Arkiv för maj, 2009

Så händer det värsta…

Posted in Mänsklighet, Om mig, Tänkvärt on 31 maj 2009 by icole8

2_11

…mardrömmen jag haft varje gång jag passerade. Skolan och dagiset i mitt kvarter.

Kör den vägen 2 ggr per dag under normala arbetsveckor. Den här dagen inget undantag. Som alla andra dagar i 20 års tid.

Tar det lugnt, uppmärksammar alla människor och bilar, kör säkert och sakta och så plötsligt är hon där.

Duns och en liten flicka med ljuslockigt hår flyger bakåt, jag tvärnitar bilen mitt i gatan och springer ut, lämnar bildörren öppen, håller mig för munnen…

Jag har kört över ett barn. Eller ett barn har sprungit in i min bil, rättare sagt.

Jag springer ikapp min bil som börjat rulla nerför gatan,svänger in den mot trottoaren.

Runt flickan står nu en massa vuxna och någon ringer ambulansen. Jag går fram och frågar hur det är. Hon blev påkörd av en röd bil, svarar någon. Flickan gråter och mamman tröstar.

Det var jag som körde, sa jag. Men uppmärksamheten är riktad mot flickan och hennes mamma som gråter och tröstar. Flickan hulkar och hakan skakar som vid frossa.

Jag är inte död i alla fall, säger hon. Ett leende från några intill och de håller med. Nej hon lever och skrubbsåret på foten syns mer än tydligt.

Det var jag som körde, säger jag igen. Som att nu är det fritt fram att sparka och slå mig, spotta på mig, skälla ut mig. Men det händer inte.

Någon kommer fram och lägger en arm runt mina axlar, säger: Det kommer att gå bra det här, lugn bara, det går bra det här.

Ambulansen kommer med sirenerna på. Tre vänliga killar kommer fram och lutar sig fram över flickan och frågar hur det är.

Pappa kommer väl också, frågar flickan. Ja, han kommer också. Säger mamman och dagisfröken lovar att vänta in honom.

Jo, det var ju jag som körde, försökte jag igen. Till ambulanskillarna. Vad ska jag göra nu? Jag har aldrig gjort det här förut, liksom nybörjare. (Första gången. Premiär. Att köra på en oskyldig.)

Vänta här du, polisen kommer snart. Hur mår du då?

Jag vet inte hur jag mår. Varför inte hoppa på mig direkt, jag står här och tar emot mitt straff.

Jag tror det går bra, sa jag. Fast chocken kanske kommer sedan.

Ambulansen far och jag står kvar. Väntar, tänker. Hur gick detta till. Hur kunde det över huvudtaget hända? Jag som bott här i 20 år och passerat så många, många gånger. Sett så många barn som springer hit och dit, varit så uppmärksam och alltid på min vakt.

Polisen dröjer. Jag fryser mitt i sommarvärmen. Tar en halsduk och knyter till. Någon kommer fram och säger igen: Det gick nog bra, det var inte så farligt.

Säger det igen och jag hör. Men hur kan man få in i sin hjärna att när man träffat ett barn med sin bil är det inte så farligt.

Det är LIVSFARLIGT!! Det är sådant som ALDRIG FÅR HÄNDA!!

Den trevlige mannen kommer igen och lägger armen runt mina axlar och tröstar igen.
Det kommer att gå bra, ingen fara.

Men har jag verkligen inte gjort något som jag ska straffas för??

Inga tecken till detta ännu, men vänta bara, polisen är snart här.

Så kommer den. En polisbil med tre stadiga poliser, nja en är väl egentligen väldigt smal men blicken är stadig.

Allvarliga miner som skärskådar mig från topp till tå, upplever jag i alla fall.

Ja, jag kunde inget göra, sa jag. Hon sprang fram bakom en bil. Skulle hinna efter mamman som gick in för att hämta…

Hur mår du nu då? frågar polisen. Jag blir stum av förvåning. Folk bryr sig om mig, jag som skulle väl minst halshuggas…

Redogörelse, rita en skiss över olycksplatsen, blåsa i alko-testen, telnr, och jaha, vad händer nu?

Det kommer en rapport. Med båda parternas berättelse. Vi åker upp till sjukhuset nu och pratar med dom. Säkert att du klarar dig?

Klarar mig. Ja, det tror jag väl. Men köra bil förbi här igen. Aldrig. Se allas blickar när jag kommer med den där röda bilen som träffade flickan. Som kör på små barn…

Samlar ihop mig och åker hem. Sätter mig på en stol och stirrar. Maken tröstar också. Det går bra ska du se.

Mat, nej tack, kaffe kanske det och en Ipren. För skallen värker och det är inte pga att jag blivit träffad av en bil, nej det är stundens allvar som drivit fram den.

Efter en halvtimme ringer mobilen. Dolt nummer. Ja, jo det är jag.

Polisen vill bara berätta att det mest handlar om skrubbsår, inget allvarligt. Men doktorn ska titta också. Ville bara säga det. Och om du behöver prata med någon så ring oss.

Jag kommer aldrig att glömma denna händelse. Och jag kommer heller aldrig att glömma de vänliga orden, de vänliga människorna, all den medmänsklighet man visade mig.

Och när jag morgonen efter får prata med pappan och han berättar att nej det är över nu, skrubbsår, ingen fara, ingen kan skyllas för det här. Ingen är skyldig. Ingen??

Tack, svarar jag, tack för att jag får höra det. För innerst inne har jag ändå gjort det allra värsta.

Kört på ett litet barn…

Tar mod till mig och kör bil morgonen efter. Det är inga barn alls ute. Alla finns där bakom staketet, fröknarna tittar, allihop.

Tänker kanske:

Stackars hon som fick uppleva detta, det som alla bävar för. Stackars hon…

Annonser

Jippi – så glada vi blev!

Posted in Djur, Glädjeämnen on 26 maj 2009 by icole8

DSCN1124

Min två-åriga tik Ramona har idag undersökts av veterinär och det är fritt fram för att skaffa valpar – underbart roligt!

På bilden är Ramona med en liten gosse som heter Romeo, dock inte den som ska bli pappa till valparna…

Här tränar Ramona bara att vara mamma till en riktigt busfrö!

Goding

Posted in Djur on 23 maj 2009 by icole8

Oplanerat…

Posted in Blommor, Så vackert on 23 maj 2009 by icole8

…kan ibland vara helt underbart!

Många tycker jag är impulsiv, det är helt OK.

Som idag när jag begav mig till handelsträdgården för att bara ta djupa andetag, känna den där speciella doften av förväntan man får inför sommaren just innan den kommit på allvar och så titta på alla blommor.

Idag fastnade jag för en gulvitbeige färg, mestadels. Varför det?? Jo jag fick syn på en alldeles underbar petunia i en för mig i alla fall ny färg…

PetuniaPrismSunshine

…och sedan föll jag in på det spåret.

Olika blommor i ljusgult, cremevitt och klarare gult. Så himla fint det blev! Alla tillsammans i en stor grön kruka matchande det gröna bladverket.

sommardahlia

Jag är inte så mycket för det där att blanda ihop alla möjliga färger. Det har under åren varit antingen lila-rosa eller mörkblå-ljusblå eller knallrött-vitt men aldrig har jag fallit för denna kombinationen…blekgult.

Så vackert. Så enkelt. Så himla roligt!!

margerit_butterfly

Sjukhemmet igen…

Posted in Mänsklighet, Tänkvärt on 23 maj 2009 by icole8

Klockan var 14.55 och jag stegade in på avdelningen med en bunt chokladkakor till min gamle släkting.

Genom den halvöppna dörren i det nersläckta rummet skymtade jag honom liggande i sängen med pyjamaströjan på och radion stängd (annars vill han alltid ha den på).

Ojdå, han är sjuk, tänkte jag men tassade in på tå.

Han ligger och sliter i den uppfällda sängbalken och grimaserar.

Hej, hur är det? Han tystnar.

Jag kommer med choklad, det tycker du ju om. Lägger dom här (i en skål jag köpt tidigare).

Han gör en rörelse som om han ska gapa över något men jag törs inte ge honom eftersom han ligger på rygg…tänk om han drar ner det i halsen.

Jag pratar på om gamla tider och minnen och han blir lugnare. Slutar att dra i sängbalken och gäspar stort flera gånger.

Klart att han är trött. Det är nog bara av välmening han ligger under täcket nu kl 15.00 och säkert får han både middag och kvällsfika…fast liggande kanske med uppfälld huvudända? OK, han svälter inte i alla fall.

Men däruppe i taket finns ingenting annat att se än den gråvita färgen.

Jag slår på radion, frågar först, han sa jaa.

Så går tiden och jag ska åka igen.

Nu måste jag åka hem och laga middag, säger jag.

Hej då, svarar han. Helt korrekt. Och alldeles på rätt ställe.

Nästa gång ska jag ta med en bok och läsa högt. Gamla jakthistorier, Janne Wängman eller nå´t.

Tror att han kommer att ligga stilla och lyssna. Hörseln är det inget fel på och vad som rör sig där inne är en hemlighet.

Men längst in finns han kvar, min gamle släkting som alltid gav oss fina julklappar. Som alltid mindes våra födelsedagar. Som alltid fanns för oss.

Vi som kunde sitta helt tysta tillsammans och titta ut över älven och berget, inga ord behövdes för vi förstod varandra ändå…

Han finns där, någonstans. Han finns för alltid.

I mitt hjärta.

96vk43

Bjork och Stormare har sett allt…

Posted in Musik on 19 maj 2009 by icole8

Rödstjärt

Posted in Djur, Så vackert on 19 maj 2009 by icole8