Arkiv för 06 januari 2010

Mobergha Gestgifveri Del 10 slutet

Posted in Mobergha on 06 januari 2010 by icole8

Tornhusets ägare kom så tillbaka med sin bil efter nyåret och svängde in på gården. Det lyste i fönstren precis som hon lämnat det och gården var skottad med traktor. Skönt, då var det avklarat.

Hon plockade in väskan och kassar hon handlat i stan, stampade av sig snön på bron. Den var nysopad men det var inget hon hade bett om. Det fanns också gott om spår runt huset och tydligen hade någon försökt se in genom fönstren. Nu satt dom så pass högt så det försöket hade inte givit något resultat.

Hon kände sig modfälld över att det aldrig var lugnt runt hemmet och gick raka vägen till telefonen och ringde till macken.

”Ja hej, det är från Tornhuset. Vet du om det varit någon hit sista dagarna, från nyår och framåt?” Mackägaren tänkte efter och ”Jo, det var en man in här och frågade efter dig faktiskt. Jag sa som det var att jag inte visste nå´t”.

Hon bad om en beskrivning av mannen men ingenting var bekant. Bilen hade han inte tänkt på, det var mörkt ute också då.

Så ringde hon prästgården och fick numret till chaffis. Han hade ingen aning, själv hade han legat nerbäddad i influensan från att ha frusit på nyårsafton. Torild hade heller inget att komma med.

Alfred då. Han hade sett en bil köra förbi och sedan tillbaka igen ett par gånger. Det var en minibuss med något tryck på dörrarna, vad kunde han inte se. Han skulle ringa till några i byn och höra sig för.

Själv stökade hon på som vanligt. Ingen hade varit inne i huset i alla fall. Underlaget till boken hade hon skickat till ett förlag och det skulle nog ta sin tid innan hon fick något svar därifrån.

Vad skulle hon nu hitta på?

Efter mat och nyheter tog hon en promenad runt ägorna, med ficklampan för säkerhets skull. Det var gott om skoterspår och hon följde ett av dom, det korsades av ett annat och så var hon plötsligt långt ut i skogen. Lokalsinne hade hon så någon fara att inte hitta tillbaka hem fanns inte.

Efter någon timmes promenad uppfattade hon ett svagt ljus och fortsatte framåt, det var tydligen en skogskoja eller något som låg där framme. Flera av spåren verkade också gå ihop och samla sig i riktning däråt.

Hon smög sig fram och såg då några scotrar stå parkerade utanför. Det rök i skorstenen och fladdrande ljussken från fönstret syntes på snön. Hon stannade, lyssnade och kröp närmare. Ingenting rörde sig utanför kojan så hon fortsatte framåt.

Under det enda fönstret som fanns kurade hon ihop sig och försökte lyssna på samtalen därinne. Det pratades om jakt och om pengar, om han som skulle komma och vem som skulle frakta, var man skulle gömma och vem som skulle vara vakt….

Hon såg spår av slakt i snön och hörde så att det mullrade inne i skogen. Yttterligare en scoter på väg och hon skyndade sig att gömma sig under några nedhängande grenar bakom kojan. Det var snart helmörkt och hon syntes inte alls där hon satt.

Ytterligare ett par scotrar anlände och då såg hon två bekanta ansikten, de andra kände hon inte igen. De satte upp handen som ett hej och gick in i kojan.

Konfunderad satt hon kvar under grenarna men det började kännas kyligt och hon insåg att det bästa var att ge sig iväg hemåt. Just då börjar det slamra av stolar som flyttades och så åkte dörren upp.

Männen stannade i en grupp utanför och pratade, pekande och viftande med händerna. Hon kunde inte uppfatta vad samtalet handlade om. Så gav sig några av männen iväg och några stannade kvar. Hon avvaktade och kände hur snön smälte under henne och att det börjad kyla rejält runt ryggen.

Året var början av 1916

Pigan har under natten bestämt sig. Hon skulle i gryningen lämna gästgiveriet. Hon ägde inte mycket, det rymdes i en näverryggsäck som hon själv hade flätat. Lönen var nyligen utbetalad och de stackars ören hon hade till godo struntade hon i.

Men hon ville en sista gång gå runt uthuset och se var stigen kom från som var så vältrampad. Det var ingen tillfällighet att det blev den stigen hon skulle följa när hon gav sig iväg.

Tyst tryckte hon igen ytterdörren, småsprang genom vinternatten och vände sig om en gång för att vara säker. Säker på att inget fönster lyste, att ingen vaknat och upptäckt att hon var borta.

Ingen följde efter henne heller så hon stannade till och andades ut innan hon trevande fortsatte genom den mörka skogen.

När hon vant sig vid mörkret gick det bättre att se. Hon fick snö i kängskaften och det fastnade is och snö i kjolkanten, men hon märkte ingenting av det.

Hon kände sig glad och fri, fri från fruns elaka blickar och kommentarer, fri från det slitsamma arbetet på gästgiveriet. Barnet hon bar på skulle inte behöva födas i det huset i alla fall. Då var risken stor att frun skulle ta det och döda det.

Så hon kämpade på längs stigen. Efter några timmars pulsande i skogen kom pigan fram till en timrad stuga, troligen en sommarladugård som användes av byns bönder. Nu var det inga djur där men där fanns spår av människa och hon smög sig fram.

Det verkade inte finnas någon därinne, men för säkerhets skull hukade hon sig under fönstret och lyssnade. Tyst. Helt tyst. Hon gick fram och kände på dörren. Den var olåst… Och året var 1916

På macken var det lugnt nu för tiden. Samma vanliga snack, samma grabbar som samlades kring kaffebordet och som vanligt var mackägaren lite tystlåten och höll sig i bakgrunden.

En kväll kom hon in precis innan han skulle stänga, hon hade slut på mjölk och tog en tur ner för att köpa. Hon gjorde sig ingen brådska och klockan passerade stängningsdags. Mackägaren trampade lite oroligt, harklade sig och frågade: ”öh, vare nå´t mer?”

Hon snabbade på och tog ett paket hårt bröd och en ost som plåster på såren för att han fått vänta. Han tackade, släckte i butiken innan hon hunnit ut och när hon backade bilen och for såg hon en scoter runda hörnet och försvinna i mörkret mot skogen.

Bråttom hade han tydligen. Hon tittade på klockan, ringde till prästgården och frågade efter chaffis. ”Torild här, vad gäller det?” ”Nejdu, han åkte för en halvtimma sedan, skulle ut och ta rätt på ett vindfälle lät det som, i mörkret. Ja se karlar.”

Hon lade ihop detta till att nu var det möte igen vid skogskojan och hon ringde då till sin gode vän från Tyskland. Han hade tagit in på ett hotell i stan. Efter att hon informerat honom åkte hon hem, tittade på nyheterna och väntade.

Året var 1916

Pigan sov tungt i den lilla ladugården när dörren öppnades av den mörkhårige mannen. Han såg henne inte först men ropade till på tyska när han upptäckte byltet som låg i fårskinnet vid spisen. ”Was ist…”

Hon satte sig upp och höll sig för huvudet som om han tänkt slå henne. Och hon grät som hon inte gjort på lång tid, grät över sig själv och över allt hon sett och varit med om, grät över barnet hon bar på, grät av rädsla för den främmande mannen.

Han satte sig på huk och tog hennes händer, strök henne över håret och pratade lugnt till henne. Hon förstod inte orden men hon kände att det var ingen fara längre. Så la han henne ner i fällen, bredde en filt över och pratade tyska för sig själv. ”Mädchen, eine kleine mädchen…”

Hon somnade bort och vaknade när ljuset strömmade in genom fönstret och det sprakade en brasa i den öppna spisen. Han satt där och tittade på henne. Mörklockigt hår, bruna ögon och så vacker.

Hon tittade förläget på honom, han log och sträckte henne en mugg med varmt vatten. Hon tog emot den, tackade och såg hans vackra leende, de gnistrande vita tänderna.

Så blev de kvar några dagar där i skogen. Hon vilade och han kom och gick, hon visste inte vart men brydde sig inte heller. Ibland hade han bröd och smör med, ibland mjölk och ost, någon gång en bit kött att koka i grytan över elden.

Pigan fick sina kindrosor tillbaka och magen putade alltmer. Det var dags att fundera på vart hon skulle ta vägen. Föda barn i skogen med en främmande man som inte talade samma språk kändes inte tänkbart. Året var 1916

Snart stod flera bilar på gården, civilpoliser och vännen från Tyskland med sin egen bil. De samtalade en stund i köket, gjorde upp planer och så bar det av. De hade sina egna scotrar och det brummade till ordentligt när dom åkte men snart lade sig tystnanden, bara köksklockans tick-tack hördes.

Hon satt där och kände sig väldigt tom. Vad som nu skulle ske var inte hennes sak att bry sig om. Hon hade lett in polisen på rätt spår.

Tjuvjakt, knarkhandel och mord. Det var inte dåligt för den lilla byn. Det var detaljerna som fällt dom. Och såklart hennes sinne för detaljer…

Fotspåren i snön, däckmönstren, vedsäckarna på fel plats, telefonsamtalen från mobiler kända av polisen sedan tidigare, dödade hundar som hittats på en av slaktplatserna.

De hundar som fått upp spår som ledde till tjuvjägarnas skogskoja och som även kunnat leda fram till var knarket gömdes hade fått offra sina liv.

Hon kände sig stolt men ändå så innerligt tom och trött. Inte trodde hon att det här huset hade inrymt så mycket under år som gått. Och nu hade hon äntligen öppnat tornrummet och sett vad som gömdes där.

Plastpåsar med pulver, våg, små plastpåsar, böcker med adresser, telefonnummer, kanyler, madrass, ficklampor, vattenkokare, konserver…

Den underjordiska gången hade varit en ”kvart” för en azylsökande man som av misstag upptäckt knarkhandeln och blivit dödad. Det var ingen okänd mördare heller.

Mackägaren var i högsta grad inblandad. I hans lilla etta ovanpå macken togs varorna emot, han fraktade dom sedan till sin bostad 2 mil därifrån. Dit var det ingen som sökte sig frivilligt. Långt utanför all bebyggelse på en knagglig väg.

I hans etta ovanpå macken lät han lampan lysa och TV:n stå på, folk skulle tro att han var där…bilen stod ju faktiskt parkerad utanför också.

Den väg som slutade 2 mil ut i obygden övergick i en skogsbilväg och så småningom passerade den skogskojan. Den ”knarkrundan” och så ner till Tornhuset med ingång genom uthuset hade man kört i några år.

När så en ny intresserad köpare visade sig blev det bråttom med att täppa till den underjordiska gången. Luckan på veranden skulle också skruvas fast men det blev missförstånd på vägen så när man som bäst höll på där så kom hon rusande ut i mörkret med ett vedträd i handen. Och föll ner.

Chaffis åkte upp dagen efter och sopade bort alla spåren, lämnade posten och såg då en okänd man som var på väg nerför tornhustrappan. Han drämde till honom i huvudet med en trädgårdsspade som stod i hörnet i hallen, la honom i bakluckan, skjutsade ut honom till Västertorp och sköt för säkerhets skull honom i nacken. Med den pistol han alltid hade i handskfacket på taxin.

Det var därför han inte ville åka ner till macken den dagen, rädd för att försäga sig, så han åkte runt lite och sedan hem till prästgården (där Torild kom emot honom med telefonen i handen…).

Julaftonsmorgonen ville han ”kolla läget” uppe vid tornhuset och han gjorde sig ärende. Han försökte då fråga ut henne om ev manliga vänner eftersom ingen egentligen visste vem den skjutne mannen var.

Hon svarade då intet ont anande att hon hyrde ut tornrummet och då insåg chaffis att de var avslöjade, att snart var det kört. Bäst att sopa igen alla spåren.

De träffades därför i skogskojan, funderade hit och dit, åkte till uthuset och inspekterade ”kvarten”, satte in en låsbar dörr, plockade bort alla spår som kunde leda till dom.

Verandaluckan var ju redan avslöjad av henne så där blev det svårt att ändra på något. Men upp till tornrummet ville man komma för att plocka undan alla bevis. Det gick att komma dit via taket om man hävde sig ner och försökte krossa ett av föntren där uppe.

Men det var ingen som riktigt vågade det med tanke på att hon kanske ”hyrde ut” rummet. Så därför blev bevisen kvar där.

Året var 1916

Pigan och den mörke mannen packade ihop i den lilla ladugården och vandrade tillbaka ner mot byn. Han höll henne stadigt i armen och de passerade även gästgiveriet på vägen ner till byn.

Någon tittade ut och pekade men sa inget, de andra tittade och nickade förstående men sa inget till husfrun. Hon behövde inget veta. Så där gick dom alltså, paret som väntade en liten.

Mannen hade dom sett någon gång tidigare, man talade om en ung skribent som vandrade runt. En del sa att han var läkare från ett annat land och levde som flykting.

De två var alla fall på väg ner till byns doktor och snart satt de i hans väntrum. Doktorn såg på dom över glasögonen som satt längst ner på näsan och konstaterade att ”det är nog snart dags för frun, för det är väl frun?”

Mannen nickade flera gånger och visade upp sitt ringfinger. Visst, de var ett gift par. Bäst att hon stannade kvar då, han hade en säng för sådana som behövde stanna över.

Så snart var barnet fött, en vacker flicka med mors ögon och vackra leende. Mannen stannade några dagar, gick sedan vidare till nästa by. Hon såg honom aldrig mer… Året var 1916

Så fanns det snart att läsa i tidningen en annons om ett vackert trähus på en höjd med vacker utsikt, nära till skog och mark, fantastiska utvecklingsmöjligheter och till ett mycket förmånligt pris.

Det dröjde inte länge förrän en familj kom på visning och föll pladask för Tornhuset. Han snickare och hon duktig i matlagning och inredning.

”Vi ser ju vilken potential det här stället har”, kvittrade hon lyriskt.”Vi tänker öppna ett litet gästgiveri… Tornrummet ger ju alla möjligheter till ett annorlunda stuk om du förstår vad jag menar…”

Hon förstod precis vad hon menade och när hon för sista gången åkte utför backen ner mot byvägen vände hon sig inte om…

slut

Till sist om någon undrar…

Vedsäckarna: ämnade för den som gömde sig i kulverten

Bruna kuverten: var ”kryptiska meddelanden” ang drogerna

Mannen som går med bössan: en gammal militär som blivit psykiskt sjuk i kriget, bössan är alltid oladdad men han tror att han jagar
villebråd

Spåren runt huset: personer som vaktat när drogtransportena skulle komma och överlämnas

Minibussen
som varit upp ett par ggr under nyårshelgen och som Alfred lagt märke till: ett blomsterbud

Mannen som frågat om henne på macken: samma blombud

Spåren vid brevlådan: folk som stannat och skvallrat om den nya i Tornhuset

Pigan 1915: hon själv i ett tidigare liv…

ALLT behöver alltså inte vara onaturligt, men pass på, den Du minst anar…

fortsättning Mobergha Gestgifveri Del 9 av 10

Posted in Mobergha on 06 januari 2010 by icole8

Bång-bång slog köksklockan och hon vaknade till med ett ryck. Stearinljusen i granen var nedbrunna, det hade droppat stearin på grankvistarna och en del hade även hamnat på mattan under.

”Men så förfärligt…jag somnade. Det hade ju kunnat börja brinna här”, sa hon högt för sig själv. Hon steg upp mörbultad och gick ut i köket. I spisen lyste glöden fortfarande, klockan var nu över 18.

Märkligt. Så tungt hon sovit, på själva julaftonen och allt. Och vilken dröm hon haft…så verklig.

Efter några koppar starkt kaffe, skinksmörgåsar med senap och äppelmos öppnade hon en porter och satte hon sig vid telefonen. 19.30 skulle hon ringa sin vän i Tyskland och berätta en god nyhet.

Efter ytterligare några samtal till goda vänner, gjorde hon en äggtoddy, öppnade luckan i spisen, stängde spjället, låste dörren men öppnade den igen, ropade upp mot tornfönstret:

”Go´natt då, vi kanske ses igen…i drömmarnas land…”

Den natten sov hon tungt och drömlöst, vaknade utvilad och kände sig riktigt pigg och glad. Med pälsmössan nerdragen i pannan knöt hon sina vandringskängor och vandrade iväg neråt byn.

Idag blev det intressant att besöka Alfred igen, hon hade en del att berätta. I ryggsäcken hade hon äppelknyten och sirapskakor och en liten burk med praliner hon själv gjort. Kaffet fick Alfred stå för.

Väl nere på byvägen var det tämligen folktomt, ett par strosade hand i hand och hade inte ögon för annat så hon nickade bara och fortsatte. En bil saktade in men fortsatte igen, en ensam man med spark och hund i koppel körde om henne.

Vid Alfreds hus stod en bil parkerad, en gammal röd Saab som man knappast såg på vägarna längre. ”Åh, han har besök, någon gammal bekant”, tänkte hon och fortsatte förbi mot kyrkan till.

Där fanns många besökare idag, gudstjänsten var slut och folk strömmade ut från församlingsgården. En del stannade till och pratade, andra gick ut på kyrkogården och tittade till gravarna, tände ljus och stod andäktiga i egna tankar.

Hon passade också på att gå där mellan raderna av gravstenar och hamnade till slut på den äldsta delen av kyrkogården. Här var gravvårdarna höga som hus, de var utsirade och påkostade.

Namnen föregicks av titlar; nämndemannen, riksdagsmannen,
skogsvaktmästaren, skepparen, folkskolläraren… Ibland förekom hustrun i titlarna som nämndemannahustrun men oftast var mannen den som räknades.

Vid en av gravarna fanns ett utsirat järnkors och med en porslinsliknande platta med sirliga bokstäver knappt läsbara:

”Här vilar gestgifvareägarinnan Greta Albertina Molin”. Datum för födelse och död var borta av tidens tand. Någon synlig plantering eller annat bevis att någon skötte graven fanns inte.

Så fick hon då till sist se beviset på att gästgiveriet verkligen funnits och att ägaren varit en kvinna. Att det inte bara var en skröna.

Hon fortsatte runt kyrkan och kom ner på byvägen igen och vände hemåt. Bilen var nu borta från Alfreds gård så hon knackade på och hörde honom ropa ”Ja stig på bara”. Han satt som vanligt vid köksfönstret och tittade på småfåglarna, på bordet stod två kaffekoppar.

”God fortsättning Alfred, du har haft besök ser jag.”

”Det är en av barnbarnen som brukar komma ibland, han kör en gammal Saab och det är roligt att den fortfarande fungerar. Jag har själv haft den en gång.” Hon tog av sig ytterkläderna, satte kängorna framför den gamla järnspisen och kände på kaffepannan.

”Det finns nog ett par koppar kvar”, sa Alfred. ”Ta för sig bara…”
Så satt de under tystnad och han mumsade förtjust i sig av kaffebröd och praliner. Så började dom småprata om julen, om vädret, om byn, allt möjligt.

Hon berättade om gravvården och han nickade och ”jo, jo hon fick väl ett kors i alla fall men inte mer heller, hon dog ju utfattig och hade ingen som direkt ville ta sig an henne på slutet.”

Han tittade i bordet en stund och så sa han med allvar rösten: ”Det är mycket som ligger begravt, vet inte om det är så bra att röra i det heller, det finns så många onda krafter…”

Hon ville inte säga honom emot men det var ju helt klart att hon var inblandad på flera sätt, det fanns ingen återvändo i hennes fall. Hon lät det hela bero och de pratade vidare om mer allmänna saker.

Eftermiddagen började skymma och hon tackade för sig och vandrade hemåt. Det var lika tomt nu på byvägen, de flesta satt väl runt borden och åt julmat. Själv var hon inte så sugen på mat, tänkte sig en lättare måltid och en god bok som efterrätt.

Vid brevlådan syntes trampade fotspår igen, precis som någon stått och funderat och tittat eller väntat på något eller någon. Hon noterade att det inte låg något i lådan och gick uppför backen hemåt.

Ett bilspår och ett tillbaka, någon hade varit upp till gården medan hon var borta. Det satt en liten lapp instucken i dörrspringan: ”Vi tänkte hälsa på, kommer en annan dag.” Jaha, men vem det var avslöjades inte.

Till nyår planerade hon att åka in till staden där hon bott i så många år. Hon skulle fira med gamla bekanta och såg riktigt fram emot att få låsa Tornhuset och glömma det ett tag.

Det skulle bli skönt att få bli ompysslad och bortskämd några dagar, det hade hon i alla fall fått löfte om på inbjudan: ”Välkommen att bo hos oss över nyåret och vi ska ta hand om dig och skämma bort dig, det kan du behöva. Kramar Birgitta och Lars”

Hon nämnde inte till någon att hon skulle resa bort utan såg bara till att det såg bebott ut, bad postbäraren att inte lägga post i lådan förrän efter helgerna, lamporna tändes och släcktes automatiskt med timern och telefonen blev vidarekopplad.

Om det skulle vräka ner snö brukade en av Alfreds bekanta ploga upp vägen, han skulle nu också skotta runt gårdsplanen. Onödigt att skylta med att hon var bortrest, det kunde locka ovälkomna gäster.

Hon packade lite kläder, böcker och så pralinerna, som hon skulle ge värdfolket. Såg sig omkring i huset och lämnade det med ett ”sköt om dig nu gamla hus, låt ingen kliva över tröskeln”.

Det kändes skönt att sätta sig i bilen och ge sig av. Några timmar senare ringde hon på hos sin gamla vänner och de satt snart runt bordet. ”Skönt att bara få vara” tänkte hon.

Nyåret i byn firades traditionsenligt. Samling vid församlingsgården, fackeltåg till Folkets Hus och revy med supé och dans. Där fanns de flesta som kände för att vara ute och festa en sådan kväll.

Chaffis hade fullt upp att göra, Torild skrev på en predikan till nyårsvakan i kyrkan, Alfred satt vid köksbordet och väntade på barnbarnen. Mackägaren hade öppet som vanligt och han som gick med bössan hade lagt sig på soffan för att vila och somnat.

Tornhuset var lagomt upplyst och inbjudande så ingen anade att hon var någon annanstans. Någon på byfesten tyckte att ”vi åker väl upp och hämtar henne, hon kanske är ensam och behöver komma hit och dansa lite…” Men det var ingen som var rikigt nykter, så det blev bara prat.

Vad ingen såg var en scoter som kom från skogen och svängde in bakom uthuset. Föraren öppnade dörren till den gamla logen, öppnade en lucka i golvet och satte ner en stege. Där nere fanns det som bara de invigda visste om, ett gömställe.

Värme från vedeldad kamin, vatten, mat och liggplatser för ett par personer. Nu var det tomt men snart skulle det finnas någon som behövde gömma sig där.

Gömstället hade en stängd dörr med dubbla lås, den dörren vette mot den underjordiska gången som löpte till verandan vid Tornhuset. Veranden som var förbindelsen vidare till rummet ovanför tornhustrappan…

Året var 1915…

I tornrummet fanns bevis som kunde avslöja en hel del men dit var det strängeligen förbjudet att gå. Endast ”patronan” själv hade nyckeln.

Dit var nu pigan på väg och med darrande händer höll hon i den stora nyckeln, satte den i låset och vred om. Dörrens gnisslande skrämde henne lite men när hon väl vant sig vid mörkret därinne och tänt ett stearinljus såg hon sig snabbt omkring.

Papper och böcker låg i travar, bilder på militärklädda män uppsatta på väggen, gevär och lådor med ammunition, förstoringsglas och stämplar, kläder och stövlar, filtar och kokkärl.

Tornrummet inhyste sådana som gömde sig för militär och polis, dåvarande ägaren till huset var medveten om vad som försiggick och fick också en ansenlig summa pengar för att hålla detta hemligt. I högsta grad inblandad i allvarlig brottslighet men utåt en givmild gästgiveriägerska. Onda krafter huserade här…

Hon skyndade sig ut igen, låste dörren och sprang nedför trappan.

Där stod prästen yrvaken och funderade var alla tagit vägen. Han hade alltså inte kommit med till kyrkan. Ingen hade saknat honom heller tydligen. Hon ursäktade sig och sprang ut i julnatten, tänk om han skulle nämna något till frun? Då var hon illa ute.

Timmarna gick och snart var ottebesökarna tillbaka. Pigan hade dukat för frukost och värmde den stora kitteln med gröt, satte fram bröd och pålägg, snaps- och ölglas. Frun höll sig lugn och verkade mest trött men efter ett par snapsar och mat var hon igång som vanligt.

Prästen satt på ena kortändan av bordet och gäspade. Så sa han plötsligt: ”Varför lämnade ni huset tomt? Det finns gott om landstrykare även en julnatt.”

”Pigan var ju hemma, så det var inte alls tomt”, svarade frun. Pigan höll andan och hoppades att samtalet skulle ta slut.

”Jaja, sa prästen, men hon var ju inte inne när jag gick runt och ropade, hon kom springande från tornhustrappan. Det hade hunnit hända mycket här om inte jag varit vaken.”

Sådärja, nu var det klippt. Frun vände sig mot pigan, kisade med ögonen och tog några steg mot henne.

”Tornrummet, det är låst för alla utom mig, det vet du. Vad hade du där att göra? Tur att jag gömde nyckeln i alla fall. Så gick hon till bunken och stack in handen bakom. Hon tog den stora nyckeln och stoppade den innanför kjolen i en ficka. Pigan andades ut. Den här gången hade hon klarat sig.

Gästgiveriet hade fest i dagarna tre, mest för släkt och bekanta. De åt, drack och sov över i rummen. Pigan hade inte en lugn stund utan sprang mellan sängbäddning, pottömning, tvätt och städning, matlagning och disk.

Hon var blekare än vanligt och hade svårt att orka med som förut. Ögonen brände och ryggen värkte men vad hjälpte det. Skulle hon få ha kvar sin anställning så lönade det inte att beklaga sig. Hon bet ihop och teg.

Så stundade vardagar igen. Man lagade mat för den kommande tiden när gästgiveriet skulle ta emot resande. En del bybor kom också förbi, åt en matbit och pratade en stund.

Nattgäster fanns men det var mest frun som skötte den delen. Med den stora nyckelknippan fastknuten i ett läderband runt midjan gick hon runt och låste upp rummen. Pigan hade insett att det var inget som angick henne. Städa och bädda dagen efter var hennes sak men inte att ta emot gästerna.

Hon höll sig också borta från tornrumstrappan, det var tydligen mycket hemliga saker som skedde där.

En kväll när pigan gick ut med latrinhinken såg hon en man som stod hukande bakom logen. Hon tittade efter spår men det fanns inget som kom från huset och dit…

Nästa dag gick hon en extra runda och fick då syn på den upptrampade stigen som försvann uppåt skogen. Den hade hon aldrig sett förut och bestämde att inte nämna något om den till frun. Fanns det folk som rörde sig där runt huset och som kom från skogen fick hon skylla sig själv. Pigan noterade allt hon såg och gömde det i minnet….Året var 1915