Det blir två långa…

…veckor nu.

Jag själv ska försöka få upp rörlighet och styrka i min arm, det gör ont, ONT!

Maken ligger inlagd på länssjukhuset i väntan på 6 strålningsdagar med början den 17 nov.

Den sjätte bröstkotan växer och börjar trycka på ryggmärgskanalen med smärta och svaghet i benen som följd.

Det är så patetiskt, hela denna historia som snart når romanstorlek. Först har man väntat så länge på alla dessa undersökningar, så vänta ytterligare på cellgiftsbehandlingen, fyra månader.

Efter 6 veckor konstateras att den behandlingen inte bitit alls! Inte ett skit! Det växer så det knakar både här och där och nya tumörer kommer till hela tiden! Förstår inte att den kroppen över huvudtaget fungerar alls idag…med alla medicinerna dessutom. Hästdoser i det närmaste.

Ja nog ska man vara stark för att orka och det verkar han vara. Många säger att jag är stark också, men det vet man aldrig. Just nu finns inget val…

Så nu rehabiliterar jag på egen hand och försöker vila samt ladda upp för nästa uppgift:

planerad hemresa efter den 25 nov till egna boendet med diverse hjälpmedel och hjälpinsatser…säng, gåstöd mm.

Får göra det fint till 1:a advent, det är viktigt att göra sådant speciellt när livet är jobbigt, för sig själv och för de som kommer hem.

Julen skjuter jag upp ett tag. Den kommer säkert men just nu verkar den mycket långt borta…trots allt jultingeltangel som finns i affärerna.

Vi tar en sak i sänder, en dag i taget, för det är väl så det är tänkt…