Arkiv för 29 februari 2012

fortsättning (del 10) En icke förutsägbar…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 29 februari 2012 by icole8

Kattis var otröstlig. Trots sin uppvaktande fästmans försök så grät hon hejdlöst, så intensivt som om hela världen gått i bitar. Mascaran rann i svarta fält med ögon röda och svullna, näsdukshögen växte i knäet.

Den som levererat beskedet hade backat ut genom dörren med en lätt bugning och ”vi hörs och ses”. Det var Holger som vanligt, medmänsklig och en gentleman. Brydde sig om alla och fanns alltid när det körde ihop sig. Holger och så Albin, två pålitliga herrar när det drog kallt om fötterna, när stormen skakade om, när prövningarna gjorde sig påminda.

Holger åkte vidare runt i gårdarna och berättade om handlarens tragiska bortgång, de bortresta fick ett telefonsamtal eller ett brev. Det blev hans midsommardag och strax skulle han möta byborna i sockenstugan för vidare funderingar. Att bryggan var trasig och borta med strömmen var en bagatell i sammanhanget.

En halvtimme innan var Siv på plats och dukade kaffebordet med van hand. Det kändes vemodigt, nästan som begravningskaffe. Många tankar och funderingar fanns om en framtid i byn utan handelsboden och Bengt. Det kändes i bröstet minsann, saknaden av maken gjorde sig också påmind.

”När någon dör så dör alla andra en gång till…gäller även djuren sa hon lite för sig själv”. Det hade hon själv kommit fram till. ”Man kan aldrig träna sig i sorg”.

Det hade regnat lite under morgontimmarna, luften var fylld av dofter och ytterdörren fick stå öppen. Den lite unkna luften i sockenstugan behövde en genomblåsning så hon öppnade även ett fönster. Servetterna flög omkring men strunt samma.

Så kom då den ene efter den andre, hälsade med allvarlig min, nickade, handhälsade, klapp på axel, kram, tårar…ja allt var tillåtet denna dag.

Holger stod i dörröppningens ena sida och Albin i den andra. Människorna grupperade sig och samtalade lågt vid borden. Siv stod med termos i handen och väntade på sin tur.

Så kom då till sist Conny iklädd solglasögon och steget efter fru Alice. Conny drog handen genom håret och samtidigt formade han något liknande en hälsning men kom av sig mitt i rörelsen. Alice tittade i golvet och följde sin man till de lediga platserna vid ena långbordet.

Folke med trädgårdsfirman viskade till Iris städerskan: ”Han ser ut att behöva en magnecyl-bryta…eller hur?” Trots stundens allvar fnissade Iris högt, ”ja du, kanske det är domedagen och han är först uppe”… Folke kvävde sitt skrattanfall med en rejäl hostning och harklade sig några gånger för säkerhets skull.

Det blev mycket tyst i sockenstugan en halv minut. Sedan klev självaste prästen in genom dörren och alla tittade storögt på varandra. Nu är det på allvar minsann. Prästen såg de inte till så ofta.

Annonser

fortsättning (del 9) En icke förutsägbar…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 29 februari 2012 by icole8

Berit vandrade runt i sitt stora hus, rum till rum, tittade på foton, spanade ut genom fönstren, plockade med blommorna, suckade tungt och spanade ut igen som om hon väntade att någon skulle komma. Hon kände sig trött, trist och grå och med de grå jobbingbyxorna tillsammans med filttofflorna kunde man inte annat än hålla med.

Den här helgen hade hon tackat nej till vännernas traditionella fest i dagarna tre. Ingen lust att träffa någon, höll sig hemma och helst inomhus. Saknade sin man, sina arbetskamrater, sina kunder, butiken, jobbet, sig själv. Livet hade pausat som en DVD-film.

Katten, 18 år, hade på kvällen lagt sig till rätta som vanligt i fåtöljen för att aldrig vakna mer så tomt var det med stor bokstav. Husets storlek gjorde att det nästan ekade av ensamhet. Dubbelsängens ena sida utslätad och obäddad, en hög tidningar låg på kuddens plats.

Så knackade det på dörren. En svag knackning, knappt hörbar. Berit kikade mellan persiennerna och kunde ana en mansperson där ute men ingen bekant. Att öppna kändes inte lämpligt så hon tassade upp på övervåningen och lyssnade.

Knackningen återkom ett par gånger men så blev det tyst. Skönt, inget att oroa sig för troligen.

Så ringde telefonen och hon avvaktade. Telefonsvararen gick in och hon hörde Holgers bekanta röst lämna meddelandet: Möte imorgon kl 15.00 i sockenstugan, viktigt att alla kommer, det gäller byns framtid…