Arkiv för mars, 2012

Del 27 (forts) En icke förutsägbar

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 30 mars 2012 by icole8

Folke gjorde en runda i torpet, runt källarkullen plockade han smultron och prästkragar, pyntade lite i övrigt. Han hade bjudit Alice att se  ett äkta gammeldags arbetartorp om hon nu händelsevis inte hade gjort det förr.

Alice kom på cykel och hade en korg med gott från Sivans kök på styret. Bakom sprang såklart varghunden med långa kliv. De gick runt gårdsplanen och de tittade in i ladugården med tvättstugan…där den provisoriska duschen hängde (trädgårdskannan) i taket. Vedboden med huggkubben, utedasset…

Alice  mindes sina kamrater från barndomen, deras mor- och farföräldrar bodde  så här och hon brukade hälsa på en del av dom. En fläkt från svunnen tid…

De  strosade vidare mot jordkällaren, den gamla vatten brunnen, utsikten mot vattnet. Folke berättade om familjen som hyrt en vecka för att uppleva den ”gamla goda tiden” på riktigt och att de var helt lyriska…bokade 2 veckor kommande sommar.

Alice och Folke blev sittande runt köksbordet en lång stund, kaffe efter maten och lite smultron med grädde. Resultatet av det samtalet skulle visa sig…på flera sätt.

Kommande fredagskväll berättade de för de övriga i byn  vilken idé som växt fram inför nästa sommar. Albin kliade sig i nacken och funderade, Holger likaså. Det skulle bli jobb helt klart men vintern var ju lång förståss och lite lugnare, förhoppningsvis.

Papper och penna gick runt och folk antecknade, listan landade hos Folke igen.

”Jahapp, då har vi ett antal stugor då, vi får göra en inspektion och se vad som behöver göras.”  De som räknades som ödetorp utan känd ägare skulle de be Arne undersöka ang hyra eller köp… eller vad det nu skulle bli. Siv och Berit kunde inventera sina skåp och lådor, gamla broderade lakan och örngott liksom diskhanddukar var ett måste. Loppisarna kunde ha en del skatter…

I handelsmuséet och handelsboden fanns emaljerade handfat och zinkbaljor, disktvagor och annat som hörde till ett sådant torp. En och annan idé slog rot och snart hade alla en uppgift utöver det vanliga då. Ingen klagade dock, de kände att framtiden var ljusare än på länge.

Alice och vovven cyklade hemåt i månskenet och Folke tog sin Oskar på en runda nere vid husbilen tillsammans med Bengan i notstugan. Siv, Albin och Holger gick sakta hemåt livligt gestikulerande. Snart skulle Kattis komma hem från Italien och ta ansvaret för butiken igen. Och med en överraskning i ”bagaget”.

Iris med städfirman hade ett stort distrikt och ibland allt för mycket att dona med. Folke hjälpte som vanligt till med det han kunde och under lågsäsong i trädgårdspysslet gjorde han sällskap i städbussen. Under resandet fick de många stunder att dryfta funderingar och det ena lades till det andra. Alla blev stimulerade av den kraft som fanns bland byborna och särskilt när Alice nu satt byn på kartan…”det finns hopp för glesbygden och inlandet, en föregångare till den utflyttning från städerna som måste ske snart”… några meningar ur det reportage som TV visade.

Hopp, framtidstro, gemenskap, medmänsklighet…orden som vägde tungt.

Med skurhinkar och trasor gjorde Folke och Iris rent i ett av torpen som saknade ägare. Det var nu inköpt av stiftelsen för en ringa penning och skulle bli det första exemplet (förutom Folkes då) på hur folk levde förr i harmoni med naturen utan datorer och mobiler och…ja ni vet. När det värsta städningen gjorts kunde renoveringen påbörjas med äkta gammelsvenska tapeter, ådringsmålning mm för att få den rätta torpkänslan. En kompis till Bengan stod för den delen. Stella hoppade in och tillsammans med Bengan åkte tapeterna upp…

En underbar höst tog sin början helt olik tidigare år när många grävde ner sig i funderingar om framtidens vara eller icke… Nu var framtiden en självklarhet.

Vid vägskälet från Europavägen hade någon satt en skylt med texten :

”Här pågår ett Framtidsprojekt. Välkommen Du också!”

Del 26 (forts) En icke förutsägbar historia

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 27 mars 2012 by icole8

Alice projekt i prästgården gick framåt sakta och säkert. Bottenvåningen var nu  inredd: en kombinerad matsal och samlingslokal, bredvid  låg det välutrustade köket, så  reception/arbetsrum och längst in några små enkelrum. De kunde användas som gästrum eller arbetsrum.

Med Stellas inredningskunnande och känsla kom de gamla möblerna att verka som handplockade för ändamålet. Alice kunde bara le stort när hon gick genom rummen. Så himla bra!

På övervåningen fanns dubbelrum och några små mysiga enkelrum med snedtak alla inredda á la Stella. Det vilade ro och trivsel i hela huset, Alice kunde knappt bärga sig till den första kursen hon skulle anordna…

En inbjudande liten fikavrå för en eller två eller att arbeta vid under kurserna  fanns lite här och var…

Allt så genomtänkt i färger, former och touch av en annan tid precis som prästgården själv.

Innan Alice kunde lägga all sin tid här i byn gjorde hon ett sista besök i stan tillsammans med Stella. De hyrde in sig på favorithotellet, tog en tur till  Djurgården och lunchade på Rosendal, fortsatte runt hemmakvarteren med Dramaten och Berwaldhallen, handlade te på Sibyllans och njöt av allt som Stockholm har, de pratade minnen och fortsatte kvällen med middag.

En sista gång på ett bra tag andades hon Strandvägens luft, hon sneglade upp mot sin fd våning men log när hon insåg vilken befrielse det innebar och särskilt med tanke på den enorma summa hon hade fått på sitt bankkonto.

Morgonen efter åkte hon så tidigt hon kunde tillbaka till byn med inbjudan till Stella att komma ut när helst hon ville. Hunden trivdes ju så bra hos Alice och Stella kände att hon lämnat den i goda händer men visst ville hon hälsa på sin allra bästa vän nu och då.

Sommaren visade sitt allra vackraste ansikte den dagen, Alice kunde inte hålla sig utan sjöng för full hals…

Vid en liten sjö stannade hon och åt sina mackor av bröd från Rosendals, en smak av sommar och Stockholmsminnen.

Väl hemma igen, och det kändes verkligen hemma, kunde det nya nu ta vid. Efter att ha hämtat jycken hos Bengan promenerade hos sakta genom den svala skogens pelarsal, kände doften av linnea och mossa, tallbarr och myrsyra…hennes barndoms dofter.

Hon satte sig i glasverandan med en kopp te och hunden vid fötterna, penna och block. En kursgård i den allra vackraste av bygder skulle nu spridas via nätet och tidningar, hon hade kontakter minsann. Kompetenta föreläsare   liksom hon själv skulle ge det allra bästa. Siv skulle ordna den läckraste maten och bakverken, i kyrkan anordna konsert, ”gubbarna” ordna med grillkvällar och fisketurer. Några gränser fanns inte…

När julikvällen övergick i augustinatt med den stora fullmånen speglande sig i det svarta vattnet sov Alice sött i korgstolen med filten upp över axlarna, hunden hade lagt sig tillrätta i den sköna soffan och snarkade ljudligt.
Själv hade jag åkt tillbaka till lägenheten i samhället för att förbereda flytten, planera några veckor ledigt och verkligen landa i den nästan overkliga verkligheten…drömmen som blivit sann.

Kurt åkte till sin lya och tog tag i en massa ogjort, nu gick det undan och han spelade högt sina favoritlåtar i kapp…hans dröm hade blivit sann.

Kattis pysslade på och njöt av livet, hon gillade verkligen butiken och det gamla butiksmuseét…en liten dröm som besannats.

Siv borstade av bakbordet och skakade förklädet, satte sig i den svala kvällen med en kaffekopp och nybakat tunnbröd…snart skulle hon få göra det hon älskade mest…sin dröm.

Albin hann inte hugga så mycket ved nu för tiden…han och Holger hade fullt upp med sockenstugan, handelsboden och allt annat damerna hittade på…som att gå till ett riktigt arbete…hans dröm.

Så fortsatte det i byn, juli passerade och augusti landade. Folkes torpgäster drack sitt sista kaffe i bersån innan de gav sig av till storstan…med löfte om en 2-veckors period kommande sommar. Då skulle de verkligen ta tillvara allt det underbara…tiden hade gått alldeles för fort. Tårögda tackade de Folke som skickade med några fina fiskar och blåbärssylt. Vilken dröm!

Berit satt på kammaren och bläddrade i grossistkataloger. Hon skulle minsann öppna en egen boutique här i byn…med allt sitt kunnande skulle det vara enkelt. Hon hade redan klart det mesta i sitt huvud. Själv blommade hon upp som aldrig förr…en kvinna som snart förverkligade sin dröm.

Snart sågs flyttbilar rulla förbi handelsboden, folk körde släpvagnar med möbler och virke, DHL levererade allehanda paket, telefonerna var mestadels upptagna, datorerna påslagna, det klirrade i kassorna, minus blev till plus.

Varje fredagskväll satt gänget i prästgårdens matsal och åt gemensam middag. Ett matlag med rullande schema hade man och viss insats av Siv som inte kunde hålla sig från köket. Fredagsmys och tillfälle till information, uppskattat av alla.

Kattis åkte sista veckan till Italien och fick en välförtjänt semester. Hon hade ju jobbat hela året och under den hektiska sommaren så ingenting att säga om det. Berit skötte butiken och fick hjälp av Albin och Holger med det tyngsta. Turisterna hade börjat dra sig hemåt så dagarna var rätt lugna.

Alice hade sitt första kursdatum inlagt i början av september och Stella kom ut för att fixa det sista i rummen. Siv planerade matsedeln och bakade bröd, Albin och Holger turades om i butiken och sockenstugan, Folke hjälpte till på alla möjliga vis, kunnig som han var. Ena dagen plockade han svamp, nästa kokade han sylt och marmelad av bär från skogarna, rökte och gravade fisk, klippte gräs.

En dag kom en reporter ut och ville ta lite bilder och berätta om byns utveckling. Snart stod TV´s lokala team där och intervjuade Albin som vanligt med kepsen på nacken…

Så rullade det igång.

forts (del 25) En icke förutsägbar…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 26 mars 2012 by icole8

När jag och Kurt såg den underbara lilla stugan intill boningshuset, hela jordbruksfastighetens läget upp på höjden och den fantastiska trädgården fanns ingen återvändo. Detta var himmelriket, en dröm nästan för vacker för att vara sann…
Kurt stannade och höll andan, jag gick steget före och tittade. Ingen boende kvar i huset så vi gick sakta runt ägorna, med respekt tittade vi in genom fönstren och nickade ordlöst till varandra. Fanns inget att säga, övertygelsen var mer än 100-procentig.

”Önskar att jag kunde bo här också, det skulle vara underbart…men du har väl andra planer?”

Kurt tittade ner och petade med skon i grusgången. Han sa inget på en stund men verkade ruva på något i alla fall.

”Återkommer till det.”

Jag kände en viss oro att jag gått för långt, visserligen kände vi varandra väl men inte på det sättet…att vi skulle vara ett par. Så det var inte konstigt att han blev ställd där, jag ångrade mig såklart. Ville inte grusa hans drömmar med att ställa honom inför ett sådant beslut…

”Ta det inte på allvar, du vet ju hur jag är” skrattade jag bort. Kurt hade ingen kommentar till det heller.

Vi stannade säkert ett par timmar, logen och ladugården visade sig olåsta och vi inspekterade…med lite pyssel skulle de vara i utmärkt skick. En gammeldags brunn på gården med kedja, hink och vev gjorde vattentestet möjligt, inget att klaga på där.

Efter ett par timmars vandrande, sittande på stenmuren och pratande föreslog jag ett café i grannbyn, vi behövde komma bort för att smälta dagen.  

Ett bord för två, kaffe och bröd, eftermiddagssol och lite vind. Underbart minst sagt. Så med penna och papper skissade Kurt upp hur han tänkt och morgondagen viktes för grundligare kontakt med säljaren. Jag skulle vara med såklart, Kurt hade planer…

Vi bestämde träff redan dagen därpå och kl 9 kom mäklaren körandes från stan. Han visade oss boningshuset med den härliga takhöjden och de underbara detaljerna, väl underhållet med moderna inslag.

Breda golvbräder, härlig gammeldags köksinredning, spegeldörrar, kakelugnar, hallen med trappan till övervåningen…

Här fanns utrymmen minst sagt. En del möbler ingick i köpet och det tackade man för.

Så vidare till det söta gårdshuset med de små fönstren, hjärtat gjorde en liten volt när jag kom in. ”Det här är ju helt outstanding” sa jag för mig själv. Kurt klappade mig på axeln och drog på munnen. ”Tänkte väl det” sa han.

Badrummet helt underbart, det lilla badkaret, trälådorna som hyllor…kunde inte kommit på något bättre själv.

Så köket, såg framför mig dukningen till advent, mitt inre galopperade av förtjusning. Kurt fortsatte leende efter mäklaren. Vardagsrummet, sovrummet, den lilla alkoven för gäster eller som arbetsrum…fantasin skenade iväg.

Så gick Kurt och mäklaren vidare till uthusen men jag dröjde mig kvar i den lilla stugan…det var nästan så att tårarna trängde fram. Här fanns ju allt som jag längtat och drömt om, hur hade nu Kurt tänkt tro? Hemlighetsfull som han var. Återkommer till det, ja det väntade jag på nu.

Mäklaren tog i hand, bilen for och Kurt kom gående tillbaka. Jag satt på en gammal bänk mot stugväggen med flugsurr runt huvudet när han slutligen öppnade munnen.

”Det blir en dyr affär, vet inte om jag har möjlighet till det här. Ska vara om jag hyr ut en del då…lillstugan här t ex. Har tänkt på en person som kan vara lämplig men måste höra efter först…så vad säger du?”

Inte behövde jag fundera länge, jag skrek av förtjusning och snurrade runt på gräset. Min dröm slog in till slut, jag jublade inombords och kramade Kurt rejält.

Kurt han tänkte på hönsen och fåren och potatisfårorna och goda middagar tillsammans med sin hyresgäst…

På hemvägen plockade han ner skylten ”Till salu”,  jag satte mig bakom hans breda rygg, blundade och njöt när vi susade fram på motorcykeln.

Del 24 (fortsättning) En icke förutsägbar…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 17 mars 2012 by icole8

En  ledig dag tog jag bilen och körde ut till byn, Kurt hade sms:at mig och ville  att vi skulle ses för en fika…eftersom detta var en fredag packade jag lite extra för en ev övernattning i notstugan.


Vädret var lämpligt för camping och vid ev regn fanns det ju tak över huvudet. Detta var gamla bekanta trakter också för mig som själv växt upp i byn…tyvärr hade mitt barndomshem bytt ägare men skogen och stigarna där kunde ingen ta ifrån mig. Blåbärsstället och hallonsnåren…och att få sitta vid vattnet och bara vara det fanns ju kvar.

Vi sågs vid prästgårdens sommarcafé, jag åt en rejäl macka på hembakt bröd och Kurt berättade om byn och hans egna planer för framtiden. Efter den trista tiden efter fabriksnedläggningen kände han inte för att bo kvar i en lägenhet, han ville ut på landet och gärna bo i ett litet hus med mark.

Det kunde jag så väl förstå, vi hade samma uppväxtförhållanden och jag skulle önska precis samma sak för egen del. Drömmen hade stannat vid en dröm, jag hade mitt arbete i stan och pendlade till samhället till min lya där. Kurt skulle se sig om efter ett litet hus eller torp redan i sommar och ville att jag skulle följa med…och det ville jag gärna.

Redan samma dag åkte vi en tur i min bil och fotade  tomma hus, kollade ev till-salu-skyltar, funderade och antecknade. Kvällen var ljummen och passade bra för en promenad längs vattnet och sedan mat över öppen eld.

Vi var tvillingsjälar, vi hade samma intressen och trivdes  så bra tillsammans. Kurt erbjöd en övernattning i notstugan och det fanns ingen anledning att neka till det. Klockan närmade sig 3 innan vi till sist somnade.

Alice började sin dag med att ordna möte med en mäklare,  den som skulle sälja den exklusiva lägenheten i Stockholm. En annan av Alice många bekanta som hon verkligen litade på. I försäljningen fick det mesta möblemanget och annat ingå, hon hade nog i sitt hus ute i byn. Barnen hade redan flyttat och tagit sina saker med sig, dottern som utbytesstudent i USA, sonen skulle bo i studentlägenhet i Uppsala. Hon kände sig nöjd trots allt och visste att barnen skulle klara sig bra.

Så nu var allt fokus riktat mot boendet i byn, färdigställande av kursgården och samarbetet med dom övriga. Hon trivdes bra med att vara ensam i huset, Stella kom ju ibland och hennes hund blev ofta kvar hos Alice. En trygghet  och en fin promenadkompis, ibland låg han i fotändan och trängde ut Alice, men mysigt var det.

Folke hade precis gjort torpet klart och hängt skurtrasan på klädstrecket. En vas med ängsblommor på köksbordet och doften av såpskurat trägolv mötte familjen som förtjusta såg sig omkring. De såg verkligen fram emot en vecka nära naturen utan mobiler, tv och dator, endast den knastriga gamla radion fanns att tillgå. Folke lämnade familjen och åkte ner till vattnet i sin husbil och skulle ta en vecka ledigt tänkte han.

Där vid notstugan och ett område uppströms fanns vindskydd, badplats, utedass och plats för några husvagnar eller tält. Folke ställde sig närmast notstugan och släppte ut hunden som slamsade omkring. Bengan och Folke skulle tillsammans reparera bryggan och förlänga den del som flutit iväg efter båtens framfart på midsommaraftonen. Kurt hjälpte till och jag fixade fika efter att ha motionerat den busiga hunden Oskar.

Senare på kvällen satt vi tillsammans och spelade kort, ute öste regnet ner. Att sova när det regnar på plåttak är ingen konst alls…hålla sig vaken däremot är svårare. Snart låg vi och lyssnade på regnet, småpratade om torp och drömde vackra drömmar.

Del 23 (fortsättning) En icke förutsägbar…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 15 mars 2012 by icole8

Tre dagar senare stod det klart att Conny var betydligt sjukare än någon kunnat ana…den tumör som syntes på skallröntgen visade sig vara en metastas och det fanns ytterligare ett antal spridda i hela kroppen. Den enda behandling som återstod var cytostatika och Conny hade gråtande sagt nej. Han ville inte leva längre i vilket fall, han hade förlorat allt tyckte han… och nu var ju livet ändå snart över…

Alice kände sorg och samtidigt lättnad, det kändes märkligt att veta att Conny snart skulle vara borta, insättande av cellgifter skulle bara förlänga lidandet för alla parter. Hon grät stora floder och förstod inte riktigt sina egna känslor. Livet tog förunderliga vändningar.

Efter samtal med företagets vice vd, som lämnat meddelande på Connys mobil, såg hon klarare hur den sista tidens underligheter hängde ihop. På sitt arbete hade Conny gjort märkliga saker och uppträtt hotfullt, det saknades uppgifter som skulle varit klara innan sommarsemestern samt en hel del annat som inte stod rätt till.

Hemma hade han varit som vanligt; otrevlig, ofta berusad, klagade på huvudvärk och illamående, tröstade sig med öl och sprit… och hon gick oftast undan honom när han var som värst.

När doktorn frågade om personlighetsförändringar hade hon skakat på huvudet men nu förstod hon, det var inte den egentliga Conny som uppträtt så illa, det var en del av sjukdomens påverkan, åtminstone den senaste tiden.

Efter några veckor var allt över. Conny hade önskat att bli nersövd och att inga livsuppehållande åtgärder skulle sättas in. Alice satt hos honom dagen innan och han hade tagit hennes händer, gråtande bett om förlåtelse för allt han gjort fel och hon förlät honom. Det fridfulla ansiktet blev ett fint minne av honom, han hade säkert plågats tillräckligt som det var. Att bli förlåten är en fantastisk gåva, för båda parter.

När Stella återvände till byn och Alice lämnat sjukhuset för sista gången hade mycket redan hänt i byn. Muséet började ta form och någon i grannbyn tipsade om en gammal konsumbutik som bara lämnats som den var. Hon vred om nyckeln och gick hem, hamnade på sjukhem och demensen tog över. Ingen hade köpt det skraltiga gamla huset och efter lite forskning så fick de plocka för sig av det som fanns i hyllorna, huset skulle ändå rivas.

Fantastiska fynd konkades ut, Albin skrockade när han såg de gamla prylarna som ingen trodde fanns idag. Det kompletterade den övriga gammelbutiken och Kattis plockade och fixade. Snart dags att öppna innan turisterna drog hemåt.

En del nytillverkat var också på väg…polkastänger, vykort, klubbor…en välfylld vägg med ätbart och lite teér, kaffebönor, tablettaskar…den gamla butikinredningen rymde en hel del. Problem att fylla hyllorna var inga problem, tvärtom.  Det kom nästan för många idéer.

Givet var att det skulle bakas och Siv var den som kunde den saken. Riktigt gammeldags bröd, det folk inte orkade göra idag, det svängde Siv ihop i prästgårdens kök som nu var godkänt för mat och bak.

Ingen nackdel att sockenstugan, prästgården och kyrkan låg intill varandra skulle det visa sig. Samarbetet dom emellan gynnade alla…Alice planer med en kursgård och uthyrning av rum kombinerat med det väl tilltagna köket…uteserveringen sommartid med maträtter eller kaffe och bröd, smörgåsar, glass…handelsmuseét med sitt och kyrkan, ja snart fanns planer på att hyra den för konserter, föreläsningar, säg det som inte den här gruppen kunde komma på.

Del 22 (fortsättning) En icke…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 13 mars 2012 by icole8

Alice kom hem till sist och kollade sin mobil. Missade samtal, ett meddelande:

”Hjälp, jag behöver hjälp…” Connys röst med inslag av förskräckelse eller smärta. ”Åk upp mot Berget…”

Det hade gått några timmar sedan han ropade på hjälp, hennes känslor var blandade.

Hon tog bilen och åkte den slingrande vägen upp mot Utsikten på Berget, en smal och kullrig väg man helst skulle promenera. I sista uppförsbacken stannade hon och stängde motorn. Där i diket låg den gamla cykeln…på dikeskanten låg Conny blodig och illa tilltygad. Han andades knappt.

Alice förstod att här krävdes det läkarvård, hon slog numret och dirigerade ambulansen som kom tämligen snabbt. De insatser som behövdes var snart avklarade, Conny var vid liv men medvetslös. Hon tittade länge efter den tjutande bilens blåljus när de svängde av mot stadens sjukhus.

En känsla av missmod och dåligt samvete kröp in under bröstbenet. Alice lämnade cykeln men hittade mobilen som också den visade missade samtal…Ett känt nr, ett meddelande, arbetet kallade. Han skulle infinna sig snarast. Rösten tillhörde hans närmaste medarbetare.

Kvällen och mesta delen av natten satt Alice med en filt och en stor kanna te ute i glasverandan. Hon hade pratat med barnen och Stella, som åkt hem ett par dagar. Alice kände sig ensam och funderade över sin situation. Varför hade han dragit iväg med cykeln och åkt utför den branta, steniga backen…ville han medvetet skada sig eller hade han blivit nerslagen av någon, skulle hon engagera sig känslomässigt nu när de skulle gå skilda vägar.

Så hörde sjukhuset av sig och ville att Alice skulle komma vid 10-tiden dagen därpå. Doktorn ville prata med henne och det gjordes inte via telefon. Med en klump i bröstet gjorde hon sin morgonrutin, hoppade idag över frukosten förutom en kopp kaffe. Det kändes drygt att åka de 8 milen, hon som alltid tyckt att bilkörning var en njutning men inte denna gången.

Det regnade såklart också för att ytterligare mörka ner stämningen.

När hon satte sig på Doktorns expedition kände hon den isande rädslan igen. Det fanns något obehagligt i luften och mycket riktigt, när de pratat en timme eller mer stod det klart att hon måste välja mellan friheten och att vara en god medmänniska.

Connys röntgenbilder på hjärnan visade en tumör av en golfbolls storlek. Den skulle utredas vidare och ev åtgärd och efterbehandling fick hon inte veta idag.

Något bedövad till sinnet gick hon vidare till avdelningen för att se hur Conny mådde. Han sov så besöket blev kort, smärtlindringen verkade och det fick vara bra så.

Tillbaka mot byn kände hon sig nertyngd, det här var nog straffet för att hon önskat honom död ibland. Hans sätt att behandla henne hade släckt all kärlek som en gång funnits och nu stod hon inför ett stort beslut: skulle hon lämna honom som det var tänkt eller skulle hon stå vid hans sida som en medmänniska med allt vad det kunde innebära för henne och planerna för framtiden…

Del 21 (fortsättning) En icke förutsägbar…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 11 mars 2012 by icole8

Albin stod på huvudet i snickarboa och sökte verktyg. Kvinnorna var i full gång och ville ha hans hjälp med ombyggnaden i butiken, dvs den gamla butiken som fanns i ladugården. Den inredningen skulle flyttas, hör och häpna, till sockenstugan.

