fortsättning Mobergha Gestgifveri (Del 5)

Måndagsmorgonen kom och blev till förmiddag. Telefonen i Tornhuset ringde ett par gånger, ingen svarade.

Vid 9-tiden åkte taxiföraren sin runda till stan och efter en timme tillbaka igen förbi uppfarten till huset. Ingen hade kört där sedan snön kom och han hade ingen lust att åka hem så han tittade i brevlådan, tog med posten och åkte upp till huset.

Där lyste det så hemtrevligt och inbjudande så han parkerade bilen och klev ut. Det var säkert 1 dm snö och ingen skottad väg så han tog några rejäla kliv upp till ytterdörren och knackade på.

I väntan på att bli inbjuden sopade han rent runt ingången och fram mot veranden. Någon snöskyffel syntes inte till så att skotta fick bero. Han knackade igen och väntade. Ingen öppnade.

Kände på dörren och den var olåst. Öppnade den en bit och ropade:”Hallå är det någon hemma? Hallåååå?” Tydligen inte. Han klev in, lämnade posten på hallbordet, noterade att det låg ett ofrankerat brunt brev bland de övriga.

Nyfiken som han var tittade han extra noga på det men kunde inte se varken adressat eller avsändare, bara ett igenklistrat brunt kuvert. Någon hade alltså personligen lagt det i brevlådan. Men var fanns husägaren som lämnat dörren olåst och inte varit ner till vägen själv? Han blev kvar en stund i sina tankar…

Så småningom återgick han till sin taxikörning, tog inte vägen förbi macken denna gång utan tänkte åka hem till prästgården. Hade lite att fundera på. Torild var sällan hemma så han hade inte så bråttom. Han brukade åka runt lite på måfå, stanna till ibland och bara sitta tyst och filosofera. Körningarna kom inte så tätt på måndagar.

Han var också den som visste det mesta om allt och alla, noterade saker och blev ofta tillfrågad när det fanns anledning. När någon mist en moped, tappat en plånbok, saknade en katt eller vad det kunde vara så ringde man ”chaffis”. Om han inte visste så kunde han hänvisa till någon annan. Idag kände han sig lite ”off”, ville inte prata med folk utan vara ifred. Så han snurrade på och åkte hem vid middagstid.

Ofta var det bara en fönsterlampa tänd när han kom upp till prästgården. Nu lyste det i alla fönster märkligt nog så han gasade lite extra och hoppade ur bilen.

Det var med telefonen i handen han mötte henne med uppspärrade ögon: ”Polisen har hittat en skadeskjuten person men vet inte vem det är, det var i eftermiddags någon ringt och… Nu vill socknen att vi samlas i församlingsgården.”

De lokala nyheterna rapporterade om att en man hittats skjuten men vid liv, han hade troligen fraktats dit med bil och slängts av. En av postbilarna uppmärksammade konstiga spår vid korsningen mot Västertorp, gick ur och hittade honom. Ingen identifikation var ännu gjord. Upplysningar kan lämnas…

Bilar kom strömmande från byns alla hushåll som hört om det tragiska som hänt. Man åkte tillsammans, man gick ihop i grupper, man pratade och funderade, någon grät hysteriskt, Torild hade svårt att hitta orden denna kväll. Så småningom föll samtalet in på vilka som inte var närvarande.

”Hon i Tornhuset är inte här men hon var inte hemma heller idag, märkligt att hon inte låst ytterdörren bara, men sånt händer.” Torild tittade på sin make och funderade på ”just det, varför var han upp och hälsade på hos henne?” Det fick bli en senare fråga.

Det var sen kväll innan de församlade skiljdes för att åka till sitt men den frågan som inte hade något svar fanns ju kvar – vem hade skjutit? Och vem var den skjutne och varför? Lokala nyheterna läste upp samma sak gång på gång, inget nytt hade tillkommit.

Närmare lunchtid på måndagen, just innan klockan i köket dångade sina 11 slag, fick hon äntligen upp luckan. Fingrarna var stelfrusna, batteriet i ficklampan slut och hon mäktade inte mer men ”det är alltid för tidigt att ge upp…” Hon hivade sig då till sist genom luckan i verandagolvet.

Där under fanns en djup och kall håla med en tunnel som tydligen fortsatte under jord. Luckan var helt omöjlig att se, hon hade ingen aning om att den funnits där. Hon kunde inte förstå att den luckan hade blivit uppställd, av vem och varför? Men för den som går ut i mörker och ilska var det mycket lätt att halka och ramla ner i den och så klart föll då också luckan igen.

Hon försökte lugna sig och med darrande händer bryggde hon kaffe och tände i spisen. En mardröm, kan detta vara en mardröm? Nej, så ont som hon hade efter fallet ner genom luckan var hon minst sagt vaken.

Det var med sina sista krafter hon klarat av att klättra upp och lyckats slå upp luckan, lägga ficklampan emellan, peta med vedträet, lyckas öppna lite till och slutligen få tag i en sop som blåst omkull. Med sopskaftet tryckte hon upp luckan så högt att den föll över till andra sidan.

Hon tog sopen och hakade i en trädgårdsstol, drog ner den och kunde så kliva upp och orka den sista biten. ”Tack gode gud för det. Annars hade jag nog blivit kvar därnere…” mumlade hon.

Vad hon nu skulle göra visste hon inte. Ringa polisen, anmäla vad? Ringa någon annan? Prata med prästen? Hon blev stående med koppen mellan sina händer och tittade rakt fram. Så ringde telefonen, hon orkade inte svara.

I Tornhuset var stämningen låg, den hemtrevliga och mysiga känslan hade bytts ut mot något annat. Hon satt i soffan med blicken mot telefonen och till sist lyfte hon luren och slog numret till polisen.

Såklart blev hon vidarekopplad pga att…”det är många som ringer just nu…” så hon slog 114 och angav att det var ett akutfall. Man ska inte stå med mössan i hand och be om ursäkt, detta är vad vi alla betalar för.

”Vad har hänt och var befinner ni er?”

Hon berättade kortfattat om händelseförloppet från fredag till måndag och nämnde även att hon hört talas om den skadeskjutne mannen. Kvinnan i luren bad henne dröja kvar och sa sedan vänligt men bestämt att ”detta är inget vi kan prioritera just nu”.

Häpen satt hon kvar med luren i handen men bestämde sig att inte låta sig nöja med det svaret. Så hon ringde en gammal bekant utflyttad till Tyskland, han hade arbetat inom polisen och kunde kanske ge henne råd.

Hans fru meddelade att han just nu fanns i Stockholm på konferens så hon fick mobilnumret. Snart hade hon lämnat honom ett meddelande och innan kvällen var det klart att han skulle åka till upp till byn och Tornhuset. Det skulle inte vara så stort besvär tyckte han.

På macken var samtalet och spekulatationerna i full gång. När taxiföraren kom in under tisdagen satt minst 10 personer där med kaffe och bulle och ”löste” fallet.

Han beslöt sig för att vara en tystlåten lyssnare, hade ingen lust med något annat. Han oroade sig för Tornhusets ägare, funderade hit och dit. Det ena värre än det andra kom upp men inget av verkligt intresse. Nyheterna kunde meddela att den skjutne var vid liv men läget var mycket kritiskt.

Inte förrän en främmande person steg in genom dörren, stampade av snön och frågade: ”Vet någon vägen till Tornhuset?” Då vaknade han till. Han steg fram och rättade till uniformen, sträckte fram handen och erbjöd sig att köra före.

Mannen hade en svart och utlandsskyltad bil, sa ingenting utan gav bara ett tecken att chaffis skulle åka före. Med blicken stadigt i backspegeln visade han vägen ända fram till ytterdörren.

Mannen steg ur bilen, låste den, tog med en portfölj, gav chaffis en väl tilltagen eurosedel och tackade. Han gav också tecken att chaffis kunde åka igen. Vilken han inte alls hade lust med men fick lov att göra ändå.

Han åkte ner till macken, satt kvar i bilen och försökte ha kontroll över vilka bilar som passerade. Den svarta speciella bilen skulle han inte missa. Hans taxi var nu upptagen, inga körningar resten av dagen lät han meddela.

fortsättning följer

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: