Arkiv för 02 mars 2012

fortsättning (del 12) En icke förutsägbar…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 02 mars 2012 by icole8

Söndagen präglades av egna funderingar, om någon smygit sig förbi hos Albin, Holger, Kattis och Alice skulle de trott att de hamnat i ett vaxkabinett. En suck eller ett byte av sittställning avslöjade att livet fortgick faktiskt.

Siv var som vanligt i gasen men hon tänkte minst lika mycket hon. Positiv som hon alltid var såg hon möjligheterna. Hmm, nybakat i butiken, dofter. Vackra föremål som lockade i skylten. Dukar, porslin, gottstrutar, teburkar. Hon sparade inte på krutet när fantasin väl fått fart.

Berit kammade håret och insåg att nu fanns anledning av göra något åt sin tråkiga fasad. En klippning, lite färg, något nytt och livet själv började spira. Hon såg en liten hörna med spännande kläder mest för turisterna såklart…men ändå. Några smycken och kanske väskor…ja ingenting är omöjligt.

Måndagen kom med sol och sommarvind. En fin dag och första semesterdagen för många. Handelsboden däremot såg mörk och dyster ut. Nerdragen rullgardin för dörren med den urblekta texten STÄNGT, och därtill en lapp klistrad med tejp TILLS VIDARE. Folk som kände till bakgrunden sa inte mycket, tittade med sorg i hjärtat och fortsatte förbi. Turisterna däremot svor och ryckte i dörren…va f-n nurå?

Holger ringde samtal, skrev i sin notebook och ringde igen. Datorn stod på mest hela dygnet. Det var mycké nu…

Albin strök en skjorta, plockade fram finbyxor och putsade skorna. Han skulle bistå vid bouppteckningen och kände sig för en gång skulle lite bättre i ryggen. Märkligt. Nyrakad  och med svag doft av rakvatten, finklädd på en måndag tog han kepsen från kroken vid ytterdörren och spatserade iväg. Med lite studs i benen, han var på gott humör trots allt.

Kattis ordnade med sitt, pussade fästmannen och tog cykeln som vanligt till handelsboden. Hon hade ju nycklar och skulle visa runt i butiken och i lägenheten. Bengt hade ju ingen familj, möjligen avlägsna släktingar, troligen inte ens i livet.

Katten Musse var tillsvidare inlämnad till veterinären i grannbyn i avvaktan på ett bättre öde än avlivning. Veterinären var för övrigt en stadig kvinna med mycket stort hjärta vad gällde djur. Musse låg i hennes knä och spann, en avlivning verkade mycket avlägsen.

Så kom då bilen med Sture och Arne som skulle se till att lagen följdes och inget lämnades åt slumpen. Arne var en känd person från trakten som man kunde lita på. Albin tog i hand, Kattis neg faktiskt och så skramlade hon med nyckelknippan, lite med darrande hand.

Bakdörren till både butiken och lägenheten gnisslade som vanligt i de osmorda gångjärnen och den så välbekanta lukten av snus och unken saltsill slog emot besökarna…sillukten fanns kvar ända sedan 50-talet troligen. Inte så konstigt då de gamla tomma silltunnorna av trä fortfarande fanns kvar där i bakre lagret. Sillspadet hade bitit sig fast ordentligt i träet.

I ögonvrån kunde man nästan ana Bengt i sin gråblå överdragsrock med knytband därbak (den hade en gång varit mörkblå). I bröstfickan en blyertspenna av gammal modell, gul och vältuggad. Man såg ofta Bengt med pennan mellan tänderna när han kånkade kartonger, bockade av på följesedlarna, kryssade och tuggade på pennan. Som sin far.

De började med att gå en runda i butiken, snart fick Kattis uppgiften att tillsammans med Albin göra en inventeringslista. Det skulle ta sin tid, resten av veckan kanske. Så de gick vidare uppför den knarrande trappan med helt nernötta märken av fotsteg i den tidigare mörkbruna korkmattan.

Sture och Arne gick först, Albin och Kattis efter. Man stannade till i hallen, det kom en tår i ögonvrån på vissa. De tittade på varandra och Sture nickade som om han frågat Honom däruppe om lov att gå in i den lilla lägenheten.

Väggklockan tickade om vanligt, en fluga surrade och studsade mot fönsterrutan ovan köksbänken och som om Kattis läst hennes tankar öppnade hon fönstret och hakade fast det för säkerhets skull. Noterade också att pelargonen behövde vatten och skötas om. Ingen kvinnohand hade här funnits på långliga tider…

Allt var i sin ordning. En limpa på bordet, en urdrucken kaffekopp och dagstidningen, midsommaraftonens, låg prydligt hopvikt bredvid. Kattmaten stod framme och luktade en aning syrligt.

I det lilla vardagsrummet fanns spåren efter en ensam man som levde i spåren av sina föräldrar. Soffan av mycket gammal årsmodell pryddes av de broderade kuddarna och virkade överdragen på armstöden. Soffbordet täckt av en större handbroderad kaffeduk om något fläckad och belagd med katthår på ena sidan. Musse hade troligen sin favoritplats där när solen tittade in, la sig väl på solfläcken och lapade sol som katter gör.

Ett riktigt gammalt väggur dongade plötsligt sina 12 slag så det vibrerade i väggen, de församlade fick nästan hjärtslag då den så kompakta tystnaden avbröts på slaget 12. Ett vackert ljud, ett eko från förra seklet, arvegods från hustruns mormorsmor.

Klockan uppsatt på hedersplats med de svart-vita förfäderna i ovala ramar omkring. De med stadig blick och allvarlig min, hopsnärjda hårknutar, välklippta mustascher och fickklockkedjan synlig. Hon sittande, han stående bredvid. Stolta, borta sedan länge men ändå ständigt närvarande.

Så kikade de försiktigt in i sovalkoven, som om man förväntade att någon låg där och inte ville bli väckt. Överkastet var hopvikt på fotändan, även det avslöjande kattens favoritplats nattetid. Bakom sängen var väggen beklädd med den typ av skydd som liknade vävda grässtrån, den var fastsatt med spikar och hängde ner en aning mellan dom. Troligen var tapeten bakom helt mörkgrön, ovanför och i resten av alkoven mest urblekt grågrön.

Ja, så stod man där och begrundade. Ingen ville egentligen titta i skåp och lådor men eftersom uppdraget fanns att göra sin plikt även där gick Arne tillbaka i köket och började. Han räknade upp vad han såg av värde, Sture antecknade och Albin bevittnade. Det fanns inte mycket av pengars värde möjligen affektionsvärde av visst mått.

En servis av märket Rörstrand, där de första 3 tallrikarna var nötta och mönstret blekt, resterande 7 (av de förmodade en gång dussinet) hade sin glans och tydliga mönster kvar. Tecken på att frun i hushållet sällan hade besökare, de dukades för 3 personer och diskades dagligen, tallrikarna staplades tillbaka för att komma fram nästa dag osv.

Kaffekoppar med tydliga munmärken på ena sidan, någon med avslaget öra, en vältummad sockerskål och i gräddsnipan ett tydligt lågvattenmärke. Ingen onödig mängd grädde skulle hällas upp här inte.

Silverbestick välanvända, den gula metallen syntes tydligt på baksidan teskedarna. Någon hade för vana att röra om väl, möjligen falla i trans och forsätta rörandet onödigt länge. I funderingar om framtiden, sonens ensamhet, vad skulle det bli av allt.  Kaffe, socker och grädde. Kanske en skorpa därtill.

I vardagsrummets buffé fann man en annan kaffeservis av det slaget som ansågs fint förr. Tunt porslin, koppar med japanska damer och sirliga blomrankor. Mycket sällan använda, kanske till högtidsdagar och jul möjligen. Ett ställ med fruktknivar, en nötknäppare, en julbonad av papper.  Dukar i alla möjliga storlekar och prydda av blommor och blader,  hustruns intresse av broderi var mycket tydligt.

Så lådorna, de två ovanför buffédörrarna. Gamla svartvita foton, en halv cigarr, en torkad blomma (mest i smulor) i ett gulnat kuvert, gamla brev hopknutna med bomullsband, en stämgaffel, en notbok, stoppnål och fingerborg, en del andra sygrejor. Gamla grå almanackor med bleknad blyertsskrift som: ”-12 grader, västlig vind, mus fångad i fällan, lev. styckat fläsk, bönor till middag”…en sekund av  gången tid.

Bengt hade alltså levt i sina föräldrars hem, sitt barndomshem, i stort sett som det alltid varit. Hans drömmar däremot behöll han för sig själv.

Och så till sist i lådan ett nyligen skrivet  vitt kuvert i A5 storlek med Bengts så bekanta handstil:

”Att öppnas i händelse av min död”

Annonser