fortsättning Mobergha Gestgifveri Del 9 av 10

Bång-bång slog köksklockan och hon vaknade till med ett ryck. Stearinljusen i granen var nedbrunna, det hade droppat stearin på grankvistarna och en del hade även hamnat på mattan under.

”Men så förfärligt…jag somnade. Det hade ju kunnat börja brinna här”, sa hon högt för sig själv. Hon steg upp mörbultad och gick ut i köket. I spisen lyste glöden fortfarande, klockan var nu över 18.

Märkligt. Så tungt hon sovit, på själva julaftonen och allt. Och vilken dröm hon haft…så verklig.

Efter några koppar starkt kaffe, skinksmörgåsar med senap och äppelmos öppnade hon en porter och satte hon sig vid telefonen. 19.30 skulle hon ringa sin vän i Tyskland och berätta en god nyhet.

Efter ytterligare några samtal till goda vänner, gjorde hon en äggtoddy, öppnade luckan i spisen, stängde spjället, låste dörren men öppnade den igen, ropade upp mot tornfönstret:

”Go´natt då, vi kanske ses igen…i drömmarnas land…”

Den natten sov hon tungt och drömlöst, vaknade utvilad och kände sig riktigt pigg och glad. Med pälsmössan nerdragen i pannan knöt hon sina vandringskängor och vandrade iväg neråt byn.

Idag blev det intressant att besöka Alfred igen, hon hade en del att berätta. I ryggsäcken hade hon äppelknyten och sirapskakor och en liten burk med praliner hon själv gjort. Kaffet fick Alfred stå för.

Väl nere på byvägen var det tämligen folktomt, ett par strosade hand i hand och hade inte ögon för annat så hon nickade bara och fortsatte. En bil saktade in men fortsatte igen, en ensam man med spark och hund i koppel körde om henne.

Vid Alfreds hus stod en bil parkerad, en gammal röd Saab som man knappast såg på vägarna längre. ”Åh, han har besök, någon gammal bekant”, tänkte hon och fortsatte förbi mot kyrkan till.

Där fanns många besökare idag, gudstjänsten var slut och folk strömmade ut från församlingsgården. En del stannade till och pratade, andra gick ut på kyrkogården och tittade till gravarna, tände ljus och stod andäktiga i egna tankar.

Hon passade också på att gå där mellan raderna av gravstenar och hamnade till slut på den äldsta delen av kyrkogården. Här var gravvårdarna höga som hus, de var utsirade och påkostade.

Namnen föregicks av titlar; nämndemannen, riksdagsmannen,
skogsvaktmästaren, skepparen, folkskolläraren… Ibland förekom hustrun i titlarna som nämndemannahustrun men oftast var mannen den som räknades.

Vid en av gravarna fanns ett utsirat järnkors och med en porslinsliknande platta med sirliga bokstäver knappt läsbara:

”Här vilar gestgifvareägarinnan Greta Albertina Molin”. Datum för födelse och död var borta av tidens tand. Någon synlig plantering eller annat bevis att någon skötte graven fanns inte.

Så fick hon då till sist se beviset på att gästgiveriet verkligen funnits och att ägaren varit en kvinna. Att det inte bara var en skröna.

Hon fortsatte runt kyrkan och kom ner på byvägen igen och vände hemåt. Bilen var nu borta från Alfreds gård så hon knackade på och hörde honom ropa ”Ja stig på bara”. Han satt som vanligt vid köksfönstret och tittade på småfåglarna, på bordet stod två kaffekoppar.

”God fortsättning Alfred, du har haft besök ser jag.”

”Det är en av barnbarnen som brukar komma ibland, han kör en gammal Saab och det är roligt att den fortfarande fungerar. Jag har själv haft den en gång.” Hon tog av sig ytterkläderna, satte kängorna framför den gamla järnspisen och kände på kaffepannan.

”Det finns nog ett par koppar kvar”, sa Alfred. ”Ta för sig bara…”
Så satt de under tystnad och han mumsade förtjust i sig av kaffebröd och praliner. Så började dom småprata om julen, om vädret, om byn, allt möjligt.

Hon berättade om gravvården och han nickade och ”jo, jo hon fick väl ett kors i alla fall men inte mer heller, hon dog ju utfattig och hade ingen som direkt ville ta sig an henne på slutet.”

Han tittade i bordet en stund och så sa han med allvar rösten: ”Det är mycket som ligger begravt, vet inte om det är så bra att röra i det heller, det finns så många onda krafter…”

Hon ville inte säga honom emot men det var ju helt klart att hon var inblandad på flera sätt, det fanns ingen återvändo i hennes fall. Hon lät det hela bero och de pratade vidare om mer allmänna saker.

Eftermiddagen började skymma och hon tackade för sig och vandrade hemåt. Det var lika tomt nu på byvägen, de flesta satt väl runt borden och åt julmat. Själv var hon inte så sugen på mat, tänkte sig en lättare måltid och en god bok som efterrätt.

Vid brevlådan syntes trampade fotspår igen, precis som någon stått och funderat och tittat eller väntat på något eller någon. Hon noterade att det inte låg något i lådan och gick uppför backen hemåt.

Ett bilspår och ett tillbaka, någon hade varit upp till gården medan hon var borta. Det satt en liten lapp instucken i dörrspringan: ”Vi tänkte hälsa på, kommer en annan dag.” Jaha, men vem det var avslöjades inte.

Till nyår planerade hon att åka in till staden där hon bott i så många år. Hon skulle fira med gamla bekanta och såg riktigt fram emot att få låsa Tornhuset och glömma det ett tag.

Det skulle bli skönt att få bli ompysslad och bortskämd några dagar, det hade hon i alla fall fått löfte om på inbjudan: ”Välkommen att bo hos oss över nyåret och vi ska ta hand om dig och skämma bort dig, det kan du behöva. Kramar Birgitta och Lars”

Hon nämnde inte till någon att hon skulle resa bort utan såg bara till att det såg bebott ut, bad postbäraren att inte lägga post i lådan förrän efter helgerna, lamporna tändes och släcktes automatiskt med timern och telefonen blev vidarekopplad.

Om det skulle vräka ner snö brukade en av Alfreds bekanta ploga upp vägen, han skulle nu också skotta runt gårdsplanen. Onödigt att skylta med att hon var bortrest, det kunde locka ovälkomna gäster.

Hon packade lite kläder, böcker och så pralinerna, som hon skulle ge värdfolket. Såg sig omkring i huset och lämnade det med ett ”sköt om dig nu gamla hus, låt ingen kliva över tröskeln”.

Det kändes skönt att sätta sig i bilen och ge sig av. Några timmar senare ringde hon på hos sin gamla vänner och de satt snart runt bordet. ”Skönt att bara få vara” tänkte hon.

Nyåret i byn firades traditionsenligt. Samling vid församlingsgården, fackeltåg till Folkets Hus och revy med supé och dans. Där fanns de flesta som kände för att vara ute och festa en sådan kväll.

Chaffis hade fullt upp att göra, Torild skrev på en predikan till nyårsvakan i kyrkan, Alfred satt vid köksbordet och väntade på barnbarnen. Mackägaren hade öppet som vanligt och han som gick med bössan hade lagt sig på soffan för att vila och somnat.

Tornhuset var lagomt upplyst och inbjudande så ingen anade att hon var någon annanstans. Någon på byfesten tyckte att ”vi åker väl upp och hämtar henne, hon kanske är ensam och behöver komma hit och dansa lite…” Men det var ingen som var rikigt nykter, så det blev bara prat.

Vad ingen såg var en scoter som kom från skogen och svängde in bakom uthuset. Föraren öppnade dörren till den gamla logen, öppnade en lucka i golvet och satte ner en stege. Där nere fanns det som bara de invigda visste om, ett gömställe.

Värme från vedeldad kamin, vatten, mat och liggplatser för ett par personer. Nu var det tomt men snart skulle det finnas någon som behövde gömma sig där.

Gömstället hade en stängd dörr med dubbla lås, den dörren vette mot den underjordiska gången som löpte till verandan vid Tornhuset. Veranden som var förbindelsen vidare till rummet ovanför tornhustrappan…

Året var 1915…

I tornrummet fanns bevis som kunde avslöja en hel del men dit var det strängeligen förbjudet att gå. Endast ”patronan” själv hade nyckeln.

Dit var nu pigan på väg och med darrande händer höll hon i den stora nyckeln, satte den i låset och vred om. Dörrens gnisslande skrämde henne lite men när hon väl vant sig vid mörkret därinne och tänt ett stearinljus såg hon sig snabbt omkring.

Papper och böcker låg i travar, bilder på militärklädda män uppsatta på väggen, gevär och lådor med ammunition, förstoringsglas och stämplar, kläder och stövlar, filtar och kokkärl.

Tornrummet inhyste sådana som gömde sig för militär och polis, dåvarande ägaren till huset var medveten om vad som försiggick och fick också en ansenlig summa pengar för att hålla detta hemligt. I högsta grad inblandad i allvarlig brottslighet men utåt en givmild gästgiveriägerska. Onda krafter huserade här…

Hon skyndade sig ut igen, låste dörren och sprang nedför trappan.

Där stod prästen yrvaken och funderade var alla tagit vägen. Han hade alltså inte kommit med till kyrkan. Ingen hade saknat honom heller tydligen. Hon ursäktade sig och sprang ut i julnatten, tänk om han skulle nämna något till frun? Då var hon illa ute.

Timmarna gick och snart var ottebesökarna tillbaka. Pigan hade dukat för frukost och värmde den stora kitteln med gröt, satte fram bröd och pålägg, snaps- och ölglas. Frun höll sig lugn och verkade mest trött men efter ett par snapsar och mat var hon igång som vanligt.

Prästen satt på ena kortändan av bordet och gäspade. Så sa han plötsligt: ”Varför lämnade ni huset tomt? Det finns gott om landstrykare även en julnatt.”

”Pigan var ju hemma, så det var inte alls tomt”, svarade frun. Pigan höll andan och hoppades att samtalet skulle ta slut.

”Jaja, sa prästen, men hon var ju inte inne när jag gick runt och ropade, hon kom springande från tornhustrappan. Det hade hunnit hända mycket här om inte jag varit vaken.”

Sådärja, nu var det klippt. Frun vände sig mot pigan, kisade med ögonen och tog några steg mot henne.

”Tornrummet, det är låst för alla utom mig, det vet du. Vad hade du där att göra? Tur att jag gömde nyckeln i alla fall. Så gick hon till bunken och stack in handen bakom. Hon tog den stora nyckeln och stoppade den innanför kjolen i en ficka. Pigan andades ut. Den här gången hade hon klarat sig.

Gästgiveriet hade fest i dagarna tre, mest för släkt och bekanta. De åt, drack och sov över i rummen. Pigan hade inte en lugn stund utan sprang mellan sängbäddning, pottömning, tvätt och städning, matlagning och disk.

Hon var blekare än vanligt och hade svårt att orka med som förut. Ögonen brände och ryggen värkte men vad hjälpte det. Skulle hon få ha kvar sin anställning så lönade det inte att beklaga sig. Hon bet ihop och teg.

Så stundade vardagar igen. Man lagade mat för den kommande tiden när gästgiveriet skulle ta emot resande. En del bybor kom också förbi, åt en matbit och pratade en stund.

Nattgäster fanns men det var mest frun som skötte den delen. Med den stora nyckelknippan fastknuten i ett läderband runt midjan gick hon runt och låste upp rummen. Pigan hade insett att det var inget som angick henne. Städa och bädda dagen efter var hennes sak men inte att ta emot gästerna.

Hon höll sig också borta från tornrumstrappan, det var tydligen mycket hemliga saker som skedde där.

En kväll när pigan gick ut med latrinhinken såg hon en man som stod hukande bakom logen. Hon tittade efter spår men det fanns inget som kom från huset och dit…

Nästa dag gick hon en extra runda och fick då syn på den upptrampade stigen som försvann uppåt skogen. Den hade hon aldrig sett förut och bestämde att inte nämna något om den till frun. Fanns det folk som rörde sig där runt huset och som kom från skogen fick hon skylla sig själv. Pigan noterade allt hon såg och gömde det i minnet….Året var 1915

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: