Arkiv för 03 januari 2010

fortsättning Mobergha Gestgifveri (Del 4)

Posted in Mobergha on 03 januari 2010 by icole8

”Får vi gå dit?”

Svaret dröjde men hon gjorde det enkelt för sig.

”Imorgon kanske om fladdermössen flyttat ut.”

Det skulle väl ta bort en del av intresset men så fel hon hade. Med förtjusning sprang dom runt med armarna som vingar och lekte fladdermöss. Det skulle alltså bli en alldeles extra spännande dag imorgon. Då var en DVD ingenting mot Tornhusets hemliga rum…

Söndagen bjöd på ett makalöst vackert höstväder. Det var inget man räknat med i dessa höstregnens tid men hade väl ändå tagit med extra kläder lämpade för promenader i höstsol och lite kalla vindar.
Barnen var rastlösa men ville ändå inte gå ut, de vuxna som övernattat hade sovit som stockar och ville verkligen ut och få luft.

Så hon kompromissade. Popcorn och citrondricka till barnen, själv skulle hon följa med på en tur runt ägorna och uppåt skogen.

Hon förmanade om tändstickslekar, hett vatten i kranen, öppna för okända och barnen lovade ”nej, nejdå, absolut inte. Vi ska bara sitta här vi…”

När sällskapet hunnit en bit ursäktade hon sig och bad dom andra fortsätta. Hon hade en känsla av att hon nog behövde säkra upp vissa dörrar i alla fall. Så hon låste trappdörren till tornrummet och tog för säkerhets skull med nyckeln, visade hur säkerhetskedjan på ytterdörren fungerade och till sist: ”Svara inte i telefonen, dom ringer säkert igen senare.” ”Nejdå, vi lovar…”

Efter dryga timmen var de tillbaka, inte för att de ville men för att några skulle hinna med tåget och innan det en lättare middag. Gnolande gick hon mitt bland sina bekanta och tyckte helgen varit lyckad och hon var glad för att alla verkade så nöjda.

När de närmade sig gården stod där en man ute vid gärdet men han började snabbt gå mot skogen och så var han borta. Han var på hennes mark men folk på landet går ju lite som dom vill.

Hon öppnade ytterdörren och det var som tur inget särskilt som hänt. Popcorn var strödda lite över golvet och en utslagen mugg med saft, annars satt barnen tysta och tittade på ett gammalt program.

”Allt väl?” frågade hon och började samtidigt slamra med kastrullerna. ”Jaaadå”, svarade barnen i kör, ”men det ringde i telefonen, vi svarade inte…”

Pastavattnet kokade, hon fräste köttfärs i stekpannan, vände en omelett med kantarellstuvning, rostade bröd och dukade fram ostar, sallad och rester från gårdagen. Det mesta tycktes smaka och när gästerna började duka av så passade hon på att fråga den äldste av barnen:

”Var någon hit och knackade på dörren?” Han tittade lite på dom andra och skakade på huvudet. ”Nej, inte knackade, men någon gick därute på verandan. Vi låste med kedjan och gömde oss under bordet…”

Alltså var det som hon trott, mannen hon sett vid gärdet hade varit där och skyndade iväg när dom kom. Detta skulle hon kolla upp men senare, när huset var tomt igen. När gästerna åkt, när hon fick ro att sätta sig ner och tänka.

Det var oroligt i hennes huvud nu, hon behövde lugna ner sig för att se klart på saker och ting. Det hade hänt en del de sista två dygnen.

Efter en tupplur och en kopp citron- och ingefärste satte hon sig med ett blankt papper och började notera vad som hänt i tur och ordning.

Telefonsamtalet från Torild, det numret skulle hon ju skriva upp. Nu fanns där ytterligare ett nummer, ett mobilnummer. Hon ringde det första med nollorna på slutet och kom till Pastoratets telefonsvarare…”öppnar måndag kl 9.30… ”

Så tittade hon länge på det andra numret, det var obekant för henne. Hon slog numret och det gick 4 signaler, ”vidarekoppling sker”, skrap och så upptagetton. Gjorde ett försök till, samma sak. Därefter ringde hon nummerupplysningen. Såklart fanns det ingen abonnent.

Jaja, inte lägga energi på struntsaker…men så plötsligt mindes hon vad barnen berättat. Han gick omkring därute på verandan. På verandan fanns ju också en plastsäck som hon helt glömt bort. Hon gick ut och hämtade den, tog in den under hallampan och öppnade försiktigt som om det skulle hoppa ut något från den.

Det var björkved och åter björkved. Hon staplade upp den mot murstocken i hallen så veden skulle torka ordentligt och när plastsäcken var tömd ser hon kuvertet på golvet.

Ett vanligt brunt kuvert med handskriven text: Till Dig Som Syndat Haver. Hon upprepade orden flera gånger, tittade på fram- och baksidan. Ingenting annat. I kuvertet ingenting. Var detta ämnat åt henne? Vad hade hon gjort? Nej, det måste vara ett makabert skämt, men känslan i maggropen var bekant. Hon hade hört det förut, för länge sedan, i en annan tid, i ett annat liv.

Olusten ville inte ge vika så hon bestämde sig för att ta bilen och åka ner till macken i närheten. Dom hade lite av varje och som hon nu också behövde. Där kunde hon kanske föra in samtalet lite försiktigt på det som hänt, börja nysta.

Tog med mobilen, låste alla dörrar, lämnade utelampan på och även TV:n. Som om hon ändå satt där inne. Ifall någon trodde att huset var tomt…

Det hade frusit på, några minusgrader och vattenpölarnas is krossades som glas där hon for fram. Som när hon cyklade till skolan om hösten, försökte pricka så många vattenpölar som möjligt. Nu körde hon rakt fram och tittade noga så ingenting skulle undgå hennes ögon. Inga fler djur ville hon ha under bilen.

Väl framme vid macken tittade hon på de parkerade bilarna och på de som kom och gick. Ingen bekant förutom taxibilen då. Han brukade sitta här i väntan på körningarna.

Hon gick bland hyllorna och tittade förstrött och försökte samtidigt lyssna på samtalen därinne. Det kunde kanske ge någon ledtråd i alla fall. Men det var mest sport och skvaller om grannens fru ”som varit ute i svängen igen” och så han den där som går omkring med bössan och….HAN SOM GÅR OMKRING MED BÖSSAN…? Hon gick närmare men det var inget mer att säga tydligen. Ett välbekant inslag i den trista vardagen tydligen.

Vid disken presenterade hon sig för mackägaren, taxiföraren och en yngre man. ”Hej, det är jag som har flyttat in där uppe, Tornhuset ni vet. Ville passa på att presentera mig…”. De tre såg inte särkilt förvånade ut, det mesta var redan känt här.

”Ja välkommen till byn då, hoppas du kommer att trivas.” Dom tittade på varandra och hon kunde utläsa något slags ordlös kommunikation där. ”Javisst, jag känner mig riktigt som hemma här”, svarade hon. Tystnad, och hon skruvar på sig för att just komma på vad hon glömt och går tillbaka mot mjölken. Hon hörde taxiföraren prata med de andra.

”Hade ett ärende dit i helgen,” sa taxiföraren. ”Skicklig kvinna det där, hunnit en hel del, mycket lovande parti” skrockade han vidare och dom andra flinade med.

Hon tyckte inte om den sortens humor så hon frågade rent ut: ”Jaha, och din fru, vad heter hon då?” Taxiföraren harklade sig, blev allvarlig och torkade bort smulorna runt munnen. ”Torild, prästen du vet, det är min fru”. Hon är som vilken vanlig människa som helst. Inte som en gammal nucka som en del kanske tror”.

Samtalet verkade dö ut, hon betalade för varorna och gick men i dörren skickade hon en hälsning till prästen. Hon skulle ju ringa henne och försöka få någon ordning i det som hänt. Bra att vara lite förutseende där.

Tillbaka i bilen blev hon sittande med en sak ringande i skallen: ”Han som går omkring med bössan…”

För första gången kändes det lite motigt att åka hem. Nyss var huset fullt av liv, nu var hon ensam, men det var ju mer hennes normala tillstånd. Så parkera bilen, in och låsa dörren, låta utelampan lysa och tända en brasa. Precis det skulle hon göra.

En sprakande björkvedsbrasa, en filt och så slappna av. Lavendelte. Nej, cognac. Två kanske.

Så vaknade hon också, i soffan med filten på. Brasan länge sedan utbrunnen. Köksklockans rungande 6 slag kunde väcka de döda. Hon klev upp, tittade ut i mörkret, såg att snö fallit under natten, minus 5 grader ute. Brrr! Några timmar till i en varm säng så var hon redo igen.

Om det inte vore för spåren hon just såg. De som så tydligt framträdde efter snöfallet. Det fanns ingen snö kvällen innan. Den hade fallit nu senaste timmarna. Någon hade traskat runt hennes hus medan hon sov i soffan.

Klarvaken och nu rätt så ilsken drog hon på sig yllestrumpor och varma kläder. Ficklampan och ett vedträ i andra handen. Vem det än var så hade han inget runt hennes hus att göra…det meddeladet skulle då fram.

fortsättning imorgon

fortsättning Mobergha Gestgifveri (Del 3)

Posted in Mobergha on 03 januari 2010 by icole8

Vid postlådan såg hon flera trampade spår som om ett par hade stått och språkat med varandra. Hon märkte också att de flesta fotavtrycken visade att dom tittat uppåt, mot hennes hus. Det var nämligen bara dit den vägen gick. Så tog man den så var man på väg till henne i Tornhuset. Det gjorde henne lite mer nyfiken med tanke på gårdagens vedsäck men det fanns inga spår av fotgängare på vägen.

