Arkiv för 13 mars 2012

Del 22 (fortsättning) En icke…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 13 mars 2012 by icole8

Alice kom hem till sist och kollade sin mobil. Missade samtal, ett meddelande:

”Hjälp, jag behöver hjälp…” Connys röst med inslag av förskräckelse eller smärta. ”Åk upp mot Berget…”

Det hade gått några timmar sedan han ropade på hjälp, hennes känslor var blandade.

Hon tog bilen och åkte den slingrande vägen upp mot Utsikten på Berget, en smal och kullrig väg man helst skulle promenera. I sista uppförsbacken stannade hon och stängde motorn. Där i diket låg den gamla cykeln…på dikeskanten låg Conny blodig och illa tilltygad. Han andades knappt.

Alice förstod att här krävdes det läkarvård, hon slog numret och dirigerade ambulansen som kom tämligen snabbt. De insatser som behövdes var snart avklarade, Conny var vid liv men medvetslös. Hon tittade länge efter den tjutande bilens blåljus när de svängde av mot stadens sjukhus.

En känsla av missmod och dåligt samvete kröp in under bröstbenet. Alice lämnade cykeln men hittade mobilen som också den visade missade samtal…Ett känt nr, ett meddelande, arbetet kallade. Han skulle infinna sig snarast. Rösten tillhörde hans närmaste medarbetare.

Kvällen och mesta delen av natten satt Alice med en filt och en stor kanna te ute i glasverandan. Hon hade pratat med barnen och Stella, som åkt hem ett par dagar. Alice kände sig ensam och funderade över sin situation. Varför hade han dragit iväg med cykeln och åkt utför den branta, steniga backen…ville han medvetet skada sig eller hade han blivit nerslagen av någon, skulle hon engagera sig känslomässigt nu när de skulle gå skilda vägar.

Så hörde sjukhuset av sig och ville att Alice skulle komma vid 10-tiden dagen därpå. Doktorn ville prata med henne och det gjordes inte via telefon. Med en klump i bröstet gjorde hon sin morgonrutin, hoppade idag över frukosten förutom en kopp kaffe. Det kändes drygt att åka de 8 milen, hon som alltid tyckt att bilkörning var en njutning men inte denna gången.

Det regnade såklart också för att ytterligare mörka ner stämningen.

När hon satte sig på Doktorns expedition kände hon den isande rädslan igen. Det fanns något obehagligt i luften och mycket riktigt, när de pratat en timme eller mer stod det klart att hon måste välja mellan friheten och att vara en god medmänniska.

Connys röntgenbilder på hjärnan visade en tumör av en golfbolls storlek. Den skulle utredas vidare och ev åtgärd och efterbehandling fick hon inte veta idag.

Något bedövad till sinnet gick hon vidare till avdelningen för att se hur Conny mådde. Han sov så besöket blev kort, smärtlindringen verkade och det fick vara bra så.

Tillbaka mot byn kände hon sig nertyngd, det här var nog straffet för att hon önskat honom död ibland. Hans sätt att behandla henne hade släckt all kärlek som en gång funnits och nu stod hon inför ett stort beslut: skulle hon lämna honom som det var tänkt eller skulle hon stå vid hans sida som en medmänniska med allt vad det kunde innebära för henne och planerna för framtiden…

Annonser