Så tyst, så tomt, så vemodigt

Ljusen är släckta, stillhet råder. Så tyst, så tomt, så vemodigt.

Vi gråter stilla av tacksamhet för att Du nu får vila ut från all smärta.

Vi gråter av sorg över att ha förlorat Dig, vår far, make och husse.

Vi gråter för den tiden Du aldrig fick och som Du så gärna ville ha tillsammans med oss.

Vi gråter för att vi aldrig mer har Dig hos oss men vi vet att det finns en plats där Du nu väntar…när vi kommer så möter Du oss där.

Så slutar den sorgliga berättelsen om Sjukdomen som tog Tommies liv.

Annonser

4 svar to “Så tyst, så tomt, så vemodigt”

  1. Jag beklagar så oerhört mycket…
    *kramar*

  2. Siv-Britt Says:

    Vad säger man när allt är sagt? Med sorg och med stark medkänsla tänker jag på er. Mina varmaste tankar sänder jag er. /kramar

  3. Hemskt att läsa historian om din make… Stötte på din blogg i och med att jag kollade upp Navelbine på google. Min mamma har lungcancer och jag kan känna igen mig/oss i dina inlägg..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: