Trädjuren

Skogspromenaderna är numera ett äventyr. Jag ser på djur. Dom står eller ligger där alldeles stilla och rör sig inte alls. Blinkar inte ens.
Det är faktiskt inte levande djur.

Älgjakt eller liknande är fel svar, självdöda djur inte heller.

Det är gamla stubbar som med lite fantasi ser ut som djur…en gädda, en myrslok, ett elefanthuvud med snabeln rakt upp, två ormar som halvstår upp slingrande med huvudena mot varandra, en forntida fågel och en TräÄngel med vingarna utbredda som för en riktig träkram.

Detta fenomen finns och har alltid funnits där. Men ingen har sett dom eller snarare tagit sig tid att se utan hastat vidare. Bråttom, alltid bråttom.

Jag hastar inte vidare numera utan strosar sakta i 4 nr för stora gummistövlar (ärvda) med svårighet att gå fort, vilket är helt underbart.

Så mycket man missar när man har bråttom, livet är ju de små enkla tingen…de där stunderna av tystnad och stilla ro.

I min bekantskapskrets har de som hastat mest också dött tidigt, de hade bråttom på många sätt. Kanhända de levat längre och rikare om de slagit ner på jäktandet.

Nu ska jag inrikta mig på ordet En/Ett.

En dag i taget. En sak i sänder. Ett äpple om dagen. One at a time.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: