fortsättning Mobergha Gestgifveri (Del 4)

”Får vi gå dit?”

Svaret dröjde men hon gjorde det enkelt för sig.

”Imorgon kanske om fladdermössen flyttat ut.”

Det skulle väl ta bort en del av intresset men så fel hon hade. Med förtjusning sprang dom runt med armarna som vingar och lekte fladdermöss. Det skulle alltså bli en alldeles extra spännande dag imorgon. Då var en DVD ingenting mot Tornhusets hemliga rum…

Söndagen bjöd på ett makalöst vackert höstväder. Det var inget man räknat med i dessa höstregnens tid men hade väl ändå tagit med extra kläder lämpade för promenader i höstsol och lite kalla vindar.
Barnen var rastlösa men ville ändå inte gå ut, de vuxna som övernattat hade sovit som stockar och ville verkligen ut och få luft.

Så hon kompromissade. Popcorn och citrondricka till barnen, själv skulle hon följa med på en tur runt ägorna och uppåt skogen.

Hon förmanade om tändstickslekar, hett vatten i kranen, öppna för okända och barnen lovade ”nej, nejdå, absolut inte. Vi ska bara sitta här vi…”

När sällskapet hunnit en bit ursäktade hon sig och bad dom andra fortsätta. Hon hade en känsla av att hon nog behövde säkra upp vissa dörrar i alla fall. Så hon låste trappdörren till tornrummet och tog för säkerhets skull med nyckeln, visade hur säkerhetskedjan på ytterdörren fungerade och till sist: ”Svara inte i telefonen, dom ringer säkert igen senare.” ”Nejdå, vi lovar…”

Efter dryga timmen var de tillbaka, inte för att de ville men för att några skulle hinna med tåget och innan det en lättare middag. Gnolande gick hon mitt bland sina bekanta och tyckte helgen varit lyckad och hon var glad för att alla verkade så nöjda.

När de närmade sig gården stod där en man ute vid gärdet men han började snabbt gå mot skogen och så var han borta. Han var på hennes mark men folk på landet går ju lite som dom vill.

Hon öppnade ytterdörren och det var som tur inget särskilt som hänt. Popcorn var strödda lite över golvet och en utslagen mugg med saft, annars satt barnen tysta och tittade på ett gammalt program.

”Allt väl?” frågade hon och började samtidigt slamra med kastrullerna. ”Jaaadå”, svarade barnen i kör, ”men det ringde i telefonen, vi svarade inte…”

Pastavattnet kokade, hon fräste köttfärs i stekpannan, vände en omelett med kantarellstuvning, rostade bröd och dukade fram ostar, sallad och rester från gårdagen. Det mesta tycktes smaka och när gästerna började duka av så passade hon på att fråga den äldste av barnen:

”Var någon hit och knackade på dörren?” Han tittade lite på dom andra och skakade på huvudet. ”Nej, inte knackade, men någon gick därute på verandan. Vi låste med kedjan och gömde oss under bordet…”

Alltså var det som hon trott, mannen hon sett vid gärdet hade varit där och skyndade iväg när dom kom. Detta skulle hon kolla upp men senare, när huset var tomt igen. När gästerna åkt, när hon fick ro att sätta sig ner och tänka.

Det var oroligt i hennes huvud nu, hon behövde lugna ner sig för att se klart på saker och ting. Det hade hänt en del de sista två dygnen.

Efter en tupplur och en kopp citron- och ingefärste satte hon sig med ett blankt papper och började notera vad som hänt i tur och ordning.

Telefonsamtalet från Torild, det numret skulle hon ju skriva upp. Nu fanns där ytterligare ett nummer, ett mobilnummer. Hon ringde det första med nollorna på slutet och kom till Pastoratets telefonsvarare…”öppnar måndag kl 9.30… ”

Så tittade hon länge på det andra numret, det var obekant för henne. Hon slog numret och det gick 4 signaler, ”vidarekoppling sker”, skrap och så upptagetton. Gjorde ett försök till, samma sak. Därefter ringde hon nummerupplysningen. Såklart fanns det ingen abonnent.

Jaja, inte lägga energi på struntsaker…men så plötsligt mindes hon vad barnen berättat. Han gick omkring därute på verandan. På verandan fanns ju också en plastsäck som hon helt glömt bort. Hon gick ut och hämtade den, tog in den under hallampan och öppnade försiktigt som om det skulle hoppa ut något från den.

Det var björkved och åter björkved. Hon staplade upp den mot murstocken i hallen så veden skulle torka ordentligt och när plastsäcken var tömd ser hon kuvertet på golvet.

