Så händer det värsta…

2_11

…mardrömmen jag haft varje gång jag passerade. Skolan och dagiset i mitt kvarter.

Kör den vägen 2 ggr per dag under normala arbetsveckor. Den här dagen inget undantag. Som alla andra dagar i 20 års tid.

Tar det lugnt, uppmärksammar alla människor och bilar, kör säkert och sakta och så plötsligt är hon där.

Duns och en liten flicka med ljuslockigt hår flyger bakåt, jag tvärnitar bilen mitt i gatan och springer ut, lämnar bildörren öppen, håller mig för munnen…

Jag har kört över ett barn. Eller ett barn har sprungit in i min bil, rättare sagt.

Jag springer ikapp min bil som börjat rulla nerför gatan,svänger in den mot trottoaren.

Runt flickan står nu en massa vuxna och någon ringer ambulansen. Jag går fram och frågar hur det är. Hon blev påkörd av en röd bil, svarar någon. Flickan gråter och mamman tröstar.

Det var jag som körde, sa jag. Men uppmärksamheten är riktad mot flickan och hennes mamma som gråter och tröstar. Flickan hulkar och hakan skakar som vid frossa.

Jag är inte död i alla fall, säger hon. Ett leende från några intill och de håller med. Nej hon lever och skrubbsåret på foten syns mer än tydligt.

Det var jag som körde, säger jag igen. Som att nu är det fritt fram att sparka och slå mig, spotta på mig, skälla ut mig. Men det händer inte.

Någon kommer fram och lägger en arm runt mina axlar, säger: Det kommer att gå bra det här, lugn bara, det går bra det här.

Ambulansen kommer med sirenerna på. Tre vänliga killar kommer fram och lutar sig fram över flickan och frågar hur det är.

Pappa kommer väl också, frågar flickan. Ja, han kommer också. Säger mamman och dagisfröken lovar att vänta in honom.

Jo, det var ju jag som körde, försökte jag igen. Till ambulanskillarna. Vad ska jag göra nu? Jag har aldrig gjort det här förut, liksom nybörjare. (Första gången. Premiär. Att köra på en oskyldig.)

Vänta här du, polisen kommer snart. Hur mår du då?

Jag vet inte hur jag mår. Varför inte hoppa på mig direkt, jag står här och tar emot mitt straff.

Jag tror det går bra, sa jag. Fast chocken kanske kommer sedan.

Ambulansen far och jag står kvar. Väntar, tänker. Hur gick detta till. Hur kunde det över huvudtaget hända? Jag som bott här i 20 år och passerat så många, många gånger. Sett så många barn som springer hit och dit, varit så uppmärksam och alltid på min vakt.

Polisen dröjer. Jag fryser mitt i sommarvärmen. Tar en halsduk och knyter till. Någon kommer fram och säger igen: Det gick nog bra, det var inte så farligt.

Säger det igen och jag hör. Men hur kan man få in i sin hjärna att när man träffat ett barn med sin bil är det inte så farligt.

Det är LIVSFARLIGT!! Det är sådant som ALDRIG FÅR HÄNDA!!

Den trevlige mannen kommer igen och lägger armen runt mina axlar och tröstar igen.
Det kommer att gå bra, ingen fara.

Men har jag verkligen inte gjort något som jag ska straffas för??

Inga tecken till detta ännu, men vänta bara, polisen är snart här.

Så kommer den. En polisbil med tre stadiga poliser, nja en är väl egentligen väldigt smal men blicken är stadig.

Allvarliga miner som skärskådar mig från topp till tå, upplever jag i alla fall.

Ja, jag kunde inget göra, sa jag. Hon sprang fram bakom en bil. Skulle hinna efter mamman som gick in för att hämta…

Hur mår du nu då? frågar polisen. Jag blir stum av förvåning. Folk bryr sig om mig, jag som skulle väl minst halshuggas…

Redogörelse, rita en skiss över olycksplatsen, blåsa i alko-testen, telnr, och jaha, vad händer nu?

Det kommer en rapport. Med båda parternas berättelse. Vi åker upp till sjukhuset nu och pratar med dom. Säkert att du klarar dig?

Klarar mig. Ja, det tror jag väl. Men köra bil förbi här igen. Aldrig. Se allas blickar när jag kommer med den där röda bilen som träffade flickan. Som kör på små barn…

Samlar ihop mig och åker hem. Sätter mig på en stol och stirrar. Maken tröstar också. Det går bra ska du se.

Mat, nej tack, kaffe kanske det och en Ipren. För skallen värker och det är inte pga att jag blivit träffad av en bil, nej det är stundens allvar som drivit fram den.

Efter en halvtimme ringer mobilen. Dolt nummer. Ja, jo det är jag.

Polisen vill bara berätta att det mest handlar om skrubbsår, inget allvarligt. Men doktorn ska titta också. Ville bara säga det. Och om du behöver prata med någon så ring oss.

Jag kommer aldrig att glömma denna händelse. Och jag kommer heller aldrig att glömma de vänliga orden, de vänliga människorna, all den medmänsklighet man visade mig.

Och när jag morgonen efter får prata med pappan och han berättar att nej det är över nu, skrubbsår, ingen fara, ingen kan skyllas för det här. Ingen är skyldig. Ingen??

Tack, svarar jag, tack för att jag får höra det. För innerst inne har jag ändå gjort det allra värsta.

Kört på ett litet barn…

Tar mod till mig och kör bil morgonen efter. Det är inga barn alls ute. Alla finns där bakom staketet, fröknarna tittar, allihop.

Tänker kanske:

Stackars hon som fick uppleva detta, det som alla bävar för. Stackars hon…

2 svar to “Så händer det värsta…”

  1. Åhhhh,jag hade missat detta*kramar om hårt*
    Stackars stackars dig.
    Jag ryser när jag läser och jag förstår dig så väl*kramar igen*
    DET VAR INTE DITT FEL!!!!!

  2. Siv-Britt Says:

    Så händer det, när man minst anar. Stackars dig. Kramar om dig och lyckönskar att olyckan ”bara” blev omskakning. Kanske även för barnet. Förstår att bilderna och känslan sitter kvar länge, men det gick bra. Ni hade båda änglarna med er. /kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: