fortsättning Mobergha Gestgifveri (Del 3)

Vid postlådan såg hon flera trampade spår som om ett par hade stått och språkat med varandra. Hon märkte också att de flesta fotavtrycken visade att dom tittat uppåt, mot hennes hus. Det var nämligen bara dit den vägen gick. Så tog man den så var man på väg till henne i Tornhuset. Det gjorde henne lite mer nyfiken med tanke på gårdagens vedsäck men det fanns inga spår av fotgängare på vägen.

Däremot ett bilspår som inte var hennes i alla fall. Regnet hade visserligen gjort sitt för att förstöra det men upp på gårdsplanen kunde hon se att en bil kört fram, backat och farit igen. Möjligen några fotavtryck närmast huset men hon hade flera par skor så det kunde lika gärna vara hennes egna. Hon lämnade de funderingarna, slog upp kaffet och bredde ut tidningen.

Huvudnyheterna var det gamla vanliga med krig och elände och allt annat i världen som visserligen man kan må dåligt av men inte heller göra så mycket åt. Så hon bläddrade vidare.

Lokala nyheter av allehanda slag och så föll blicken på en liten notis längst ner till vänster: ”Jaktlaget saknar efter veckans jakt flera hundar, upplysningar kan lämnas till jaktledaren eller till polisen.”

Saknar hundar. Ja, en av jägarna visste då var hans hund fanns, i de sälla jaktmarkerna. Det hade han ju själv sett till. Hon blev lätt illamående vid tanken på hur han behandlat sin hund. Osmakligt, märkligt. En verkligt duktig hund skulle väl få en chans.

Men klockan tickade på och just den i köket slog varje timme och tydligen var den redan 12.00. Hon fick bråttom.

Snodde till en mjuk chokladkaka, tog fram matbröd ur frysen (nybakat hade liksom inte hunnits med denna gången), dukade med de nya, fräscha indiska tygerna som egentligen var tänkta som gardinerna. Något hon uppsnappat på en möbelmässa och som hon nu gjorde på sitt eget personliga sätt.

På det stora matsalbordet för de 12 vuxna gästerna hade hon lagt tunna, skira gardinlängder på tvärsen, färgerna påminde om höstens och hon var noga med att allt skulle kännas genomtänkt och harmoniskt.

Så undertallrikar i metalliknande gyllene färger, rödbrunt, mörkgrönt och violett. Ett höstbord, en höstfest, ett firande av början på ett nytt liv, en nystart. Ett bättre liv? Förhoppningsvis.

Ljus i kandelabrarna, servetter och de indiska små ljuslyktorna med glaspärlor och spegelbitar återgav ljusen på ett mycket stiligt sätt.

”Högborgerligt, man kanske skulle tända en cigarr…”log lite när hon tänkte på sin morfar.

I övrigt dukade hon med benvitt porslin, nedärvt, lite kantstött men mycket älskat. Gamla ärvda silverbestick hade hon också. Gafflar som en mindre höräfsa, skedar som en soppslev. Nej, dom plockade hon bort, en annan gång kanske.

Men en sak var viktig, aldrig för mycket av något, hellre då plocka bort än lägga till. Nu hade hon inte så mycket tid att fundera så det blev precis lagomt.

Det fanns ett mindre bord för barnen, 5-6 barn skulle komma beroende på kompisar och sådant. Det blev ett litet runt bord i anslutning till TV:n, dom skulle se en alldeles nyutkommen film på DVD så det hade hon gått med på. Annars var hon inte så mycket för att äta och titta på TV, samtidigt alltså.

Det mörknade redan lite därute, klockan slog sina 3 slag. Nu snart skulle de första gästerna vara där och hon spanade nedåt vägen till. Där kom en svart taxi, saktade in och så svängde den uppför den sliriga lervägen.

Hon kastade en blick i spegeln och tja, inte en dag över 60 i alla fall, inte så underligt heller, eftersom hon inte ens fyllt 59 år ännu. Sådant spelade ingen roll längre, hon uppskattade mera det som fanns bakom rynkor och påsar, grått hår eller flintar. ”Förgängligt. Utseende är förgängligt…” Faktiskt mormors uttryck.

Några timmar senare satt de fortfarande vid det stora slagbordet, samtalade om nu och då, åt av ostarna och de exotiska frukterna, några smaskade på sura lingon med ingefära och turkisk yogurt.

Barnen hade tröttnat på sittandet och spankulerade runt i huset på upptäcksfärd. Utomhus fanns inget som lockade, inte i detta höstrusk. Själv lutade hon sig mot ryggstödet och tänkte ta upp historien om hunden men avstod. Inte drömmen heller. Hon ville inte bli påmind om det, inte just nu i alla fall.

Så kom barnen ramlande in genom köksdörren. ”Får vi gå upp?” Ja, övervåningen är öppen för alla idag, skrattade hon och tänkte på hur hon städat och förberett allt.

Under en halvtimme blev det tyst men så small det köksdörren och den äldsta flickan stod med en rejäl gammal nyckel i handen. ”Vart går den här?”

Själv visste hon inte var dom hittat den nyckeln men svarade för enkelhetens skull: ”Till hemliga rummet kanske.”

Så på en 10-dels sekund flög en bild förbi på näthinnan. Hon hade just den nyckeln i förklädesfickan, höll i den hårt. Hon var en anställd på gården och var på väg att göra något strängeligen förbjudet.

(fortsättning imorgon)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: