Ett år har snart passerat

För ett år sedan var denna måndag den sista måndagen i Tommies liv. Vem kunde ana det?

Han var så trött och kunde inte förstå att inte ens skidtävlingar på TV kunde hålla honom vaken.

Jag pratade redan då om att vi skulle åka ner till sjukhuset och vara med honom men så ringde han på eftermiddagen och lät som vanligt igen. Han längtade hem och vi förberedde allt vi kunde för att han skulle komma hem och vi skulle ha en tid med adventsstämning och kunna vara tillsammans hela familjen.

Så kom onsdagen och han välkomnades till ett hus med tända ljus och med marchaller utanför. Det blåste snålkallt och han frös, blev otålig över att inte komma in fort nog.

Det blev 3 dygn med familjen, med tårar och med hans kamp mot smärtan och sorgen över sin situation.

Vi hann säga farväl, vi hann göra det sista som han önskade sig i livet.

Vi saknar Dig så erhört mycket och nu när vi åter står inför advent så tänker vi tillbaka, tänder ljus och hedrar ditt minne.

Tommie i våra hjärtan…for ever.