Arkiv för 01 januari 2010

Berättelsen om Mobergha Gestgifveri (Del 1)

Posted in Mobergha on 01 januari 2010 by icole8

Kvällarna var betydligt mörkare nu och ännu fanns det mycket ogjort utomhus innan vintern. Men allt fick ta den tid det behövde. Det var något som livet lärt henne, det var inte bra att skynda på. Då blev det halvgjort, slarvgjort eller kanske aldrig gjort.

Det som nu skulle bli hennes hem resterande tid i livet tronade majestätiskt framför henne. Den mörka skogen bakom och himlens rodnad i väster ramade in den perfekta tavlan. Det beskrev det orden inte förmådde. Den känslan som fanns i bröstet.

Drömmen som kanske blivit sann, huset hon längtat till men inte visste om det verkligen fanns. Hon hade inte tid att vänta längre på den lilla röda stugan som påminde om ett gammalt julkort. Hennes liv var inte oändligt. Skulle det bli en flytt från lägenheten i stan till ett ensligt hus på landet var detta det bästa alternativet.

Hon var inte alldeles nöjd men det kändes ändå mycket bra. Särskilt vid jämförelse med vad hon hade att välja mellan. Att bli gammal och ensam i ett stort hyreshus i en medelstor stad var måhända ännu mer ensamt än att verkligen bosätta sig ensligt av egen fri vilja. Här fanns ju alla fall naturen och de vilda djuren som sällskap.

Hon hade inte valt att leva singel. Det hade funnits förhållanden men sjukdom och olycka hade lämnat henne ensam och nu var hon van. Målet var inte längre att hitta någon att dela livet med utan att leva -våga leva medan det ännu fanns något liv.

Så när bilderna i annonsen visade ett lite större trähus med ett torn vid ena kortsidan och där läget, priset och skicket på bostaden var det bästa hittills slog hon till. Vågade inte vänta på något fler, åren gick så fort numera. Skulle det bli något av så var det dags nu. Lägenheten såldes snabbt och till ett mycket bra pris så hon kunde flytta innan 15 september.

Och nu var det snart 20 oktober. Mycket att göra utomhus innan snön skulle lägga sig över, mycket att göra inomhus men ändå inget som var livsviktigt. Värme, el och vatten fungerade och resten, ja de fick också ta den tid det behövde. Med ved i spisen och en varm dusch, kaffe och tidning så gick det mesta att överleva. Hon var inte bortskämd, barndomen hade lärt henne att allting går och att man själv måste ansvara för sitt liv och sin överlevnad.

Den här dagen hade regnet strilat ner oavbrutet och vattenpölar växte här och var på gårdsplanen. Ett av stuprören höll inte tätt och väggen mot tornet var genomdränkt av regnvatten. Detta var en första gradens prioritet. Så imorgon skulle stegen upp och inspektion göras. Sedan inhandlas vad som behövdes, listorna blev långa inför resan till stan på fredag.

Det var även en liten inflyttningsfest inplanerad på lördagen så hon hade städat och fixat, lagt ner en hel del arbete på att få till den där speciella atmosfären, det skulle vara lite orientaliskt men på ett lagom lantligt sätt – ja, det blev väl en blandning av det. Hon hade listorna skrivna och resten skulle hon fundera ut i bilen till stan.

Så ringde telefonen och hon fick lov att springa in med stövlar och regnrock på, mobilen var heldöd härute så det blev en del motionerande. Fast inte henne emot, hon tyckte om när det var lite motstånd ibland. Det gav liksom lusten tillbaka att visa att man kan visst, om viljan finns. Aldrig ge upp, alltid för tidigt att ge upp.

”Hej det här är Torild, jag är präst här i socknen. Jag vill hälsa dig välkommen till kyrkan på söndag, vi har träff höst och vår med alla nyinflyttade och jag ser att ditt namn finns med…vi börjar kl 10.30 i församlingsgården. Du är hjärtligt välkommen!”
”Jag ska försöka komma men kan inte lova något i dagsläget men jag försöker i alla fall. Tack för att du ringde.”

Hon kallade prästen för du precis som alla andra, var inte mycket för att göra sig till. Alla människor föds nakna tänkte hon, varken mer eller mindre. Ett knep hon hade också när hon stod inför en grupp och skulle tala, tänka sig att dom alla är nakna…Så enkelt det blev.

Så fredag till stan, lördag fest och söndag till kyrkan. Det sista kunde hon tänka sig vara utan. Inte nödvändigvis den här söndagen, det kom ju en träff till på våren, så…Hon lämnade saken och funderade på vinsorterna och vilka färger ljusen i kandelabrarna skulle vara…lila eller kanske mörkgröna, båda skulle passa bra.

Så gick dagen snart över i kväll och mörket kom krypande snabbt här vid storskogens fot. Lampan på husknuten lyste starkt och även på uthuset fanns en lampa, dock utan fungerande glödlampa men den fanns antecknad på listan. Så ljust skulle det vara i den mån hon ville se vad som fanns där ute på kvällen. Ibland kanske man inte vill se något och då kan mörkret kännas riktigt tryggt, ja tur att man ibland får välja, tänkte hon, låste ytterdörren och fyllde vatten i kaffebryggaren.

Dagen därpå strålade solen igen från en gnistrande blå hösthimmel. Den speglade sig i de vattenpölar som bildats av gårdagens regn och solstrålarna glittrade på vattenytan. De kändes lite varmt fortfarande men hösten närmade sig snabbt. Löven hade ändrat färg, vinden kändes snålare och blommorna stod med böjda nackar efter den första nattfrosten. Den kom ovanligt tidigt denna höst.

Lingonen lyste röda, det var alltid gott med frostnupna lingon till efterrätt. Hon mindes barndomens vattlingon med nyskummad grädde. Så hon plockade snabbt en skål och ställde in i kylen, det skulle vara ingefära och turkiskt yogurt till dom. En gammal sed fast i ny tappning. Kanske på lördag till festen?

Ett par dagars plockande och städande utomhus gjorde att det såg riktigt högborgerligt ut, för att härma sin morfar. Han var alltid lika imponerad av de som hade det lite finare och bättre ställt, han brukade ibland tända en cigarr och blåsa ut röken i finrummet. ”Här ska lukta herrskap”, brukade han säga. De var väl tiden han arbetade åt storbonden i grannbyn som satt sina spår.

Fredagen började tidigt och innan kl 10.00 var hon i stan med en inköpslista i var ficka. Vin-och matlistan och spik-och sånt-listan. Ett par timmar och så var hon på väg hemåt igen. Byvägen var lite slirig och lerig efter regnet, hon tog det lugnt men den här bilen kunde ta sig fram så det var inga problem. Hon gnolade med i bilradions Mama Mia, here I go again… och så pang körde hon på något.

Som en stor sten…eller vad annat kunde det vara? Hon satt tyst och lyssnade. Inga ljud. Slog av motorn. Tittade i backspeglarna. Ingen där. Öppnade försiktigt dörren och satte ner foten. Trampade hon på något? Ja, det kunde vara något. Kikade försiktigt och där är en hårig svans. Hon tittade förskräckt under bilen och ser den. En mindre hund av något slag, troligen död eller åtminstone ordentligt skadad. Han lät inte, han andades inte…jo han andades svagt.

Vad gör man nu? Ingen mobil med sig, inte en människa i sikte. Inte en bilmotor hörs, jo vänta, det hörs ett muller men det är nog en traktor. Hon lyssnar och hör motorljudet komma och gå och springer ett 30-tal meter bakåt för att se bättre. Det är en traktor som kör fram och tillbaka på en åker och hon börjar ropa redan nu på hjälp fast hon förstår att traktorföraren inte kan höra henne. Det är för långt bort.

Hon springer tillbaka och ser då att det står en man vid bilen med ett gevär på axeln. Han tittar ner på svansen som sticker fram och spottar fram: ”Hur fan kör du människa, du har ju kört på hunden, Ralf. Min jakthund, den bästa av dom. Jävla kärringar, ska inte ha körkort, säkert stadsbo också. Skulle inte se en rosa elefant heller,” skriker han. Så faller han ner på knä i leran, drar fram hunden och skjuter honom i nacken med två skott. ”Så där ja”, väser han, tar hunden och slänger den över axeln som en dödad hare. Blodet färgar den gröna jaktrocken då det rinner genom hundens mun. Så känslokallt, så otäckt. Hans bäste jakthund och bäste vän?

”Jag kommer att höra av mig, var så säker…”

(forts imorgon)

Ramona väntar smått

Posted in Already, min lilla kennel on 01 januari 2010 by icole8


Ramona uppfostrar Romeo

Hon har gått halva tiden och börjar bli lite rund om magen…
Det är hennes första kull, hon blir i maj 3 år så det är på tiden.

Pappa är Robin (Rechiwas Black and White) och är min egen hane.

Robin är också parad med Kylie (se lottes hundar) så han har två kullar ungefär samtidigt…

Duktig pojke!

En valp efter Robin i en tidigare kull

Ricky Martin (Trolltuvas Snoop Dog) är nu kastrerad

Posted in Already, min lilla kennel on 01 januari 2010 by icole8

Han har lämnat enstaka valpar med patellalux grad 1 och 2, därför är han tagen ur avel. Själv är han 0/0 men kan ha ärftligheten eftersom hans syskon inte var patellaluxfria…

Han är nöjd och glad ändå och leker som en lite valp…

Här tog han ett glas för mycket på nyårsafton…

Jahapp, så var det nytt år då!

Posted in Berättelser ur verklighet och fantasi on 01 januari 2010 by icole8

Det blir att knacka ner nya bloggar och framförallt hitta något som är värt att skriva om…

Min skrivarådra vad gäller längre berättelser har legat i träda och slammat igen till viss del, men nu så rensar jag upp där och sätter igång…

”Det var en gång…”

Spännande början va´?