Stiftelsen (Bengts testamente) hade ansökt om att få ta över sockenstugan och eftersom kyrkan inte skulle användas mer än sommartid var man lika glad över att slippa  sockenstugan överhuvudtaget.  Den var i rätt dåligt skick och skulle ändå bara bli en belastning. Men byborna såg den med andra ögon.

Kurt hade hört via Bengan om byns alla planer och eftersom han ändå bara gick där i lägenheten mellan fönstren och hade tråkigt åkte han också dit. Kurt var en blyg och tillbakadragen man, såg egentligen mycket bra ut men hade förfallit vad gällde det yttre.  Faktiskt hade han många likheter med en känd skådis…

Nu när han skulle frottera sig med kvinnor och hjälpa till bättrade han sig. Det var en nyklippt och lite uppklädd Kurt som svängde ner mot butiken på sin hoj…han skulle campa en tid med Bengan i notstugan.

Den veckan blev fylld av många skratt, svett och däremellan samtal runt ett fikabord. Aldrig hade byns sammanhållning känts så stark, de flesta ville hjälpa till på något vis om inte annat bara titta på. Mitten av juli och det skulle förhoppningsvis finnas några fina veckor kvar av tillströmmande turister…klirr i kassan.

Alice och Stella, inredarkompisen, tog en sväng in till närmsta stad och handlade materiel…slippapper, spackel, tapeter, färg, lim och rejäla arbetsbyxor med många fickor. Den gamla och tämligen slitna prästgården skulle få en rejäl uppfräschning och de kunde knappt bärga sig att få komma igång.

Conny var den ende som drog sig undan. Han ville inte prata med någon, inte höra talas om några vilda planer, han slöt sig i sitt skal. Med mobilen och en gammal cykel drog han iväg på långa turer och faktiskt… ingen saknade honom egentligen. Alla hade fullt upp med sitt och ungdomarna åkte till badplatsen och kom hem sent…

Folke hade gjort klart sitt sista uppdrag och vände hemåt för att ställa iordning torpet för veckogästerna. Han hade ett par veckor på sig så det fanns även tid att titta till de andra i byn. När nyheten om prästgårdens nya framtid nådde  honom var han inte sen att åka dit och erbjuda sin hjälp… med buskar och blommor i planteringarna, gräsklippning och naturligtvis inomhus också om det behövdes.

Alice gillade förslaget och det skulle nog grävas och ordnas en hel del om hon kände sig själv rätt. Trädgård och odling fanns rotat sedan uppväxten. Ett växthus med gurkor, tomater, blommor och allt möjligt…fantasin var det inget fel på.

I den rätta butiken röjdes och städades det efter en uppfräschning av stora mått. Det krävdes även en del investeringar som kyldiskar och nytt  kassasystem, skulle turisterna handla krävde man moderniteter. Allt detta kunde stiftelsens bankkonto klara av så där fanns inga hinder. Kattis, Siv och Berit turades om vid kassan, däremellan det övriga jobbet i butiken. Albin fanns nära till om det krävdes något extra, Holger likaså.

När Kurt klev in genom butiksdörren i sina urblekta jeans och linne (som avslöjade en del muskler) hoppade hjärtan till i kvinnobröst…minst sagt. Ovetande om den reaktionen plockade han ner det Bengan och han skulle ha till middag och frukost dagen efter…samt lite annat smått och gott (som snus och nya fiskedrag). En rodnande Kattis tappade i vanlig ordning något på golvet men Kurt var snabb att plocka upp så där fick hon inte visa upp några behag.

”Tack, hej, syns.” Så mullrade han iväg på sin hoj.

Det blev fullkomligt tyst några sekunder. Så steg Holger in och meddelade att ”nu åker vi upp till sockenstugan med första lasset”. Traktorn stod lastad och så bar det av. Utanför hängde några ungdomar och Holger pekade åt dom att komma efter. Dom slängde sig på cyklarna och hakade på. Det kunde kanske löna sig att ge ett handtag, vad visste man.

Det blev kväll även denna dag. Siv och Berit räknade kassan, Holger och Albin mätte hyllor och ritade, Kattis som kommit med idén gick före och pekade, göken gol i väster och sommar var som bäst…Ingen hade egentligen lust att gå hem till sitt. Conny var försvunnen, Kattis fästman hade åkt till släktingar, Berits tomma hus ekade, Alice och Stella jobbade vidare.

Ingenting var som förut egentligen, ingen hörde heller telefonen som ringde och ringde och ringde…