Arkiv för 02 januari 2010

fortsättning, Mobergha Gestgifveri (Del 2)

Posted in Mobergha on 02 januari 2010 by icole8

Förstummad står hon kvar och ser mannen gå med stora steg bort över åker och äng och så tittar hon ner på blodet på vägkanten. Men herregud, hunden levde ju, varför inte åka till en veterinär…märkligt. Hon satte sig i bilen och blev sittande. Detta var som en riktigt dålig film, men han skulle ju höra av sig. Det värsta hon visste var att ha saker ouppklarade med någon. Detta ständiga gnagande i skallen. Den energin kunde gå till något bättre.

Så vred hon om nyckeln och startade bilen, stängde radion och var ytterst koncentrerad på vägen resten av hemresan. Det var ingen vidare start på den stundande festen minsann. Helst hade hon velat tala ut med mannen direkt men kom sig inte för att fråga om varken namn eller telefon. Hon kände inte någon i byn så det skulle bli svårt. Men Torild, prästen. Hon kanske visste något.

Hemma igen skyndade hon sig till telefonen och kollade om numret fanns kvar i presentatören. Jo, det fanns ett nummer med några nollor på slutet. Säkert prästens. Nu hade hon inte tid längre med detta. Imorgon den här tiden skulle huset vara fullt med folk och hon skulle stolt visa upp vad hon hunnit med. Vissa skulle stanna över till söndagen så gästrummen skulle också bäddas och göras iordning.

Liten vas med färska blommor, en handduk och en chokladbit instoppad under kuddhörnet, ett par varma tofflor. En god bok att läsa om så önskas. En vacker ljusstake. Detaljer. Mycket viktigt i hennes liv. Hade alltid varit.

Hon plockade upp och sorterade in det som handlats, vissa saker förvarade hon under trappan ute i kallfarstun. Den trappa som ledde upp till tornrummet, ett rum som inte hon använde ännu. Så länge det hölls sig kring 0-strecket var detta ett utmärkt skafferi. Trappan var också perfekt att ställa varma kastruller och ugnsformar på, det skulle hon göra ikväll när det mesta av matlagningen var gjord.

”Vissa saker smakar ännu bättre uppvärmda, förutom surströmmng då” (också efter sin morfar).

Så fram med bönor, linser, quinoa, kyckling, kryddor, tonfisk, älgfärs, creme fraiche, grädde, soya, lök, grönsaker och allt möjligt som var uppräknat i receptsamlingen. Och till detta ett glas rött vin… Det satte fart på inspirationen och hon glömde för en stund den tråkiga händelsen med hunden.

Några timmar senare låg hon med slutna ögon i badkaret, levande ljus flämtande i den höga silverljusstaken, Mozarts toner strömmade ur stereon, hon smuttande på sitt tredje glas rödvin och kände hur livsandarna vaknade till liv eller egentligen smektes till vila, hon slappnade av så pass att det var knappt hon hörde bankandet på ytterdörren.

Som en zombie tittade hon på mormors guldklocka som hon hade i en gammal tvålkopp på handfatet, 23.47. Vem i herrans namn…

Hon tvekade mellan att låtsas att hon inte hört och att stiga upp, men bankandet gjorde det omöjligt att stanna kvar. På med sidenmorgonrocken som klistrade sig mot den varma och fuktiga huden och hon rös när fötterna nådde det kalla stengolvet. Hon svor inom sig, fast det var inte hennes stil att svära.

”Men nu må det vara något extra viktigt, det som tydligen inte kan vänta till imorgon eller meddelas per telefon”. När hon väl ilsknade till var hon inte lätt att tas med.

På med ljuset men det fanns inget. Elströmmen var tydligen borta. Brolampan var tänd när hon gick upp men nu var där kolmörkt. Det ven runt knutarna och huset skakade till och så brakade regnet ner, som det värsta skyfall. Hon tog ficklampan från jackfickan och öppnade dörren som vinden höll på att slita av gångjärnen när den väl fick tag i den.

Hon blundade och tappade nästan andan men skrek ändå rakt ut i tomheten ”Vad gäller det?” Lyssnade men hörde endast vindarnas tjutande. Med blicken mot verandan och tappra försök att urskilja något såg hon till sist konturerna av en person sitta hopkrupen där.

”Hallå vem är ni, har det hänt något?” Då svaret uteblev tog hon sin regnrock, klev i gummistövlarna med bara, våta fötter utan att känna hur kalla stövlarna egentligen var. Hon tog de tre-fyra stegen mellan ytterdörren till glasverandan som en trestegshoppare och halkade, föll och slog huvudet i något.

Hon mindes att hon ställt en järngryta där som skulle passa fint till advent och tallriset. Men det var inte den. Det var tur det. Inget rörde sig i alla fall och när hon fått ljus i ficklampan igen lyste hon runt och konstaterade: Inget levande finns här, sånär som på mig då. Faktum är att jag också kunnat vara livlös…

Hon ångrade nu att hon tagit det sista vinglaset och att glasögonen blivit glömda i köket någonstans. Hon måste alltså gå fram och se på nära håll vad det var. Hon var normalt inte rädd av sig men den här situationen kändes onekligen obehaglig.

Hon tog ett djupt andetag, kisade med ögonen och lyste på det som fanns där. Det var orörligt. Hon petade med foten, ingenting hände. Petade lite hårdare men det var helt stilla. Hon såg nu att det blänkte av våt plast och det var alltså en plastsäck med något i.

Detta var nästan för mycket. Men det var inget att skjuta upp. In i huset och leta ljus, tändstickor och glasögon. Hon ville inte stå där i mörkret om ficklampan också slocknade…

Det blinkade till i lamporna men så blev det svart igen. Så svart som man inte ens kan tänka sig. Väl tillbaka med gummihandskar på och en liten kniv för säkerhets skull tvekade hon inte. Hon öppnade säcken och kände försiktigt efter. Inget varmt, inget levande, inget otäckt. Bara en säck med fin och doftande brasved.

Åh, hon hade fått björkved av någon snäll person. Hon hade visserligen inte sagt det till så många men det bästa hon visste var en riktig gammeldags brasa gjord på björkved. Inför festen imorgon passade det ju perfekt.

Men vem kommer så här sent med en säck ved? Ja, sannerligen hon det visste. Men nu sprang hon in, upp till duschen och vred på det varmast huset hade kvar av vatten. Äntligen skulle hon få sova och vakna till en ny, härlig höstdag. Väckarklockan brydde om sig inte om. Det skulle dröja till kl 15.00 innan gästerna började komma.

Vid 11-tiden satte hon sig käpprak upp i sängen, ajaj, huvudet ömmade både av vin och annat. Hon hade haft den mest makabra dröm, men detta var ingen dröm som bara skingrades med tilltagande vakenhet. Den här drömmen kändes kusligt sann på något vis.

Den utspelade sig nämligen just i detta huset fastän i gången tid. Hon kände igen huset, det här speciella huset med tornet på kortsidan. Omgivningarna var bekanta till viss del, skogen var inte så hög och tät bara. Men det var utan tvekan detta huset.

På väggen ner mot byvägen kunde man läsa med sirligt textade svarta bokstäver mot vitt:

Mobergha Gestgifveri

Fast nu var hon inte ägaren, nu var hon en anställd. Hon mindes hur hon nigit för en högbarmad, barsk kvinna och att hon känt sig väldigt liten på jorden. En man hade också skymtat till i drömmen men endast som en siluett. Det var i alla fall en sak som fastnat i hennes huvud, orden som kvinnan upprepade flera gånger:

”Ni har besökt tornrummet, det är synd och skam. Förtappade är sådana människor som ni.”

Mindes hur kinderna blossat röda och att hon skyndsamt nigit flera gånger och sprungit till skogen för att gömma sina tårar.

Vad betydde detta, besökt tornrummet nattetid? Vad fanns det där som var både syndigt och skamligt för en ung flicka i 17-18 års ålder? Hon hade nu svårt att koncentrera sig på dagens innehåll, nutidens. Det skulle troligen behövas en hel kanna starkt mörkrostat och en rejäl rusch ner till vägen för att hämta tidningen.

Blåsa ur skallen med koffein innifrån och med höstens vindiga luft utifrån, skulle det möjligen hjälpa? Säg det.

Hon provade tända i taket och faktiskt så fungerade det. Elektriskt i all ära men ha gärna reservljus och annat i beredskap, mumlade hon för sig själv. På med kaffet och ut i höstluften! Hon tittade inte till höger där hon varit i natt och famlat runt utan skyndade sig nerför backen i den sliriga lervällingen.

Tidningsbudet hade erbjudit sig att köra upp dom 300 metrarna och lämna tidningen i inplastat skick vid grinden men hon tackade nej. Det var inte hennes stil, det kändes bara fint att få igång blodomloppet och väcka hjärnan. Och sedan toppa med extra fint nymalet bryggkaffe.

(forts imorgon)