fortsättning (del 10) En icke förutsägbar…

Kattis var otröstlig. Trots sin uppvaktande fästmans försök så grät hon hejdlöst, så intensivt som om hela världen gått i bitar. Mascaran rann i svarta fält med ögon röda och svullna, näsdukshögen växte i knäet.

Den som levererat beskedet hade backat ut genom dörren med en lätt bugning och ”vi hörs och ses”. Det var Holger som vanligt, medmänsklig och en gentleman. Brydde sig om alla och fanns alltid när det körde ihop sig. Holger och så Albin, två pålitliga herrar när det drog kallt om fötterna, när stormen skakade om, när prövningarna gjorde sig påminda.

Holger åkte vidare runt i gårdarna och berättade om handlarens tragiska bortgång, de bortresta fick ett telefonsamtal eller ett brev. Det blev hans midsommardag och strax skulle han möta byborna i sockenstugan för vidare funderingar. Att bryggan var trasig och borta med strömmen var en bagatell i sammanhanget.

En halvtimme innan var Siv på plats och dukade kaffebordet med van hand. Det kändes vemodigt, nästan som begravningskaffe. Många tankar och funderingar fanns om en framtid i byn utan handelsboden och Bengt. Det kändes i bröstet minsann, saknaden av maken gjorde sig också påmind.

”När någon dör så dör alla andra en gång till…gäller även djuren sa hon lite för sig själv”. Det hade hon själv kommit fram till. ”Man kan aldrig träna sig i sorg”.

Det hade regnat lite under morgontimmarna, luften var fylld av dofter och ytterdörren fick stå öppen. Den lite unkna luften i sockenstugan behövde en genomblåsning så hon öppnade även ett fönster. Servetterna flög omkring men strunt samma.

Så kom då den ene efter den andre, hälsade med allvarlig min, nickade, handhälsade, klapp på axel, kram, tårar…ja allt var tillåtet denna dag.

Holger stod i dörröppningens ena sida och Albin i den andra. Människorna grupperade sig och samtalade lågt vid borden. Siv stod med termos i handen och väntade på sin tur.

Så kom då till sist Conny iklädd solglasögon och steget efter fru Alice. Conny drog handen genom håret och samtidigt formade han något liknande en hälsning men kom av sig mitt i rörelsen. Alice tittade i golvet och följde sin man till de lediga platserna vid ena långbordet.

Folke med trädgårdsfirman viskade till Iris städerskan: ”Han ser ut att behöva en magnecyl-bryta…eller hur?” Trots stundens allvar fnissade Iris högt, ”ja du, kanske det är domedagen och han är först uppe”… Folke kvävde sitt skrattanfall med en rejäl hostning och harklade sig några gånger för säkerhets skull.

Det blev mycket tyst i sockenstugan en halv minut. Sedan klev självaste prästen in genom dörren och alla tittade storögt på varandra. Nu är det på allvar minsann. Prästen såg de inte till så ofta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: