fortsättning Mobergha Gestgifveri (Del 6)

Så under tisdagens eftermiddag satt nu dom två i Tornhusets kök och pratade, chaffis satt i bilen och spanade, i byn gick man runt och funderade på vad som hade hänt, jaktlaget saknade sina hundar, han med geväret gick runt och skröt om alla villebråd han fällt, den enda som gjorde vad hon brukade var Torild, prästen. Hon förberedde nästa dagträff med de gamla på hemmet.

Torild hade ett brokigt förflutet men som 40+ hade hon ”fått kallelsen”, som hon sa. Hon läste teologi och hade nu yrket präst. Med båda fötterna stadigt på jorden i flera bemärkelser kunde hon tackla det mesta mellan födslar och dödslar.

Hennes äktenskap med taxiföraren var nog mest grundat på hans praktiska handlag och på hennes goda matlagning; vad som därutöver försiggick dom emellan fanns många spekulationer om. ”Dom passar inte ihop”, hade många sagt. ”Han behöver en riktig kvinna”, hade någon annan tyckt. Torild lät sig inte beröras av vad folk pratade.

Vid 17-tiden på tisdagen satt Torild med make i alla fall med middagen framdukad. Korvgryta och hemlagad senap, hembakat rågbröd, västerbottensost och mörk lättöl. Det fanns goda stunder i alla fall.

De samtalade inte under maten men vid kvällsteét kom funderingarna om kvinnan i Tornhuset upp liksom den skjutne mannen. Torild ville inte avslöja sin svartsjuka men kunde konsten att få svar på frågorna ändå. Hon lindande in dom så fint att svaren fanns där i alla fall.

”Jag for upp med posten eftersom vägen var oplogad och ingen hade gått där sedan snön föll på söndagsnatt. Tänkte hon var sjuk eller så…hade ingen lust att sitta på macken, det blir för mycket kaffedrickande, min mage tål inte det”.

Sa han som en liten nödlögn. Han ville hellre dricka kaffe i köket däruppe, magen var inte så kinkig egentligen. ”Men hon var inte hemma vad jag såg, fast dörren var olåst. Jag gick in med posten i alla fall…”

Torild tittade över kanten på sina läsglasögon och betraktade honom. Vid det här laget kunde hon se om han talade sanning eller inte. Hon dröjde kvar med blicken och bestämde att det var nog sant det han sa. Det fanns tillfällen när han ljugit om saker men hon hade inte låtsats om det…

Nu beslöt hon sig för att tro honom. ”Ja det händer väl att man går ut en sväng, häromkring ska man inte behöva låsa om sig, egentligen. Fast efter den skjutne så är det nog bäst…”

Kvällsnyheterna kunde berätta att mannen avlidit. Han kom aldrig till medvetande igen. Han var identifierad som en asylsökande som troligen varit gömd, men av någon anlednng fått offra sitt liv…

”Ja dessa flyktingar, stäng gränsen är vad jag tycker, hur mycket ska vi behöva ta emot i det här landet…” Chaffis motstånd var känt sedan förut, han tyckte illa om invandrare, svartskallar, negrer, blattar, han hade många namn på dom. Efter att ha kört taxi i storstan hade han heller inget till övers för dom.

Torild hade insett det meningslösa med att diskutera detta med honom och från hennes utgångspunkt var ju alla lika, så det skar sig direkt. Hon fortsatte brodera sin julduk, sörplade på teét och smackade ljudligt när hon svalde. ”Gott det här, hon har gjort det bra nere i Tehörnet, blandar själv och allt”. Chaffis orkade inte kommentera det påståendet.

Så gick dagarna och lugnet lade sig lite när mordet var ”uppklarat”, ja ingen visste vem som hållit i vapnet, men det var en pistol i alla fall. Så jägarna andades ut och även han som gick med bössan…dom var alla oskyldiga.

Visserligen låste man numera om sig och kikade en extra gång genom fönstren men snart var det som vanligt, förutom i Tornhuset.

Genom sin tyske väns försorg hade luckan på veranden och den dolda gången genomsökts, fotspår och fingeravtryck säkrats, en del lås bytts ut och nu återstod bara avskedet. Han skulle åka tillbaka till Tyskland, hon skulle försöka hitta tillbaka till sitt eget lugna liv och komma i balans.

Allt hade tagit veckan i anspråk så nu var det snart lördag igen. Hon hade glömt ur trevligt det varit lördagen innan, det verkade så länge sedan.

Mackägaren hade bråda dagar nu när advent och julen närmade sig. Han fyllde på allt han hade i lagret och beställde nytt, allt från färdigskivad, kokt julskinka till ljusslingor och tomtebloss. Glögg, pepparkakor, grisfötter, julkort, glykol, små tomtar, julpapper. Det skulle ändå fattas något.


Bilden: ett julkort av Tornhuset

Macken gick bra ekonomiskt men det var ett dygnet-runt-arbete. För att slippa anställa någon mer än just vid jul övernattade han ofta på övervåningen, där han inrett en liten etta med kokplatta och toalett med dusch. Då kunde han vara på jobbet i tid utan att köra de 2 milen han annars hade. Ensam som han var spelade det ingen roll. Ingen saknade honom hemma.

Denna lördag kom flera polisbilar till byn. Nu var det något i görningen, han satt ju som en spindel i nätet och det var också där den första frågan ställdes: ”Vad gjorde du i måndags mellan kl 08.00 och 12.00?”

För mackägaren var det ju solklart alibi, han jobbade som vanligt. ”OK, har du några tips att ge, det gäller den som skjutits du vet.” Han hade inga tips att ge, kunde inte ens tänka sig vem som skulle gå omkring i byn med en pistol i fickan.

Så fortsatte det. Alla som kom in till macken fick frågor, vissa följde med ut till polisbilen. Ingen som var direkt misstänkt. Mackägaren skakade bara på huvudet nu, var trött på att svara samma sak varje gång…nej, jag vet ingenting, jag har inte sett…inte hört…Det var med viss belåtenhet han såg poliserna åka vidare, visserligen hade det gått en del kaffe och bröd men ändå. Nu kunde han andas ut.

Tornhusets historia blev mer och mer intressant. Detta med luckan och tunneln och det som hänt gjorde det omöjligt att leva ett lugnt och tillbakadraget liv. Hon hängav sig nu åt forskning om bygden, byn och speciellt om detta huset.

Det kallades vanligen Tornhuset men äldre personer sa ofta ”jaha, du menar Moberga”. Namnet hängde kvar från en av de tidigaste ägarna som hette Moberg, och när huset byggdes om till gästgiveri ville ägarinnan ha kvar det i namnet.

Lika ofta som hon var i stan lika ofta var hon i byn och pratade med folk. Det blev också ett sätt att bekanta sig med alla, det hade hon egentligen inget behov av normalt, men nu var det nödvändigt.

Hon antecknade så mycket som möjligt, sökte i kyrkböcker och fick hjälp av kunniga på området. Snart stod det klart hur huset utvecklats från mitten av 1800-talet till dags dato. Det skulle bli en lång och spännande historia. Särskilt när nyckeln till hemliga rummet nu visade sig vara borta…

I byn bodde Alfred, han med traktorn som han brukade låna ut till de flesta. Hellre det än att köpa fler traktorer till byn, tyckte han. Alfred var en av de äldre som fortfarande hade ett kristallklart minne och det han berättade var värt alla besöken.

Han svävade ut i många utvikningar, sidospår och krusiduller om saker som hänt och möjligen inte egentligen hänt. Men det gav ändå en bild av verkligheten. Vem byggde huset, vem bodde där sedan, gästgiveriet, mystiska saker mm.

Hon samlade material, hon skrev och skickade iväg för tryck, hittade gamla foton med huset i bakgrunden och med stela och uppsträckta personer tronande framför, husfolk med anställda och den högbarmade kvinnan i mitten.

Hon provade förstoringsglaset och försökte se anletsdragen men fotot var urblekt och hon darrade på handen. Drömmen hon haft var också ”lite suddig” så den bilden av kvinnan var även lite otydlig.

I vänstra hörnet såg hon så en piga med förkläde, håret uppsatt i knut och med spikrak hållning. Det var en bekants ansikte kände hon, kvinnan påminde om hennes mor. Eller syster. Eller kanske henne själv…

Rysningar gick längs ryggraden. Hon blev tvungen att lägga ifrån sig bilderna, gå en runda i huset, gå upp till sovrummet och öppna ett fönster, ta djupa andetag och försöka tänka klart.

Hon gick genom gästrummen och in i det rum barnet sovit i. Där var rullgardinen fortfarande nerdragen. Hon drog upp den med en smäll, den snurrade ett extra varv. Då såg hon att våningssängen inte stod där den skulle, invid väggen.

Den var utdragen på golvet och bakom den fanns en liten springa som löpte vertikalt. I ett hål vid golvet satt den stora nyckeln. Den hade hon helt glömt bort.

Nyckeln till det hemliga rummet.

Annonser

2 svar to “fortsättning Mobergha Gestgifveri (Del 6)”

  1. Eva Löfgre Says:

    Nu är det så spännande så!
    Väntar på nästa kapitel.

  2. Kommer…totalt 10 kapitel blir det

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: