Ljusen är släckta, stillhet råder. Så tyst, så tomt, så vemodigt.
Vi gråter stilla av tacksamhet för att Du nu får vila ut från all smärta.
Vi gråter av sorg över att ha förlorat Dig, vår far, make och husse.
Vi gråter för den tiden Du aldrig fick och som Du så gärna ville ha tillsammans med oss.
Vi gråter för att vi aldrig mer har Dig hos oss men vi vet att det finns en plats där Du nu väntar…när vi kommer så möter Du oss där.
Så slutar den sorgliga berättelsen om Sjukdomen som tog Tommies liv.
