Arkiv för februari, 2012

fortsättning (del 10) En icke förutsägbar…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 29 februari 2012 by icole8

Kattis var otröstlig. Trots sin uppvaktande fästmans försök så grät hon hejdlöst, så intensivt som om hela världen gått i bitar. Mascaran rann i svarta fält med ögon röda och svullna, näsdukshögen växte i knäet.

Den som levererat beskedet hade backat ut genom dörren med en lätt bugning och ”vi hörs och ses”. Det var Holger som vanligt, medmänsklig och en gentleman. Brydde sig om alla och fanns alltid när det körde ihop sig. Holger och så Albin, två pålitliga herrar när det drog kallt om fötterna, när stormen skakade om, när prövningarna gjorde sig påminda.

Holger åkte vidare runt i gårdarna och berättade om handlarens tragiska bortgång, de bortresta fick ett telefonsamtal eller ett brev. Det blev hans midsommardag och strax skulle han möta byborna i sockenstugan för vidare funderingar. Att bryggan var trasig och borta med strömmen var en bagatell i sammanhanget.

En halvtimme innan var Siv på plats och dukade kaffebordet med van hand. Det kändes vemodigt, nästan som begravningskaffe. Många tankar och funderingar fanns om en framtid i byn utan handelsboden och Bengt. Det kändes i bröstet minsann, saknaden av maken gjorde sig också påmind.

”När någon dör så dör alla andra en gång till…gäller även djuren sa hon lite för sig själv”. Det hade hon själv kommit fram till. ”Man kan aldrig träna sig i sorg”.

Det hade regnat lite under morgontimmarna, luften var fylld av dofter och ytterdörren fick stå öppen. Den lite unkna luften i sockenstugan behövde en genomblåsning så hon öppnade även ett fönster. Servetterna flög omkring men strunt samma.

Så kom då den ene efter den andre, hälsade med allvarlig min, nickade, handhälsade, klapp på axel, kram, tårar…ja allt var tillåtet denna dag.

Holger stod i dörröppningens ena sida och Albin i den andra. Människorna grupperade sig och samtalade lågt vid borden. Siv stod med termos i handen och väntade på sin tur.

Så kom då till sist Conny iklädd solglasögon och steget efter fru Alice. Conny drog handen genom håret och samtidigt formade han något liknande en hälsning men kom av sig mitt i rörelsen. Alice tittade i golvet och följde sin man till de lediga platserna vid ena långbordet.

Folke med trädgårdsfirman viskade till Iris städerskan: ”Han ser ut att behöva en magnecyl-bryta…eller hur?” Trots stundens allvar fnissade Iris högt, ”ja du, kanske det är domedagen och han är först uppe”… Folke kvävde sitt skrattanfall med en rejäl hostning och harklade sig några gånger för säkerhets skull.

Det blev mycket tyst i sockenstugan en halv minut. Sedan klev självaste prästen in genom dörren och alla tittade storögt på varandra. Nu är det på allvar minsann. Prästen såg de inte till så ofta.

fortsättning (del 9) En icke förutsägbar…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 29 februari 2012 by icole8

Berit vandrade runt i sitt stora hus, rum till rum, tittade på foton, spanade ut genom fönstren, plockade med blommorna, suckade tungt och spanade ut igen som om hon väntade att någon skulle komma. Hon kände sig trött, trist och grå och med de grå jobbingbyxorna tillsammans med filttofflorna kunde man inte annat än hålla med.

Den här helgen hade hon tackat nej till vännernas traditionella fest i dagarna tre. Ingen lust att träffa någon, höll sig hemma och helst inomhus. Saknade sin man, sina arbetskamrater, sina kunder, butiken, jobbet, sig själv. Livet hade pausat som en DVD-film.

Katten, 18 år, hade på kvällen lagt sig till rätta som vanligt i fåtöljen för att aldrig vakna mer så tomt var det med stor bokstav. Husets storlek gjorde att det nästan ekade av ensamhet. Dubbelsängens ena sida utslätad och obäddad, en hög tidningar låg på kuddens plats.

Så knackade det på dörren. En svag knackning, knappt hörbar. Berit kikade mellan persiennerna och kunde ana en mansperson där ute men ingen bekant. Att öppna kändes inte lämpligt så hon tassade upp på övervåningen och lyssnade.

Knackningen återkom ett par gånger men så blev det tyst. Skönt, inget att oroa sig för troligen.

Så ringde telefonen och hon avvaktade. Telefonsvararen gick in och hon hörde Holgers bekanta röst lämna meddelandet: Möte imorgon kl 15.00 i sockenstugan, viktigt att alla kommer, det gäller byns framtid…

fortsättning (del 8) En icke förutsägbar…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 28 februari 2012 by icole8

 

Conny satt med vännerna i punschverandan och skålade, det närmade sig midnatt och natten blev ljusblå men aldrig riktigt mörk. Som det är i en norrländsk midsommarnatt. Solens strålar stänkte fortfarande lite guld över talltopparna.

Frun Alice gick en promenad med settrarna som snusade och ville följa ett harspår. Alice lät hundarna få sitt lystmäte och följde snällt efter. Hon gick i egna tankar och kände olust över makens ständiga drickande.

På byvägen kom några ungdomar gående och hon gick medvetet åt sidan för att inte behöva konfrontera dem. När de kom närmare såg hon att en av flickorna grät och den ene av pojkarna blödde ur ett sår i pannan. Någon obehagligt hade hänt så hon ändrad sig och mötte upp på vägkanten.

Efter samtalet vände hon snabbt på klacken och halvsprang hemåt för att berätta för sin man Conny. Det kanske skulle få honom att nyktra till och som tur var hade hon själv inte druckit alls. Bilen stod startklar och de åkte iväg efter ett snabbt hejdå till sina midsommargäster.

Vid bryggan såg de resterna av det som fanns kvar och även den skadade båten som sonen snällt bett om att få låna, hans äldre kompis skulle köra och de skulle endast åka tvärs över vattnet till en stuga. Nu satt han där vid elden och skakade av chocken och över rädslan för att gå hem i sitt onyktra tillstånd. Det skulle inte bli lätt att förklara att han druckit och kört onykter, rammat bryggan och skadat båten endast 16 år fyllda.

Kurt och Bengan satt tysta och la ved på elden medan katten Musse låg på sin husse handlaren Bengts kavaj. När Conny kom stödd av sin hustru steg de inte upp för att möta utan behöll sina positioner. Conny var inte särskilt populär i byn. En riktig storskrävlare som gjort sig ovän med folk. Och sonen fick nu känna av detta också.

fortsättning (del 7) En icke förutsägbar…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 26 februari 2012 by icole8

Bengan stegade iväg mot bryggan för att ta emot båten som med allt för hög fart skulle angöra…han viftade med armarna för att få ungdomarna att sakta ner. Då snubblade han på ett paraply och ramlade framstupa till kattens stora förskräckelse. Musse fräste och försökte försvara sin husse som låg orörlig.

Bengan stannade upp helt och med den erfarenhet han hade från sjukvården insåg att det inte fanns mer att göra. Ansiktsfärgen och de blå läpparna gav inget hopp. Trots det gjorde han  upplivningsförsök men gav upp efter några minuter. Handlaren Bengt hade lämnat in, detta var ett tragiskt faktum.

Båten med ungdomarna rammade bryggan och det tog stopp först när den var halvvägs uppe på land. Skrattande och skrålande kom dom upp mot Bengan och   blev stående vid kroppen. Någon skrek och en annan vände tvärt, de andra stod stumma kvar.

Bengan gjorde tecken att de skulle gå bort mot notstugan och själv la han kavajen över handlarens ansikte. Musse satt troget kvar och iakttog händelsförloppet.  Detta var en märklig upplevelse även för en katt.

Så kom en bil körande ner mot bryggan. Holger hade tagit ut sin gamla bil och midsommarafton var ju en lämplig dag för det nöjet. Han stannade, klev ur och gick fram till handlaren och Bengan. De nickade förstående mot varandra och kom överens om att Holger skulle ringa ambulans och Bengan skulle stanna kvar.

Kurt satt med ungdomarna vid elden och de var tysta och tagna. Dessutom var båten delvis skadad och bryggan flöt sakta iväg med strömmen. Det fanns en del saker att fundera över.

Holger vände bilen och körde upp mot byn, han skulle prata med folk och ringa efter ambulansen. Det sista var ju inte så bråttom, handlaren var ju redan död. Först svängde han in hos Albin, den person som han kände allra bäst i byn. En som alltid funnits där när han behövt hjälp med både det ena och det andra.

Siv vinkade att han skulle komma till kaffebordet men det fick bero. Han gick emot Albin och berättade det sorgliga. Även om båten och bryggan.

Handlare Bengt var död och troligen också handelsboden. Ingen skulle vilja ta över den sysslan, de var nog alla överens om. Det fanns knappt någon vinst och ett bundet liv, Kattis hade ju klagat många gånger över det sjunkande kundunderlaget.

Midsommarkvällen kändes plötsligt både mörk och kylig.

fortsättning (del 6) En icke förutsägbar…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 25 februari 2012 by icole8

Handelsboden stängde tidigare än vanligt, det var ju midsommarafton trots allt. Visst hade han kunnat sälja något om han stängt senare men han kände sig nöjd att få disponera tiden som han ville.

Bengt hade inga planer för kvällen utan gick runt och fixade i diskarna och på lagret. Hans var en ensamvarg, det ständiga mötena med kunder räckte för honom  och något socialt umgänge utöver det fanns inget behov av. Katten Musse värmde hans knä och låg i fotändan nattetid så helt kärlekslös var han inte.

 

På övervåningen hade han sin lägenhet i hopplöst gammal stil. Köket helt orört både vad gällde inredning och möbler. Det som fanns var efterlämnat av de bortgångna föräldrarna. Far och mor som startade handelsboden och som tog för givet att sonen skulle gå i deras spår. En gnutta missnöje infann sig när han tänkte på vad livet hade kunnat vara om inte…

En varmvattenberedare han dock monterat in. Vatten som räckte till veckodisken och lördagsbadet. Han var sparsam gränsande till snål. Diska på fredag och bada på lördag. Inget slöseri på varmvatten, skölja i kallt vatten och badet var endast halvljummet. Vad han sparade till visste han nog inte ens själv men det kändes bra att se saldot växa på banken.

Den här midsommaraftonen tänkte han ta en promenad ner mot vattnet. Det skulle säkert inte vara så många flanörer i farten så han kände en stilla frid sprida sig i bröstet. Katten var som vanligt honom i hälarna när han gick landsvägen fram med kavajen på armen och paraplyet som promenadkäpp.

När han närmade sig vattnet och den gamla bryggan kände han sig plötsligt yr och satte sig ner. Katten snurrande runt hans fötter och jamade oroligt. Det här var ingen bekant situation varken för katten eller Bengt. Långt bort hörde han sorlet av människor som skrattade och hojtade. Sedan försvann allt i ett märkligt ljus och Bengt låg raklång på gräset.

Katten hoppade upp på bröstet och tittade på sin husses ansikte. Rullade ihop sig som vanligt men spann inte. Det fanns något obehagligt i situationen även för katten.

 

 

 

fortsättning (del 5) En icke förutsägbar…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 24 februari 2012 by icole8

Albin satte sig i syrenbersån tillsammans med sin syster Siv och tittade leende på det dignande kakfatet, ett två-vånings med handtag upptill.

-Värst vad du bakat och stått i, man får nog vila mellan varven sa han med ett leende som lyste upp hela ansiktet.

Siv drog på munnen och njöt av samvaron med sin bror. Den fina dagen övergick i kväll när brickan med tårtan bars ut och Albin tog en tretår.

-Det blir nog inget regn, kanhända en skur inatt bara konstaterade han. Siv nickade till svar och svepte koftan om axlarna. Lite vemod smög sig på när minnen från tidigare midsomrar smet in i hennes tankevärld.

Så lugnt och skönt dom hade det, syskonen.

Innan bilen bromsade in på grusvägen.

Den svarta veteranbilen, busschauffören Holgers skötebarn. Den välputsade och blänkande lacken speglade sommarens vackra grönska och den blå himlen med några molntussar.

Holgers ansikte sken inte ikapp. Hans bekymrade min gjorde att Albin steg upp coh gick emot honom. Siv gjorde plats vid kaffebordet men Holger satte upp handen, det fanns annat att tänka på nu.

 

fortsättning (del 4) En icke förutsägbar…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 23 februari 2012 by icole8

Kurt handlade lite extra inför midsommarhelgen och åkte ut till Bengan, en bekant på landet. Enkelt firande i notstugan, en sillbit, snaps och grilla i vindskyddet. Ett skönt avbrott och det kändes lite bättre inombords. Att byta tristessen i lägenheten mot frisk lantluft, umgås med en gammal kompis, kasta ut ett fiskedrag och bara vara. Någon att prata med, titta ut över den spegelblanka vattenytan och känna rycket när gäddan högg. Eller bara sitta och njuta av tystnaden…förutom vinandet av mygg då…

Sommarstugeägare strövade förbi i sommarkvällen, stannade till och njöt av kvällens lugn. Pratade med Kurt och Bengan om fisket, vädret och någon satte sig med dom och bjöd på en öl. Det var gott att leva trots allt.

En båt hördes brumma i fjärran och ljudet närmade sig allt mer. Hög musik och skrålande ungdomar var inget direkt önskemål i den ljuva midsommarnatten. Röken från grillelden lockade säkert ungdomarna som kanske kände sig sugna på lite mat och påfyllning.

Bengan gick ner på bryggan och lotsade in båten och de var nog tur det.