Däremot ett bilspår som inte var hennes i alla fall. Regnet hade visserligen gjort sitt för att förstöra det men upp på gårdsplanen kunde hon se att en bil kört fram, backat och farit igen. Möjligen några fotavtryck närmast huset men hon hade flera par skor så det kunde lika gärna vara hennes egna. Hon lämnade de funderingarna, slog upp kaffet och bredde ut tidningen.

Huvudnyheterna var det gamla vanliga med krig och elände och allt annat i världen som visserligen man kan må dåligt av men inte heller göra så mycket åt. Så hon bläddrade vidare.

Lokala nyheter av allehanda slag och så föll blicken på en liten notis längst ner till vänster: ”Jaktlaget saknar efter veckans jakt flera hundar, upplysningar kan lämnas till jaktledaren eller till polisen.”

Saknar hundar. Ja, en av jägarna visste då var hans hund fanns, i de sälla jaktmarkerna. Det hade han ju själv sett till. Hon blev lätt illamående vid tanken på hur han behandlat sin hund. Osmakligt, märkligt. En verkligt duktig hund skulle väl få en chans.

Men klockan tickade på och just den i köket slog varje timme och tydligen var den redan 12.00. Hon fick bråttom.

Snodde till en mjuk chokladkaka, tog fram matbröd ur frysen (nybakat hade liksom inte hunnits med denna gången), dukade med de nya, fräscha indiska tygerna som egentligen var tänkta som gardinerna. Något hon uppsnappat på en möbelmässa och som hon nu gjorde på sitt eget personliga sätt.

På det stora matsalbordet för de 12 vuxna gästerna hade hon lagt tunna, skira gardinlängder på tvärsen, färgerna påminde om höstens och hon var noga med att allt skulle kännas genomtänkt och harmoniskt.

Så undertallrikar i metalliknande gyllene färger, rödbrunt, mörkgrönt och violett. Ett höstbord, en höstfest, ett firande av början på ett nytt liv, en nystart. Ett bättre liv? Förhoppningsvis.

Ljus i kandelabrarna, servetter och de indiska små ljuslyktorna med glaspärlor och spegelbitar återgav ljusen på ett mycket stiligt sätt.

”Högborgerligt, man kanske skulle tända en cigarr…”log lite när hon tänkte på sin morfar.

I övrigt dukade hon med benvitt porslin, nedärvt, lite kantstött men mycket älskat. Gamla ärvda silverbestick hade hon också. Gafflar som en mindre höräfsa, skedar som en soppslev. Nej, dom plockade hon bort, en annan gång kanske.

Men en sak var viktig, aldrig för mycket av något, hellre då plocka bort än lägga till. Nu hade hon inte så mycket tid att fundera så det blev precis lagomt.

Det fanns ett mindre bord för barnen, 5-6 barn skulle komma beroende på kompisar och sådant. Det blev ett litet runt bord i anslutning till TV:n, dom skulle se en alldeles nyutkommen film på DVD så det hade hon gått med på. Annars var hon inte så mycket för att äta och titta på TV, samtidigt alltså.

Det mörknade redan lite därute, klockan slog sina 3 slag. Nu snart skulle de första gästerna vara där och hon spanade nedåt vägen till. Där kom en svart taxi, saktade in och så svängde den uppför den sliriga lervägen.

Hon kastade en blick i spegeln och tja, inte en dag över 60 i alla fall, inte så underligt heller, eftersom hon inte ens fyllt 59 år ännu. Sådant spelade ingen roll längre, hon uppskattade mera det som fanns bakom rynkor och påsar, grått hår eller flintar. ”Förgängligt. Utseende är förgängligt…” Faktiskt mormors uttryck.

Några timmar senare satt de fortfarande vid det stora slagbordet, samtalade om nu och då, åt av ostarna och de exotiska frukterna, några smaskade på sura lingon med ingefära och turkisk yogurt.

Barnen hade tröttnat på sittandet och spankulerade runt i huset på upptäcksfärd. Utomhus fanns inget som lockade, inte i detta höstrusk. Själv lutade hon sig mot ryggstödet och tänkte ta upp historien om hunden men avstod. Inte drömmen heller. Hon ville inte bli påmind om det, inte just nu i alla fall.

Så kom barnen ramlande in genom köksdörren. ”Får vi gå upp?” Ja, övervåningen är öppen för alla idag, skrattade hon och tänkte på hur hon städat och förberett allt.

Under en halvtimme blev det tyst men så small det köksdörren och den äldsta flickan stod med en rejäl gammal nyckel i handen. ”Vart går den här?”

Själv visste hon inte var dom hittat den nyckeln men svarade för enkelhetens skull: ”Till hemliga rummet kanske.”

Så på en 10-dels sekund flög en bild förbi på näthinnan. Hon hade just den nyckeln i förklädesfickan, höll i den hårt. Hon var en anställd på gården och var på väg att göra något strängeligen förbjudet.

(fortsättning imorgon)