Arkiv för 05 januari 2010

fortsättning Mobergha Gestgifveri del 8 av 10

Posted in Mobergha on 05 januari 2010 by icole8

Julaftonen började redan 8.30 med att telefonen ringde: ”Tomten erbjuder hemkörning idag, leverans av dagstidning mot kopp kaffe.”

Hon hann varken protestera eller säga ja förrän lyktorna från en bil syntes på krönet. Hon slängde på sig en långkofta utanpå pyjamasen, drog fingrarna genom håret och stoppade en skruvmejsel i fickan, för säkerhets skull.

Hon tittade noggrant innan hon vågade öppna ytterdörren men det var bara chaffis som tog en extra sväng. ”Är det julafton så är det, här luktar kaffe i alla fall.” Han stegade in i köket, satte sig på soffan och granskade henne från topp till tå. ”Hon ser trött ut, har det varit mycket sista tiden?”

Hon kunde inte neka till det men ville ändå inte vara alltför öppenhjärtlig. Visste inte riktigt var hon hade den här personen. ”Jag har jobbat en del, ja” svarade hon och tog bullarna ur micron. ”Men nu tar jag ledigt ett tag.”

Han doppade saffransbrödet och berömde hennes bakkonst, tittade sig runt och frågade till sist: ”Du har ingen…vad ska man säga…manlig vän här eller så…?”

Hon tittade länge på honom: ”Jo faktiskt, jag hyr ut tornrummet, du kanske såg att det lyste där?” Chaffis kom av sig och strök handen över pannan. ”Jaha, det var mer än jag visste, vad är det för slags karl då?”

Hon klurade på svaret men så sa hon: ”Det är han som fixar veden och jagar lite vilt så jag har kött under vintern…”

Då tystnade han tvärt och tackade för sig. Men innan han öppnade ytterdörren vände han sig om och sa: ”Annars ställer jag gärna upp, jag kan både det ena och det andra och det är inget besvär för mig. Apropå tornrummet så lyser det där ibland, det har det alltid gjort. Det är nog en dålig lampa som blinkar till ibland. Go´Jul då och sköt om sig.”

Hon tittade efter billjusen när de svängde av mot stadshållet, gick ut och undersökte spåren efter däcken och hans skor. Det var ingen överraskning, hon hade sett dom förut vid flera tillfällen.

Sedan spelade hon julskivor, ringde några vänner, klädde sig fint och dukade till jullunch för en person.

Efter maten tog hon ett riktigt skumbad, gnolade till musiken och provade några julgottor som hon själv gjort. Nu trodde hon att det fanns anledning av fira. Snart skulle hon prata med sin vän i Tyskland och önska God Jul.

Men dessförinnan satte hon sig tillrätta framför julgranen, tände stearnljusen och drömde sig bort till jularna förr i tiden och slumrade nog till en liten stund….

24 december 1915
Mobergha Gestgifveri julafton kl 18
Julekvell för de gamle med grytedopp, gröt och kaffe
Tal av präst Albertsson
Gåfvor till de fattiga mottages

Hon strök sitt linneförkläde två ggr, putsade sina svarta kängor, kammade och flätade håret och satte på spetsmössan. Den svarta klänningen var något snäv i midjan men förklädet skulle dölja detta. Nöp sina bleka kinder så de rodnade och satte fart nerför trappan till köket. Hon bodde i pigkammaren på andra våningen.

Hon arbetade åt den stränga frun, ägarinnan, och det var inte mycket som behövdes för att frun skulle ge henne bannor. Julaftonen var inget undantag. Så snart hon visade sig fick hon genast in och torka golvet i köket, det var dåligt arbetat, fick göras om.

Annars var det mesta iordning, man väntade på prästen och hoppades att han inte skulle ha bjudits på för mycket brännvin. De gamla samlades i uthuset och där brann en brasa, över den kokade en stor kittel med resterna av grisen som slaktats och gjorts ordning till gästgiveriets kök.

En doft av gamlingar kryddat med peppar och grisbuljong mötte henne när hon slog upp dörren. De gamla reste sig från sina bänkar och bockade och neg, hon tittade mest ner i golvet och placerade ut tallrikar och skedar runt bordet. Kantstötta muggar fick duga till kaffet.

Så i med det gamla brödet, hårt och mögligt om vart annat, röra om och sleva upp. De gamla tog tacksamt emot och sörplade och slafsade med sina tandlösa gommar och knotiga fingrar.

Så en klick gröt av risgryn kokade i vatten och sur mjölk, som avslutning kaffe som kokats av två gånger på sumpen så det smakade nästan ingenting. Men det visste inte byborna. Dom skänkte godhjärtat risgryn och fetmjölk, kaffebönor och julbröd till de fattigas julefest.

Prästen Albertsson var oftast så onykter att han knappt kunde ta sig ur hästskjutsen så han märkte heller ingenting. En sup till så sov han sött i drängkammaren.

Så hade det varit senaste åren. Frun verkade inte ha något som helst samvete. Hon roffade åt sig allt hon kunde men utåt gav hon intryck att vara en godhjärtat människa som minsann tänkte på gamla och fattiga som satt på fattighuset.

Pigan ville bara kräkas åt hela kalaset, både av vämjelse över hur ägarinnan bar sig åt och över sitt tillstånd. Hon hade insett att det skulle snart vara dags att lämna gården eftersom ett oäkta barn inte skulle godtas särskilt väl. Hon hade syndat, så var det med den saken. Syndat och det var oåterkalleligt, oförlåtligt.

Hon gick ut och inandades den friska decemberluften, tittade på stjärnhimlen och halvmånen som lyste. Det hade snöat lite pudersnö, en räv gick förbi på lätta fötter, nosade i vädret efter dofterna som kom från uthuset, stannade till och tittade på pigan, fortsatte sedan sin stolta promenad ner mot byn.

Snart stod frun på brosteget och vrålade åt pigan: ”Kom in och sätt fart här! Vi ska hinna med en del innan julottan!” Pigan spottade och sa tvi för sig själv, som om hon sett självaste hin håle där frun stod med sin bastanta kropp på brosteget.

Med händerna i sidorna tittade hon stint på pigan när hon kom halvspringande. Hon sa ingenting men pigan kände hur hon iakttog henne uppifrån och ner flera gånger. Kantänka var hon redan avslöjad.

Så fortsatte arbetet i köket natten lång till kl 4 när hästarna stod körklara tll kyrkan i byn. En och annan sup hade tagits av husfolket och de skrålade i kapp under färden.

Pigan var inte välkommen med utan fick snällt stå vid spisen och se till att elden brann, och hon slumrade gång på gång, vaknade till på den hårda träpallen och lade in ytterligare ett vedträ.

Så fick hon syn på en stor nyckel som låg bakom en bunke i köket, den nyckeln hade hon inte sett förut. Tydligen hade någon lagt den där bara tillfälligt, ingen var ju hemma nu så den skulle ju inte upptäckas.

Pigan tog nyckeln, tittade på den och på klockan och så bestämde hon sig för att gå trappan upp i tornet… Året var 1915

fortsättning Mobergha Gestgifveri (Del 7)

Posted in Mobergha on 05 januari 2010 by icole8

Barnen hade alltså hittat rätt lås för nyckeln. Det var naturligtvis därför dom stannat inne. Och när hon tänkte efter hade de aldrig bett om att få se det där hemliga rummet, att hon inte reagerat på det!

Dom visste alltså nu vad som fanns där inne, det hon inte visste ens själv. Hon var heller inte redo för att undersöka saken, nej, tvärtom. Nu fick det anstå ett tag tills det lugnat sig. Så hon flyttade tillbaka sängen, drog fram en byrå och ställde mot sängen, gick ut ur rummet och låste dörren, tog nyckeln med sig ner.

Vad det än var som fanns därinne så skulle det i alla fall bli kvar tills hon bestämde sig för något annat…

Mordutredningen hade ännu inte givit resultat men det fanns vissa spår som polisen undersökte vidare. Mycket var hemligt och det kom poliser med jämna mellanrum till byn, i civila bilar och civila kläder.

