Onsdag – torsdag – fredag kunde betyda en underbar weekend

De vackra blommorna står där ensamma vid sommarstugan och stirrar tomt, svalorna som har boet under taknocken kan flyga ostörda, trastens bo i björken ovanför grillen kan vara lugna, det kommer ingen grillrök i deras ungars öppna munnar.

Skogsstigarna blir inte promenerade av våra fötter och mina smultronställen förblir obesökta. Hallonsnåren snart dignande av bär får låta dom falla till marken.

Jag tittar ut över villaträdgården på baksidan huset och funderar, är detta sista sommaren jag slår upp verandadörren och sitter här med den lilla dammens porlande i bakgrunden och hundarna som ligger i gräset och kisar mot solen, är det sista sommaren jag plockar i rabatterna här och räknar äppelkartarna, kanske jag gräver upp mina perenner i höst och flyttar dom, för säkerhets skull…

Men det är ju inte mig det är synd om, jag är inte sjuk. Men man är delaktig. Man delar sjukdomen, ja inte smärtorna men man står bredvid och försöker trösta och tar hänsyn. Det ena påverkar det andra. Man får åka med på tåget, det är bara så.

Att vara en anhörig till den som har det värst är en historia i sig. Inte ska man klaga och inte kan man vara trött, less och besviken. Man ska vara stark och hålla humöret uppe. Vara drivande när det gäller medicinerna och maten.

Så denna sommarweekend som kunnat vara en resa eller en härlig helg på landet gäller inte.

Nu på onsdag är det röntgenrond på Sjukhuset, därefter beslut om möjliga åtgärder…

Besked lämnas torsdag…

Fredag åker Marcus, sonen, till Stockholm dit han flyttar nu för 1 års kvällsstudier på Beckmans Designhögskola. Förra sommaren flyttade han till Oslo för studier på Westerdals School of Communication. Att ha haft honom hemma några dagar är en ynnest, en riktig glädje.

Hemmavid blir vi två (och hundarna) med den oskrivna framtiden, detta är inte vad vi hade planerat för den här sommaren. Första semesterveckan kom beskedet om lungförändring, för en vecka sedan klara besked, skivepitelcarcinom. En tumör växer i vänstra lungloben. Den växer hela tiden, cellerna staplar sig på varandra, dom gör det 24 timmar på dygnet och har så gjort en tid. 5x4x3 cm var den för några veckor sedan…

Det kan ha spridit sig till andra organ, hjärnan ligger risigt till. Lever och skelett. Det kan betyda några månader av lidande och med dödsångest. Det kan å andra sidan vara en enda tumör och inget mer. Operabel, lätt att fixa. Livet återgår till det vanliga (?)

Det kan finnas hopp, det kan rasa lika fort.

De sista 3 åren har präglats av tumörerna. Ett litet sår på tungan under sommaren för 3 år sedan. Det sved och vill inte läka. Läkarbesök, ingen större undersökning. Bedövningspasta. Såret läker inte, försöker med tandläkaren. Slipar till något. Blir inte bättre. Tiden går. Någon med hjärna bakom skallbenet föreslår en remiss till öron-näsa-hals. Ett litet px-prov tas.

På väg till Umeå för att få börja rekonstruktion av tänder efter den 21 år gamla operationen av ett osteosarcom (skelettcancer) i käken ringer läkaren och berättar att de hittat skivepitelcancer i provet från tungan.

Rekonstruktionen av tänder och gom skjuts upp och istället planeras för en operation av tungan, 3×2 cm tas bort och så var det med det. Inga speciella åtgärder vidtas efter operationen.

Något år efter det finns en liten förhårdnad under höger käke och läkaren bedömer det som spottkörtelinflammation. Penicillinkur. Inga provtagningar. Efter kuren finns knölen kvar och den är större. Många funderingar och expertutlåtanden men det konstateras att det är nog ingen tumör.

Tiden går och det växer och växer. Så tas slutligen det provet som visar skivepitelcancer, då har det gått åtskilliga veckor. Trots att det är konstaterat är det kö till operationen och det dröjer ytterligare ett par veckor medan tumören bara växer och frodas. Knytnävsstor och hård som en gråsten.

Operation med stort ingrepp i högra käken där nerven till underläppen plockas bort. Käken stöds upp av en titanskena. Alla lymfkörtlar i området tas bort, muskler och senor, ett stort tomrum är vad som finns kvar där. Så småningom 6 veckors strålning.

Efterkontroller i form av att titta i halsen och fråga hur det är. Inga prover eller lungröntgen.

En ytterst stark person har klarat den tredje smällen. Utseendet förstört, svårt att äta och tugga, smärtor i munnen och halsen. Men skam den som ger upp.

Tillbaka och jobba mer än heltid. Ingenting att klaga på här inte, hej och hopp.

Sedan ett halvår tillbaka tilltagande svaghet i benen, ont i vänstra axeln och domning ut i armen. Ingenting speciellt att undersöka enligt läkaren. En datortomografi visar förslitning och tryck på nerver.

Trötthet och sjukdomskänsla. I april ont i ett revben, en liten upphöjning växer sig större. Tja ingenting särkilt enligt doktorn. Proverna visar inget oroväckande. Smärtan tilltar. Det knakar och en vanlig pappskalle kan känna att det är ett brott på revbenet, det är itu. Men det syns inget på röntgen.

Smärtan tilltar ytterligare och kräver ny läkarkontakt. En som lyssnar på lungorna också! Kors i taket!! Skickad på lungröntgen, svaret är: en förtätning på lungan.

Så är karusellen igång. Igen.

Jag blir trött, uppgiven, håglös. Har lust att fly slagfältet. Leva ett normalt liv. Ha roligt innan det är för sent! Vara som alla andra…slippa ”den där” som blåser kallt i nacken, oron och rädslan, kallsvettiga vakna nattimmar.

Men inte kan man svika den som är sjuk, nej det gäller att orka med. Ta dig i kragen männscha, han är väl inte död än heller! Nu får du väl ändå sluta klaga, du ska väl vara tacksam?

Ja, jag är tacksam. För att vi klarat oss igenom dessa omgångar och för att det kan finnas hopp om en fjärde gång. Det sista som ska lämna en är väl hoppet?

Vad gäller sjukvården här på orten kan jag bara tillägga – skit. Det finns motiverade och intresserade som arbetar inom vården men inte finns dom på den här orten.

Här går dom i sin egen lilla värld och trallar på men får ju sin jättehöga lön ändå..

”Så hur mår du själv då? Bara fint?”

Jotack det är bra, bara bra, svarar jag.

Inom mig gnager samvetet för att jag faktiskt är utless på alltihop, jag vill inte vara med längre, jag vill fly, jag vill leva…så himla egoistiskt av mig. Men när jag ser alla andra glada och lyckliga människor…

Han som har det allra svårast kan inte fly, han behöver allt stöd och all uppmuntran han kan få, han har kämpat och kämpar fortfarande, livet är kärt, han vill så gärna leva och vara med, han planerar att jobba tills 70 för att han trivs så himla bra, han tänker på att vi ska ha det bra på gamla dar, att pensionen ska bli så bra som möjligt.

Det är en människa som alltid ställer upp för andra och för sitt arbete, en pålitlig och ärlig människa som är omtyckt och respekterad. En riktig medmänniska.

Då ska man också själv försöka vara det. Den som lägger handen på axeln och den som finns där när det är som svårast. Som inger hopp. Som inte tänker på sig själv först.

En riktig medmänniska.

ngel2

4 svar till “Onsdag – torsdag – fredag kunde betyda en underbar weekend”

  1. Sitter här och torkar tårar i ögonvrån då jag läser…
    Det är så oerhört tragiskt allting.
    Visst,det är inte du som är sjuk men jag kan förstå dina känslor till fullo.
    Som närmast anhörig så måste man alltid orka dubbelt….och vem orkar det???

  2. icole8 Says:

    Underligt, men man får oanade krafter när det gäller…

  3. Siv-Britt Says:

    Man kan bara bli frustrerad och arg. Varför? Varför ska man gå igenom allt, varför måste man kämpa sig till varje undersökning? Jag ringer dig i orgon om du är hemma.

  4. icole8 Says:

    Du kan prova hemma men jag finns nog på mobilen…stugan…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: