Arkiv för mars, 2012

Del 17 forts på historien…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 07 mars 2012 by icole8

Folke gick runt i sitt älskade gamla torp, strök fingret över den svarta järnspisen (putsas upp), innanfönstren fortfarande kvar (tas ur och putsa rutorna), skafferiet (unket, vädra och torka ur), trasmattorna (solkiga, tvättas) osv…

Greppade mobilen och satte sig på brosteget: ”Jo hej, det här är Folke, torpägar´n. Ni ville hyra nån vecka?”

Sista veckan i juli. Så var det klart. Han hade tid att fixa till. Själv skulle han finnas i byn den veckan fast med husbilen nere vid vattnet…om det skulle va´ nå´t…

De ville ha allt som det var förr…utedass, bära in vattnet och ut slasken, tvätta sig i handfatet i kommoden, diska i emaljbaljan, tvätta i ladugårdens tvättstuga (en koppargryta i en kamin man eldade) liksom duscha, (det fanns en stor balja och man fick ta den gamla trädårdskannan i zink som dusch), elda i järnspisen för matlagning, värma vatten och ev värma sig själv…ja allt hade han förklarat. Och dom jublade där i andra änden…tänka sig hur det kan bli.

I jordkällaren fanns en del potatis kvar, inte alls dålig. Lite söt i smaken som dom blir den här tiden. Han lät dom ligga kvar…sopade av hyllorna och lyste med ficklampan runt för att se ev råttor och spindelväv, la en matta på golvet, ett ljus på ett fat och tändstickor.

Sådär, nu kunde man ställa in sina matvaror här, och en back läsk/öl…själv mindes han svagdrickan i träställning som smakade ljuvligt efter en solig dag i slåttern…han drömde sig bort till åkrarna och ängarna,  solen värmde så där lagomt och molnen var så där ulliga och vita…hästen gick i sin takt och höräfsan samlade ihop…slåtterfolket räfsade och hässjade…barnen plockade smultron och åkerbär i kanterna…livet var helt bekymmersfritt..

Mobilen ringde, dags att boka in jobb. Han fick ta det som bjöds och det fanns gott om erbjudanden. Folke var en noggrann och omtyckt trädgårdsmästare. Det fanns ändå tid att svänga hem och fixa torpet innan hyresgästerna skulle anlända.

Folke kände sig lätt om hjärtat och Oskar kände av det, han hoppade och slamsade runt mer än vanligt.

Butiken började ta form, varor sorterades, hyllor dammades, det skurades och putsades. Fredagen skulle butiken nyöppnas, den hade varit stängd tillräckligt länge tyckte många…särskilt sommargästerna.

Kattis strök sin semester och tog ansvar för inskolningen av de andra. Hon kände både sorg men även en viss lättnad, nu äntligen skulle hon få göra som hon ville, Bengt hade en förmåga hålla tillbaka nymodigheterna…det skulle vara som förr, som det alltid varit.

Ett dilemma egentligen för det stod ju i testamentet att butiken skulle just ”drivas som förr”…vad det nu innebar. Men hon hade en lösning i bakhuvudet, det hon sagt när dom öppnade ladugården och såg vad som gömde sig i mörkret…hon funderade vidare och skulle snart lägga fram ett förslag…

En styrelse skulle finnas, det här var nu en stiftelse och lagen måste följas. Ganska givet vilka som ingick där… Alice däremot satte man frågetecken för, hon var inte närvarande den här tisdagen trots handuppräckningen. Alice hade annat för sig.

Alice såg Connys storögda uttryck och log lätt triumferande tillbaka. ”Japp så kan vi kliva på kryssningsbåten då…”

Conny insåg att han var avslöjad, hur mycket mer Alice visste tordes han inte tänka på. Plötsligt kände han sig trött och sliten, ville helst bara åka tillbaka och sätta sig på verandan (med en stor whiskey).

Det blev ingen båtresa och biljetterna fick ligga kvar i lägenheten. På kajen stod en ung kvinna och väntade förgäves, denna gången. Men det fanns gott om män som intresserade sig för sådana som henne så sorgen blev inte långvarig.

Conny och Alice åt en sen lunch under tystnad, han sneglade på henne i smyg och kände sig obekväm. Alice såg strålande ut och nickade åt de vänner som passerade… en del vände sig om och undrade om dom sett rätt…Connys nya eller var detta Alice? I så fall en ny yngre sådan, kanske hennes syster? Skilsmässohandlingarna låg i säkert förvar i bilen.

Innan det bar av hemåt till byn igen handlade Alice en hel del i saluhallen, hon hade planer för veckan minsann…Conny drog kundvagnen, det hade inte hänt på långliga tider.

Att livet kunde förändras så radikalt på en sketen tisdag…vem kunde ana det.

Del 16 forts. Historien om…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 06 mars 2012 by icole8

Då det kan vara marigt att hålla reda på alla personer så kommer en

Repetition

Kurt, bilreparatör, industriarbetare, 47 år, singel, liten tvåa i samhället, – arbetslös

Holger, busschaufför, 52 år, singel, eget hus i byn, katt, – arbetslös

Albin, murare, 62 år, singel, eget hus i byn, (bror till Siv) – förtidspension

Siv, storköksutbildad, många kurser inom sömnad och vävning, 53 år, änka,  2 utflugna barn, eget hus i byn, (syster till Albin) – arbetslös

Berit, butiksutbildad, 48 år, änka sedan 1 år, barnlös, stor herrgård i byn, – arbetslös

Kattis (Katarina), butiksbiträde, 32 år, eget hus i byn, 3 katter, inget fast förhållande

Bengan, sjukvårdsutbildad, 46 år, arbetar på sjukhuset, kompis sedan barndomen med Kurt, lgh i stan, hyr notstugan i byn

(Bengt avliden handelsbodsägare utan familj, bodde ovanpå butiken i byn)

Conny, koncern -vd, 45 år, gift med Alice, son 16 och dotter 18 år, etagevåning på Östermalm, fritidshus/villa i byn

Alice, hemmafru och studerande, 42 år gift med Conny

Iris, städbolagsutbildad, 38 år, gift med Torsten 39 år, 3 barn 4-12 år, 4-rummare i samhället, eget företag

Folke, trädgårdsmästare, 56 år, skild, inga barn, husbil och barndomstorp i byn, hunden Oskar, eget företag

Sture, präst, 48 år, gift med Mona, 6 barn, bott i prästgården, flyttar till annan socken och nytt arbete

Arne, fd kommunanställd 60 år, kunnig inom juridik mm, bor i stan, uppvuxen i byn

Byn ligger i inlandet med 2 mil till samhället, 8 mil till närmsta stad

Albin på träningsrundan, när knäet säger stopp tar han cykeln istället. Ner mot vattnet och uppför backen det blir träning för benmusklerna minsann. Efter kaffepaus en stund på vedbacken…som att meditera faktiskt. Lukten av björkveden, sommarvinden, ett måste för en inbiten landsbygdsbo som Albin.

Det fanns ved för flera vintrar, det var inte bråttom precis, det var Albins nöje bara.

Holger slappade gärna i sin gungstol med fårskinnet, en god bok och katten i knäet. Att han ofta somnade var inget som störde, det fanns ju all tid i världen att läsa böcker…

förutom sista tiden, aldrig hade han haft så fullt upp på en vanlig vardag. Kerstin Ekmans bok låg på bordet bredvid, katten låg i gungstolen.

Samling i sockenstugan…lappar uppsatta lite varstans. En vecka hade gått, mycket blivit gjort och nu var det dags att planera vidare…

Som vanligt många vid borden, Siv hade gjort smörgåsar till kaffet och även en del kaffebröd, såklart. Hon älskade att göra saker för andra.

Holger läste upp vad som hänt sedan sist:

Testamentets innehåll och innebörd, bouppteckningen och arvsskiftet, Bengts dödsorsak fastställt (stor hjärtattack), datum för begravning och lite annat som gällde byn

Så dags att planera för driften av handelsboden. Frivilliga fanns och det som var mest förvånande var att Alice räckt upp handen. Storstadsbo och allt, hur skulle hon kunna vara i byn och jobba ideéllt?

Ja det kan man undra.

Men Alice visste och hon log inombords när hon petade Conny på axeln med sitt rödlackerade pekfinger…där han satt på Östermalmstorg med ett stort glas öl och solade sitt ansikte.

Del 15 av en historia som inte är så förutsägbar…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 05 mars 2012 by icole8

Conny kom från duschen med handduken runt höfterna och blött hår:

”Jo dom ringde just från kontoret, det är stora saker på gång så jag åker in ett par dar…ni klarar er bra utan mig va´?” Svaret väntade han inte på utan drack ett stort glas juice och kollade vädret utanför panoramafönstret ner mot vattnet.

”Vi klarar oss säkert, men jag åker med dig, länge sedan vi var på tu man hand” svarade Alice och klappade Conny på rumpan.

Conny stannade upp ”öh, va´…det kan vi väl ta en annan gång? Det här blir säkert långdraget så vi får ingen tid tillsammans”.

”Jag åker med”. Alice var ovanligt bestämd och Conny suckade tungt. Hur f-n ska man lösa det här nu då…biljetter till Ålandskryssningen fanns troligen i lägenheten och den som skulle med på resan var inte Alice i alla fall.

”Du, lovar att vi åker en sväng senare, men just den här gången är ingen bra idé…”

Alice tog bilnycklarna och väskan. ”Jag väntar i bilen.”

Conny hade aldrig varit med om liknande. Alice var ju som en inventarie, hon bara fanns där och fann sig i allt. Det här blev pinsamt. Eftersom Alice skulle köra tog Conny en rejäl whiskey och lät henne vänta. Det fanns anledning att fundera…

De körde under  tystnad, Conny med solglasögonen på som vanligt, Alice i sin beiga utstyrsel, sitt beiga hår, sin beiga väska…Herregud hur hamnade man bredvid denna kvinna, tänkte han. Guds straff måhända och så ökade han volymen på bilstereon.

Alice stängde ljudet och började:

”Jag har funderat på en sak. Vi kanske borde skiljas. Barnen är stora nu, jag känner mig överflödig och du har ju ditt.”

Conny trodde inte han hört rätt. Han skrattade rått som vanligt, flinade med ena mungipan: ”Du skulle inte klara dig en dag utan mig. Inbilla dig ingenting (kossa)…”

”Det är inte ditt bekymmer. Frågan är hur du själv klarar dig…(snuskhummer)..”

Samtalet ebbade ut. Conny tuggade tuggummi, Alice njöt av situationen. Nu skulle han få se vem som klarar sig bäst. Minsann.

Alice stora idol var skådisen Kim A. Både som aktris men även utseendemässigt. Faktiskt tyckte hon sig se likheter i sitt eget ansikte … och Kim´s härligt röda hårfärg tilltalade henne skarpt. Ja så fick det bli.

När dom närmade sig storstan meddelade Alice hur dagen skulle te sig.

”Jag går en sväng på stan medan du är på kontoret. Ringer dig när vi ska äta lunch…”

Conny hade inget att tillägga. Hans rädsla för att bli avslöjad fick honom att svettas. Så upp i lägenheten och kolla posten, det var hans första ärende. + en kall öl.

”Ok” svarade han sin hustru och slängde igen bildörren. ”Eller jag kan ringa dig…”

Alice tittade med ovanligt skarpa ögon: ”Sa jag inte att jag skulle ringa dig? Tror du börjar bli lite gaggig faktiskt”.

Conny hade aldrig hört sin tämjda hustru prata på det viset. Han hade inget svar att komma med.

Alice gick till sin frisör, en gammal bekant som visste det mesta om Alice och var med på noterna om en förvandling. I väskan hade Alice en bild på hur hon ville se ut om ett par timmar när hon skulle chocka sin självgode Conny.

”Nu jävlar”. Det var för övrigt mycket sällan hon svor.

I butikerna kring hemmakvarteret strosade hon en stund och kom ut i nya kläder. Det var länge sedan hon shoppat och med den härliga hårfärgen kände hon sig djärvare än vanligt.

Den Alice som trippade fram över Östermalmtorg för att möta sin man Conny var den nya kvinnan som skulle slå en volt för ett nytt liv…för sig själv och för flera andra.

och i påsarna hon bar på

 

 

fortsättning (del 14) En icke förutsägbar…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 04 mars 2012 by icole8

Folke med Trädgårdstjänsten hade sommaren fulltecknad fram till älgjakten. Med husbil  kunde Folke åka runt ett större distrikt annars vore det inte lönt alls. En specialbyggt släp fasthakad därbak och med vovven Oskar och sitt allra nödvändigaste campade han samtidigt som han jobbade. Ingen dum lösning alls.

Fiskespö och cykel gjorde jobbet ännu mysigare, Oskar sprang av sig och grillad fisk gillade de båda två. Det fanns inget att klaga på egentligen.

Emellanåt mellanlandade de i byn där han var född och hade ett gammalt torp helt utan moderniteter. Utedass, vattenbrunn på gården, avlopp via en hink under diskbänken, vedspis. Han älskade sitt gamla torp. Barndomens sommardagar och vintern med skidåkning i backarna fanns gömt i hans hjärta. Hans lyckligaste tid i livet.

Han såg för sitt inre sin mamma, sin moster och granntanten Märta stoltsera framför farstukvisten. En kaffetår i bersån, doppa skorpor i Ocial-saft och lyssna på skvallret, vilka ljuva minnen…

När han åkte hem till torpet kunde han verkligen slappna av, gå på skogsstigarna, bada och fiska, plocka bär i skogen. Oskar sprang som vanligt lös och jagade ibland katten som strövade över gårdplanen, mest på skoj. Ett himmelrike på jorden tyckte Folke själv i alla fall och Oskar förmodligen.

Det var dags att åka hemåt igen, han svängde av stora landsvägen och vek in på gårdsplanen som vanligt. Allt i sin ordning och han pustade ut. Ibland oroade han sig för inbrott men med skylten på ladugårdsknuten ”Tjuvar göre sig icke besvär, allt är redan stulet” hade dom klarat sig. Faktum var att det fanns inget egentligen av värde att stjäla heller.

I dörrspringan satt ett kuvert med ett meddelande:

”Vi åkte förbi här och tittade runt lite även på fönstren (förlåt). Det skulle vara underbart att få hyra torpet en vecka och leva precis som människorna gjorde förr. Du kan nå oss på tel eller mail enligt nedan. 

Många hälsningar fam Olsson”

Hoppsan. Det här var något nytt. Tålde att funderas på…

Mobilen ringde och Holger ville ha alla byborna i sockenstugan igen, nu fanns en hel del att ta tag i.

Det stundade en händelsrik sommar i byn…troligen.

fortsättning (del 13) En icke förutsägbar…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 03 mars 2012 by icole8

Alice var en kvinna som gått ett steg bakom sin framgångsrike man Conny i många år. Tystlåten, enkel, ordningssam, ansvarsfull och hemlighetsfull. Den kvinnan gick försiktigt fram, pratade inte mer än nödvändigt, lite av en beige typ om man säger.

Conny däremot gick fram med lätt utåtriktade fötter…tecken på den som tar för sig. Lite skrytsam, bekräftelsebehov av större mått och hänsynslös mot andra när det gällde pengar och makt. Hans behov av kickar innebar alkohol i stort sett dagligen och ständigt nya kärleksaffärer. Kvinnor som han fick bestämma över, ibland prostituerade.

Hemmet i den exklusiva etagevåningen på Östermalm sköttes perfekt av Alice. Maten punktligt på bordet, städat, tvättat, bäddat och fräscha blommor. De två barnen, son och dotter, fick också mest uppforstran och kärlek av Alice. En klapp på axeln och pengar var Connys sätt att visa sin kärlek.

 

Conny åkte tidigt och kom sent hem, ibland stannade han över på ”kontoret”…Helger med konferenser betydde något helt annat. Alice visste, under några år hade hon haft full koll på honom och snart skulle han bli avslöjad. Och det skulle komma att kosta.

Vad han inte visste var Alice dagliga sysselsättning. Hon hade flera terminer gått utbildningar men behållit det för sig själv. Timmarna mellan morgon och middag hann hon både hemmet och skolan. En dag skulle hon bli egen företagare, det var målet. Hemmafrulivet var snart över. Barnen 16 och 18 år snart utflugna.

Veckan efter midsommarhelgen gjorde Albin och Kattis inventering, skrev och räknade, städade upp och fixade. Den gamla ladugården som troligen använts som skräpsamlare visste inte Kattis så mycket om. Bengt brukade bära ut kartonger och annat dit men låste alltid hänglåset och den nyckeln hade bara han.

Nu var det dags att öppna och där i mörket hittade man annat än kartonger. Kattis utbrast gång på gång O my God, o my god…detta är ju som ett helt museum. Där fanns den gamla affärsinredningen uppställd med disk och hyllor, de typiska smålådorna för bönor och gryner, ett antal gamla plåtburkar, den första vågen med alla vikterna, papperspåsar, tofflor, yxskaft, burkar med färgpulver, kängor…Ett museum över den gamla handelsbodens första dagar.

Tidningar som Husmodern, Jultidningar, gamla bokmärken, den första Kalle Anka´n.

Det hade man inte väntat sig. Inte heller det som stod att läsa i brevet som öppnades tillsammans med Sture, Arne, Holger och Albin. De satt runt bordet i prästgården och lyssnade andäktigt på Stures röst, som sammanfattade innehållet av ett helt juridiskt riktigt skrivet testamente med underskrift och två namnteckningsbevittningar:

”Mitt testamente och min yttersta önskan är att all kvarlåtenskap vad gäller butik och lägenhet samt den summa pengar som finns på mitt bankkonto skall tillfalla en stiftelse för byns framtid. Det innebär även att butiken ska drivas vidare på samma sätt som idag…”

Summan på bankkontot visade sig vara rejäl och det med stora bokstäver. En man som sparat och snålat i hela sitt liv hade hela tiden haft byn och bybornas bästa i tanken. Vem hade kunnat ana det…

fortsättning (del 12) En icke förutsägbar…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 02 mars 2012 by icole8

Söndagen präglades av egna funderingar, om någon smygit sig förbi hos Albin, Holger, Kattis och Alice skulle de trott att de hamnat i ett vaxkabinett. En suck eller ett byte av sittställning avslöjade att livet fortgick faktiskt.

Siv var som vanligt i gasen men hon tänkte minst lika mycket hon. Positiv som hon alltid var såg hon möjligheterna. Hmm, nybakat i butiken, dofter. Vackra föremål som lockade i skylten. Dukar, porslin, gottstrutar, teburkar. Hon sparade inte på krutet när fantasin väl fått fart.

Berit kammade håret och insåg att nu fanns anledning av göra något åt sin tråkiga fasad. En klippning, lite färg, något nytt och livet själv började spira. Hon såg en liten hörna med spännande kläder mest för turisterna såklart…men ändå. Några smycken och kanske väskor…ja ingenting är omöjligt.

Måndagen kom med sol och sommarvind. En fin dag och första semesterdagen för många. Handelsboden däremot såg mörk och dyster ut. Nerdragen rullgardin för dörren med den urblekta texten STÄNGT, och därtill en lapp klistrad med tejp TILLS VIDARE. Folk som kände till bakgrunden sa inte mycket, tittade med sorg i hjärtat och fortsatte förbi. Turisterna däremot svor och ryckte i dörren…va f-n nurå?

Holger ringde samtal, skrev i sin notebook och ringde igen. Datorn stod på mest hela dygnet. Det var mycké nu…

Albin strök en skjorta, plockade fram finbyxor och putsade skorna. Han skulle bistå vid bouppteckningen och kände sig för en gång skulle lite bättre i ryggen. Märkligt. Nyrakad  och med svag doft av rakvatten, finklädd på en måndag tog han kepsen från kroken vid ytterdörren och spatserade iväg. Med lite studs i benen, han var på gott humör trots allt.

Kattis ordnade med sitt, pussade fästmannen och tog cykeln som vanligt till handelsboden. Hon hade ju nycklar och skulle visa runt i butiken och i lägenheten. Bengt hade ju ingen familj, möjligen avlägsna släktingar, troligen inte ens i livet.

Katten Musse var tillsvidare inlämnad till veterinären i grannbyn i avvaktan på ett bättre öde än avlivning. Veterinären var för övrigt en stadig kvinna med mycket stort hjärta vad gällde djur. Musse låg i hennes knä och spann, en avlivning verkade mycket avlägsen.

Så kom då bilen med Sture och Arne som skulle se till att lagen följdes och inget lämnades åt slumpen. Arne var en känd person från trakten som man kunde lita på. Albin tog i hand, Kattis neg faktiskt och så skramlade hon med nyckelknippan, lite med darrande hand.

Bakdörren till både butiken och lägenheten gnisslade som vanligt i de osmorda gångjärnen och den så välbekanta lukten av snus och unken saltsill slog emot besökarna…sillukten fanns kvar ända sedan 50-talet troligen. Inte så konstigt då de gamla tomma silltunnorna av trä fortfarande fanns kvar där i bakre lagret. Sillspadet hade bitit sig fast ordentligt i träet.

I ögonvrån kunde man nästan ana Bengt i sin gråblå överdragsrock med knytband därbak (den hade en gång varit mörkblå). I bröstfickan en blyertspenna av gammal modell, gul och vältuggad. Man såg ofta Bengt med pennan mellan tänderna när han kånkade kartonger, bockade av på följesedlarna, kryssade och tuggade på pennan. Som sin far.

De började med att gå en runda i butiken, snart fick Kattis uppgiften att tillsammans med Albin göra en inventeringslista. Det skulle ta sin tid, resten av veckan kanske. Så de gick vidare uppför den knarrande trappan med helt nernötta märken av fotsteg i den tidigare mörkbruna korkmattan.

Sture och Arne gick först, Albin och Kattis efter. Man stannade till i hallen, det kom en tår i ögonvrån på vissa. De tittade på varandra och Sture nickade som om han frågat Honom däruppe om lov att gå in i den lilla lägenheten.

Väggklockan tickade om vanligt, en fluga surrade och studsade mot fönsterrutan ovan köksbänken och som om Kattis läst hennes tankar öppnade hon fönstret och hakade fast det för säkerhets skull. Noterade också att pelargonen behövde vatten och skötas om. Ingen kvinnohand hade här funnits på långliga tider…

Allt var i sin ordning. En limpa på bordet, en urdrucken kaffekopp och dagstidningen, midsommaraftonens, låg prydligt hopvikt bredvid. Kattmaten stod framme och luktade en aning syrligt.

I det lilla vardagsrummet fanns spåren efter en ensam man som levde i spåren av sina föräldrar. Soffan av mycket gammal årsmodell pryddes av de broderade kuddarna och virkade överdragen på armstöden. Soffbordet täckt av en större handbroderad kaffeduk om något fläckad och belagd med katthår på ena sidan. Musse hade troligen sin favoritplats där när solen tittade in, la sig väl på solfläcken och lapade sol som katter gör.

Ett riktigt gammalt väggur dongade plötsligt sina 12 slag så det vibrerade i väggen, de församlade fick nästan hjärtslag då den så kompakta tystnaden avbröts på slaget 12. Ett vackert ljud, ett eko från förra seklet, arvegods från hustruns mormorsmor.

Klockan uppsatt på hedersplats med de svart-vita förfäderna i ovala ramar omkring. De med stadig blick och allvarlig min, hopsnärjda hårknutar, välklippta mustascher och fickklockkedjan synlig. Hon sittande, han stående bredvid. Stolta, borta sedan länge men ändå ständigt närvarande.

Så kikade de försiktigt in i sovalkoven, som om man förväntade att någon låg där och inte ville bli väckt. Överkastet var hopvikt på fotändan, även det avslöjande kattens favoritplats nattetid. Bakom sängen var väggen beklädd med den typ av skydd som liknade vävda grässtrån, den var fastsatt med spikar och hängde ner en aning mellan dom. Troligen var tapeten bakom helt mörkgrön, ovanför och i resten av alkoven mest urblekt grågrön.

Ja, så stod man där och begrundade. Ingen ville egentligen titta i skåp och lådor men eftersom uppdraget fanns att göra sin plikt även där gick Arne tillbaka i köket och började. Han räknade upp vad han såg av värde, Sture antecknade och Albin bevittnade. Det fanns inte mycket av pengars värde möjligen affektionsvärde av visst mått.

En servis av märket Rörstrand, där de första 3 tallrikarna var nötta och mönstret blekt, resterande 7 (av de förmodade en gång dussinet) hade sin glans och tydliga mönster kvar. Tecken på att frun i hushållet sällan hade besökare, de dukades för 3 personer och diskades dagligen, tallrikarna staplades tillbaka för att komma fram nästa dag osv.

Kaffekoppar med tydliga munmärken på ena sidan, någon med avslaget öra, en vältummad sockerskål och i gräddsnipan ett tydligt lågvattenmärke. Ingen onödig mängd grädde skulle hällas upp här inte.

Silverbestick välanvända, den gula metallen syntes tydligt på baksidan teskedarna. Någon hade för vana att röra om väl, möjligen falla i trans och forsätta rörandet onödigt länge. I funderingar om framtiden, sonens ensamhet, vad skulle det bli av allt.  Kaffe, socker och grädde. Kanske en skorpa därtill.

I vardagsrummets buffé fann man en annan kaffeservis av det slaget som ansågs fint förr. Tunt porslin, koppar med japanska damer och sirliga blomrankor. Mycket sällan använda, kanske till högtidsdagar och jul möjligen. Ett ställ med fruktknivar, en nötknäppare, en julbonad av papper.  Dukar i alla möjliga storlekar och prydda av blommor och blader,  hustruns intresse av broderi var mycket tydligt.

Så lådorna, de två ovanför buffédörrarna. Gamla svartvita foton, en halv cigarr, en torkad blomma (mest i smulor) i ett gulnat kuvert, gamla brev hopknutna med bomullsband, en stämgaffel, en notbok, stoppnål och fingerborg, en del andra sygrejor. Gamla grå almanackor med bleknad blyertsskrift som: ”-12 grader, västlig vind, mus fångad i fällan, lev. styckat fläsk, bönor till middag”…en sekund av  gången tid.

Bengt hade alltså levt i sina föräldrars hem, sitt barndomshem, i stort sett som det alltid varit. Hans drömmar däremot behöll han för sig själv.

Och så till sist i lådan ett nyligen skrivet  vitt kuvert i A5 storlek med Bengts så bekanta handstil:

”Att öppnas i händelse av min död”

fortsättning (del 11) En icke förutsägbar…

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 01 mars 2012 by icole8

Sture, prästen i församlingen, beklagade sorgen efter Bengt handlare samt förstod bybornas oro inför framtiden vad gällde handelsboden. Tyvärr fanns ytterligare anledning till oro, Sture skulle lämna sin tjänst och ingen ersättare var planerad. Allt av ekonomisk anledning.

Kyrkan skulle inte värmas upp vintertid, inte heller sockenstugan. Prästgården hade inga kommande hyresgäster efter Sture med familj.  Ytterligare ett tomt hus? Frågan var om man nu kunde göra  något åt det…

Conny hade skjutit upp solglasögonen i håret och torkade svetten i pannan. Ett glas Ramlösa med 2-3 brustabletter av märket Treo fräste i tystnaden och han såg ytterst besvärad ut. Alice tittade i sin handväska och verkade inte hitta vad hon nu tycktes söka. Ville nog helst krypa ner där själv och försvinna.

Siv gick ytterligare ett varv med kaffet och Holger ställde sig i talarposition. Nu fanns all anledning att slå kloka huvuden ihop och göra något som kunde gynna byns framtid. Det nickades och gnuggades pannor, någon gick ut för att få luft och andra bara tittade i bordet.

Handelsboden fick prio 1. Först efter bouppteckning och arvsskifte fanns möjlighet att göra något praktiskt och Sture skulle se till att det gick undan. Han hade sina kontakter inom den här branschen.

Att prästgården skulle bli tom drabbade sommarcaféet men det kunde säkert lösas på något sätt. Köksdelen fungerade så länge elen inte kopplades från.

Kyrkan var inte särskilt välbesökt så det kunde byborna säkert klara av men sockenstugan användes flitigt året runt. Att inte hålla den uppvärmd kunde ge en del bekymmer men dock inte av livshotande karaktär.

Handelsbodens vara eller icke vara … byns framtid hade klart samband med just det. Kattis snöt sig så det ekade i sockenstugan. Hon insåg att måndagen skulle inte bli någon vanlig arbetsdag för henne.

Efter ett par timmars diskuterande och funderande fanns i alla fall ett förslag som de flesta var överens om:

Butiken måste finnas och det skulle kunna vara möjligt om folk var beredda på ideellt arbete. Handuppräckning gav positivt gensvar från Siv, Albin, Holger, Kattis och Berit. Tvekande räckte också Alice upp handen, några såg ut som fågelholkar i ansiktet…nämennu! Conny tycktes inte märka något, lika bra det.

En bra början med andra ord.