Folket i byn spekulerade och funderade, de satt på macken och gjorde sina försök till lösningar av fallet. Mackägaren lyssnade intresserat på allt som sades. Han ville inte ha några åsikter alls. Det var ju ändå bara gissningar, säkert skulle den man minst anade visa sig vara den skyldige. Om det nu var någon från byn vill säga.

Det blev en ovanligt snörik senhöst och när första adventsljuset tändes var drivorna höga utanför Tornhusets fönster. Många kvällar hade hon suttit med sina böcker, foton och samlade anteckningar, skrivit och skrivit om, funderat, ringt åtskilliga telefonsamtal och ibland även lagt allt åt sidan för att slippa se det.

Men nu började arbetet att ta form och efter nyår skulle hon kontakta kunnigt folk inom boktryckarbranchen. Det hade varit en omtumlande och arbetssam höst, långt ifrån vad hon tänkt sig när hon flyttade från stan.

Julen ville hon fira ensam men ändå med gran och ljus, skinka och glögg, pepparkakor och knäck. Minnen från förr gjorde julen sorglig för henne och det kändes bäst att inte ha folk omkring sig. Då fick känslorna ha sin gång, ingen ansträngd glad min som kostade energi.

Tredje advent skakade hon av granen den värsta snön, ställde den i farstun för att vänja den lite vid stugvärmen. Hon tyckte mycket om det gammeldagsa och hade genom åren köpt julgransprydnader, ljusstakar, änglar och annat på loppisar och hos antikhandlare. Så det var som att stiga tillbaka till gången tid när allt var pyntat och klart. En riktig jul som förr i tiden.

Dagarna före julafton fick hon ytterligare ett brunt kuvert med mystiskt meddelande och utan avsändare. Det andra brevet, som chaffis hade haft med sig den olycksaliga måndagen, hade innehållit en bild av en gammal Ford, det tredje brevet hade texten: ”Han Allena Skola Frälsa Oss”.

Hon suckade och lade det tredje kuvertet till de andra två i en låda i den gamla chiffonjen. ”Idiot”, tänkte hon. ”Vem det än är så är det en knäppskalle.”

Så kom den 23 december med klar himmel, pudersnö och minus 10 grader. Hon fyllde på fågelfrö, satte upp julkärvar, skottade gården och gjorde snölyktor. Maten hon behövde var inhandlad och julgranen stod rak i julgransfoten. Hon skulle klä den på kvällen, sätta i de gamla ljushållarna i silvrig metall och med nypa, sätta i äkta små stearinljus, klä den sparsamt med de gamla prydnaderna, bokmärken med kristyr, fåglar av tunt glas med stjärt av sidenhår, änglar i silvrigt papper och små vinteräpplen hon sparat i en låda i skafferitrappan.

Ljusen skulle tändas på julaftonskvällen. Andäktigt skulle hon sitta i sin fåtölj och titta på lågorna. Det var en riktig julaftonsdröm hon haft och nu skulle den bli sann. En jul som i gamla tider.

Innan skymningen började falla tog hon en långpromenad med ficklampa, tändstickor och en gammal tidning i jackfickan, för säkerhets skull… I uthuset hade hon hittat ett par gamla snöskor och tog även dom under armen. För nöjes skull, hon ville prova att gå med snöskor. Det hade hon bara sett på film, någon naturfilm från Alaska om hon mindes rätt.

Efter att ha gått längs skogskanten följde hon sedan ett skoterspår. Hon hade inte sett någon åka förbi med skoter men en kväll trodde hon sig ha hört den. Det var lättsamt att följa spåret och hon gick allt längre in i storskogen. Mäktiga grova trädstammar reste sig upp mot skyn och hon kände sig väldigt liten där hon gick.

Rävspår, harspår, rådjur och älg. Småspår efter möss och efter en ekorre kunde hon se. Det fanns liv i skogen, hon kände sig utvald att få vistas här. Allt längre följde hon skoterspåret och nu började det skymma.

