Arkiv för 11 mars 2012

Del 21 (fortsättning) En icke förutsägbar…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 11 mars 2012 by icole8

Albin stod på huvudet i snickarboa och sökte verktyg. Kvinnorna var i full gång och ville ha hans hjälp med ombyggnaden i butiken, dvs den gamla butiken som fanns i ladugården. Den inredningen skulle flyttas, hör och häpna, till sockenstugan.

Stiftelsen (Bengts testamente) hade ansökt om att få ta över sockenstugan och eftersom kyrkan inte skulle användas mer än sommartid var man lika glad över att slippa  sockenstugan överhuvudtaget.  Den var i rätt dåligt skick och skulle ändå bara bli en belastning. Men byborna såg den med andra ögon.

Kurt hade hört via Bengan om byns alla planer och eftersom han ändå bara gick där i lägenheten mellan fönstren och hade tråkigt åkte han också dit. Kurt var en blyg och tillbakadragen man, såg egentligen mycket bra ut men hade förfallit vad gällde det yttre.  Faktiskt hade han många likheter med en känd skådis…

Nu när han skulle frottera sig med kvinnor och hjälpa till bättrade han sig. Det var en nyklippt och lite uppklädd Kurt som svängde ner mot butiken på sin hoj…han skulle campa en tid med Bengan i notstugan.

Den veckan blev fylld av många skratt, svett och däremellan samtal runt ett fikabord. Aldrig hade byns sammanhållning känts så stark, de flesta ville hjälpa till på något vis om inte annat bara titta på. Mitten av juli och det skulle förhoppningsvis finnas några fina veckor kvar av tillströmmande turister…klirr i kassan.

Alice och Stella, inredarkompisen, tog en sväng in till närmsta stad och handlade materiel…slippapper, spackel, tapeter, färg, lim och rejäla arbetsbyxor med många fickor. Den gamla och tämligen slitna prästgården skulle få en rejäl uppfräschning och de kunde knappt bärga sig att få komma igång.

Conny var den ende som drog sig undan. Han ville inte prata med någon, inte höra talas om några vilda planer, han slöt sig i sitt skal. Med mobilen och en gammal cykel drog han iväg på långa turer och faktiskt… ingen saknade honom egentligen. Alla hade fullt upp med sitt och ungdomarna åkte till badplatsen och kom hem sent…

Folke hade gjort klart sitt sista uppdrag och vände hemåt för att ställa iordning torpet för veckogästerna. Han hade ett par veckor på sig så det fanns även tid att titta till de andra i byn. När nyheten om prästgårdens nya framtid nådde  honom var han inte sen att åka dit och erbjuda sin hjälp… med buskar och blommor i planteringarna, gräsklippning och naturligtvis inomhus också om det behövdes.

Alice gillade förslaget och det skulle nog grävas och ordnas en hel del om hon kände sig själv rätt. Trädgård och odling fanns rotat sedan uppväxten. Ett växthus med gurkor, tomater, blommor och allt möjligt…fantasin var det inget fel på.

I den rätta butiken röjdes och städades det efter en uppfräschning av stora mått. Det krävdes även en del investeringar som kyldiskar och nytt  kassasystem, skulle turisterna handla krävde man moderniteter. Allt detta kunde stiftelsens bankkonto klara av så där fanns inga hinder. Kattis, Siv och Berit turades om vid kassan, däremellan det övriga jobbet i butiken. Albin fanns nära till om det krävdes något extra, Holger likaså.

När Kurt klev in genom butiksdörren i sina urblekta jeans och linne (som avslöjade en del muskler) hoppade hjärtan till i kvinnobröst…minst sagt. Ovetande om den reaktionen plockade han ner det Bengan och han skulle ha till middag och frukost dagen efter…samt lite annat smått och gott (som snus och nya fiskedrag). En rodnande Kattis tappade i vanlig ordning något på golvet men Kurt var snabb att plocka upp så där fick hon inte visa upp några behag.

”Tack, hej, syns.” Så mullrade han iväg på sin hoj.

Det blev fullkomligt tyst några sekunder. Så steg Holger in och meddelade att ”nu åker vi upp till sockenstugan med första lasset”. Traktorn stod lastad och så bar det av. Utanför hängde några ungdomar och Holger pekade åt dom att komma efter. Dom slängde sig på cyklarna och hakade på. Det kunde kanske löna sig att ge ett handtag, vad visste man.

Det blev kväll även denna dag. Siv och Berit räknade kassan, Holger och Albin mätte hyllor och ritade, Kattis som kommit med idén gick före och pekade, göken gol i väster och sommar var som bäst…Ingen hade egentligen lust att gå hem till sitt. Conny var försvunnen, Kattis fästman hade åkt till släktingar, Berits tomma hus ekade, Alice och Stella jobbade vidare.

Ingenting var som förut egentligen, ingen hörde heller telefonen som ringde och ringde och ringde…

Annonser

Del 20 (fortsättning) En icke förutsägbar…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 11 mars 2012 by icole8

En stor röd bil körde sakta genom byn, väckte en del uppmärksamhet. Föraren obekant men det var en kvinna, i baksätet satt en hund av större modell. Bilen svängde ner mot handelsboden och vände, fortsatte till kyrkan och prästgården. Så genom byn igen för att slutligen stanna vid Holgers hus.

Ut klev kvinnan med en stor varghund, respektingivande men snäll som ett lamm. Ingen skulle frivilligt störa kvinnan i alla fall, det var nog  helt säkert.

En stund senare stod hon utanför prästgården och pratade med Sture. Hon hade fått ett inredningsuppdrag via Alice och ville göra en första check. Sture visade runt i det delvis tömda huset. Hon mätte, antecknade och funderade om det ena och det andra. Hunden följde henne hack i häl.

Senare på kvällen anslöt hon sig till de andra som var bjudna till Alice . Då presenterade de tillsammans planerna för prästgården, den skulle fungera som en kursgård och ett pensionat typ ”bed-and-breakfast”. Alice hade många kontakter och det här var bara en av dom. En kändis dessutom, synts på TV emellanåt i inredningssammanhang.

Bybornas stolthet tog ingen fel på. Alice var kvinnan som förvånade alla, inklusive hennes man, som dragit sig undan till lusthuset där han satt med sin laptop och skrev och räknade. Inför skilsmässan fanns en del frågetecken minsann. Alice krävde att våningen skulle säljas och det fanns ingen återvändo i hennes beslut.

Huset i byn tillhörde Alice redan innan de träffades och var hennes egendom. Det hade en tydlig karaktär av att här bodde en gång herrskapsfolk med en allé upp till huset och med rejäla utrymmen. Alice föräldrar var kända långt utanför byns gräns och och respekterade, något som också kom henne till del. Tydligen skulle Alice bosätta sig här också vad han förstått.

Sent på natten gick de sista gästerna, Alice bäddade ett av gästrummen till sin inredningskompis, därefter tog de en promenad och som vanligt med hunden i hälarna. Ett kvällsdopp satt fint, de satt på bryggan en stund och pratade.

Ett nytt kapitel i Alice liv hade börjat liksom för Conny.