?

Är det inte tryggare att veta att man provat allt man vågat och sedan veta att vad än som händer klarar jag av det? Tro mig, jag har provat och även blivit prövad. Jag klarade och klarar det mesta. det är tryggt att veta.

Men jag avundas ibland de som lever i sin lilla bubbla och inte känner någon längtan att spräcka den och gå vidare … mot nya äventyr.  Så enkelt,  men så tråkigt …

blånande berg