Det skulle gå lätt att hitta hem, det var ju bara att följa spåret tillbaka. Hon hade god tid på sig. Det var dagen före julafton, det mesta klart och ingen som väntades på besök. Skönt, vilsamt, avkopplande.

Så korsade spåret ett annat skoterspår, hon svängde in på det nya och gick några hundra meter.

Där såg hon en nyligen utbrunnen brasa, intill den blodfläckar och resterna av en slakt. Fotspår avslöjade rovdjuret; människan. Någon som skjutit något, flått det och skurit upp det, tagit ur maginnehållet och slängt det vid sidan om. Resten var troligen hemfraktat eller gömt någonstans.

Hon mådde lite illa vi åsynen av slaktplatsen och skyndade sig tillbaka till spåret och svängde hemåt. Usch, den där slaktplatsen hade hon helst velat slippa se men nu var det som det var. Skymningen övergick i mörket och hon tände sin ficklampa för att inte snubbla.

Snart var hon tillbaka vid skogskanten, följde sina gamla fotspår och stampade lättad av sig snön på farstubron och gick in. Det var skönt att vara inne i sin julpyntade bostad, hon tände i spisen, gjorde en brasa i rummet och värmde lite mat. Nu var det snart jul och så skönt det skulle bli…

Vid åtta-tiden på kvällen knackade det på dörren, det var Torild som kom med en blomma och en broderad liten julduk. ”Jag vill önska dig en riktigt god jul och vi har julotta kl 5 om du vill komma till kyrkan, du är så välkommen”.

Hon tackade och erbjöd prästen kaffe men hon hade fler som skulle besökas så hon lät kaffet vara innestående.

”Maken undrar om du behöver ved? I så fall kan du bara ringa så fixar han det, han gillar att stå på vedbacken”, sa hon i samma andetag som ytterdörren stängdes.

Ved ja. Det hade kommit ett antal plastsäckar ved under hösten men av vem, det visste hon inte. Säckarna hade stått där, ibland på morgonen, ibland på kvällen, men hon hade ingen aning vem som lämnat dom.

Så värmde hon lite glögg, släckte de levade ljusen, tog en bok och gick upp för att läsa och sedan sova riktigt skönt den här speciella natten, julaftonsnatten. Den natten hon föddes, liksom fler kända personer.

Det var inte roligt att vara född den 23 december strax före kl 24, födelsedagen försvann på något vis. Nu gjorde det detsamma, hon skulle fylla 59 år nu varje år hädanefter. Aldrig 60. Att bli gammal intresserade inte henne.

Vid 3-tiden vaknade hon och kunde inte somna om. Inget särskilt hade väckt henne men en känsla av att inte vara ensam gjorde henne illa till mods. Hon tände i taket, gick ner i köket, tände alla lampor och gick runt och tittade. Nej, ingenting hon kunde se.

Hon tittade ut och det gnistrade av stjärnor, en kall vinternatt och kylan knäppte i huset. Månen lyste halv och med lite fantasi skulle man lätt kunna se små gråtomtar som sprang och ordnade inför julens högtid. En räv gick på lätta steg över gården, stannade till och vände huvudet mot hennes fönster men fortsatte lugnt neråt mot byvägen.

Undrade varför hon vaknat, hon var så trött egentligen. Ett glas varmt vatten med honung och så tillbaka till den varma sängen.

Vid ytterdörren stannade hon till och lyssnade. Inga ljud, vid skafferidörren ett lätt skrapande ljud som av en husmus. Och hon som hade mat där i trappan, det gick inte för sig. Hon drog på tofflor och jacka och gick in i tornets trapphus för att säkerställa att inga råttor fanns där.

Det lyste då svagt från fönstret längst upp och hon stelnade till… Fanns det någon däruppe som tagit sig in utan att hon hört? Hon vågade inte gå uppför trappan utan skyndade sig in igen, låste med nyckeln och stängde ordentligt innerdörren, la på säkerhetskedjan.

Nu fick hon nog svårt att somna resten av natten.

fortsättning följer