Ett vanligt brunt kuvert med handskriven text: Till Dig Som Syndat Haver. Hon upprepade orden flera gånger, tittade på fram- och baksidan. Ingenting annat. I kuvertet ingenting. Var detta ämnat åt henne? Vad hade hon gjort? Nej, det måste vara ett makabert skämt, men känslan i maggropen var bekant. Hon hade hört det förut, för länge sedan, i en annan tid, i ett annat liv.

Olusten ville inte ge vika så hon bestämde sig för att ta bilen och åka ner till macken i närheten. Dom hade lite av varje och som hon nu också behövde. Där kunde hon kanske föra in samtalet lite försiktigt på det som hänt, börja nysta.

Tog med mobilen, låste alla dörrar, lämnade utelampan på och även TV:n. Som om hon ändå satt där inne. Ifall någon trodde att huset var tomt…

Det hade frusit på, några minusgrader och vattenpölarnas is krossades som glas där hon for fram. Som när hon cyklade till skolan om hösten, försökte pricka så många vattenpölar som möjligt. Nu körde hon rakt fram och tittade noga så ingenting skulle undgå hennes ögon. Inga fler djur ville hon ha under bilen.

Väl framme vid macken tittade hon på de parkerade bilarna och på de som kom och gick. Ingen bekant förutom taxibilen då. Han brukade sitta här i väntan på körningarna.

Hon gick bland hyllorna och tittade förstrött och försökte samtidigt lyssna på samtalen därinne. Det kunde kanske ge någon ledtråd i alla fall. Men det var mest sport och skvaller om grannens fru ”som varit ute i svängen igen” och så han den där som går omkring med bössan och….HAN SOM GÅR OMKRING MED BÖSSAN…? Hon gick närmare men det var inget mer att säga tydligen. Ett välbekant inslag i den trista vardagen tydligen.

Vid disken presenterade hon sig för mackägaren, taxiföraren och en yngre man. ”Hej, det är jag som har flyttat in där uppe, Tornhuset ni vet. Ville passa på att presentera mig…”. De tre såg inte särkilt förvånade ut, det mesta var redan känt här.

”Ja välkommen till byn då, hoppas du kommer att trivas.” Dom tittade på varandra och hon kunde utläsa något slags ordlös kommunikation där. ”Javisst, jag känner mig riktigt som hemma här”, svarade hon. Tystnad, och hon skruvar på sig för att just komma på vad hon glömt och går tillbaka mot mjölken. Hon hörde taxiföraren prata med de andra.

”Hade ett ärende dit i helgen,” sa taxiföraren. ”Skicklig kvinna det där, hunnit en hel del, mycket lovande parti” skrockade han vidare och dom andra flinade med.

Hon tyckte inte om den sortens humor så hon frågade rent ut: ”Jaha, och din fru, vad heter hon då?” Taxiföraren harklade sig, blev allvarlig och torkade bort smulorna runt munnen. ”Torild, prästen du vet, det är min fru”. Hon är som vilken vanlig människa som helst. Inte som en gammal nucka som en del kanske tror”.

Samtalet verkade dö ut, hon betalade för varorna och gick men i dörren skickade hon en hälsning till prästen. Hon skulle ju ringa henne och försöka få någon ordning i det som hänt. Bra att vara lite förutseende där.

Tillbaka i bilen blev hon sittande med en sak ringande i skallen: ”Han som går omkring med bössan…”

För första gången kändes det lite motigt att åka hem. Nyss var huset fullt av liv, nu var hon ensam, men det var ju mer hennes normala tillstånd. Så parkera bilen, in och låsa dörren, låta utelampan lysa och tända en brasa. Precis det skulle hon göra.

En sprakande björkvedsbrasa, en filt och så slappna av. Lavendelte. Nej, cognac. Två kanske.

Så vaknade hon också, i soffan med filten på. Brasan länge sedan utbrunnen. Köksklockans rungande 6 slag kunde väcka de döda. Hon klev upp, tittade ut i mörkret, såg att snö fallit under natten, minus 5 grader ute. Brrr! Några timmar till i en varm säng så var hon redo igen.

Om det inte vore för spåren hon just såg. De som så tydligt framträdde efter snöfallet. Det fanns ingen snö kvällen innan. Den hade fallit nu senaste timmarna. Någon hade traskat runt hennes hus medan hon sov i soffan.

Klarvaken och nu rätt så ilsken drog hon på sig yllestrumpor och varma kläder. Ficklampan och ett vedträ i andra handen. Vem det än var så hade han inget runt hennes hus att göra…det meddeladet skulle då fram.

fortsättning imorgon

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: