Arkiv för maj, 2012

En samling ögonblick…

Posted in Mänsklighet on 22 maj 2012 by icole8

Livet är en resa mot ett okänt ofta inte så glamoröst slut. Men det är inte det som räknas, hur det slutade utan vad som fanns i livet före döden.
Det är i mångt likt en långfilm men vad slutet anbelangar är slutet inte det viktigaste.

Man kan ju alltid vänta på döden och hoppas att det finns ett liv efter, men frågan är då: fanns det något liv före döden? Som att fånga ögonblicket, ta steget, våga pröva, vägra bli sittande eller stående med rädslan som lindad taggtråd runtomkring, kliv ut och hoppa utan fallskärm – endera kommer någon att ta emot dig eller så lär du dig flyga.

Om man med facit i handen ska titta bakåt är det ju just det som folk säger – att jag inte gjorde det och det, att jag inte provade, att jag inte….Sällan att man ångrar det man gjort, ja naturligtvis vissa saker, men mest det man inte gjorde.

Så tänk om livet är en samling små korta noveller, man lever och man möter glädjen och lyckan, sorgen och besvikelsen, rädslan och smärtan. Hur det är just vid sista andetaget är inte det viktigaste – det är hur man andades och levde medan livet fanns.

Så kan man alltid spekulera i vad som kommer sedan, vissa ser ut att småle lyckligt när dom släppt ut den sista luften dom inandats på moder jord. Måhända en tröst men livet är här och nu.

Himlen kommer kanske sedan, en jättelång långlångfilm med oändlig lycka och glädje och helt utan slut…

Annonser

Framtidsbyn (del 32)

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 11 maj 2012 by icole8

Med ett vinglas tömt och det andra på gång gick jag fram och tillbaka till fönstret och tittade. Kurt syntes inte till. Han kanske inte kände för att komma ner till mig, men vadå? Det kunde han ju sagt på en gång…

Tog en kofta över axlarna och steppade upp till huset. Dörren stod på vid gavel och slog i vinden. Försiktigt tog jag steg för steg, ropade och ropade igen…inget svar. En klädhög vid badrumsdörren och duschen påskruvad, hela badrummet fyllt av ånga…men ingen Kurt.

Ute på brosteget skymtade jag en figur hukande vid bilen, Kurt satt skakande med endast ett badlakan runt kroppen. ”Det kom någon och ställde sig i badrumsdörren, det blev isande kallt och jag bara rusade ut. Det liknande en kvinna men jag är inte säker… genomskinlig och otäck. Vågar inte gå in igen…”

Jag tog mod till mig och gick före, Kurt hack i häl. Vi tittade runt och såg ingen objuden i huset. Kurt skyndade att klä sig och tog tandborsten i fickan. ”Bäst jag låser ordentligt…vad i helsike såg jag? Kanske jag är för trött bara.”

Bäst att inte säga något så vi knallade ner till mig, jag på något luftiga fötter, vinet visste var det tog. Vi åt och skålade, jag försökte att inte föra vålnaden på tal. Kurt tittade på klockan och frågade om han fick sova på soffan. Självklart fick han det. Jag skulle inte heller vilja sova i det stora huset.

När brasan slocknat sov vi båda tungt och drömlöst. I huset där uppe stod en kvinna och tittade i fönstret, hon spanade efter någon som skulle ha kommit hem men aldrig kom. Den man som man hittat drunknad men som kvinnan fortfarande väntade på.

Hon var en osalig ande som vandrade fram och tillbaka i huset och väntade, så hade hon gjort i många år. Folk som bott i huset hade flyttat, en efter en. Huset tillhörde henne och den hon väntade på. Bara sin närvaro skrämde iväg de nyinflyttade och nu ville hon göra samma med Kurt.

Men jag hade andra planer. Mitt intresse på det här området gjorde mig snarare nyfiken än rädd. Efter en del studier och TV-program visste jag någon som kunde hjälpa oss, Perry Stevans, medium. Det skulle jag ordna så snart helgen var över och för att Kurt inte skulle fundera mer på skräckkvällen i badrummet föreslog jag en resa till stan, hotell och teater.

Kurt tittade lite märkligt men tackade ja. Det kändes skönt att packa en väska och åka iväg från allt, Kurt sa inte många ord men jag babblade desto mer…som vanligt. Vi  checkade in och gick en runda på stan, jag provade nya kläder och kände mig en aning slösaktig. Kurt nickade gillande åt mina val.

Efter middag och teater satt vi i baren. Vi pratade om gamla tider, om det som hänt senaste året och såklart kom han in på spöket igen. Jag kände mig manad att berätta vad jag också upplevt och sett med egna ögon. Holgers intygande om att det fanns något däruppe och att folk flyttat efter kort tid.

Kurt strök sig över pannan och suckade tungt. Jag berättade om min plan att kontakta ett medium och att det var dags att göra något åt saken. En kvinna som varit död en lång lång tid skulle inte få förstöra vår gemensamma dröm. Kurt tvekade men jag stod på mig. Måndag skulle jag ringa och boka mr Stevens.

Vi åt frukost på hotellet följande morgon, tog en tur runt i stan och gick längs vattnet på strandpromenaden. Söndagskväll svängde vi upp mot husen och jag erbjöd Kurt att sova hos mig igen. Det tackade han inte nej till. Faktiskt kändes det riktigt skönt att vara två, Kurt kände troligen detsamma. Den kvällen satt jag med fötterna på bordet och blev uppassad med mat och dryck. Han är en riktig klippa tänkte jag…vad Kurt själv funderade på kunde jag bara ana.

Måndag 8.30 fick jag kontakt med Perrys sekreterare, hon lovade ringa tillbaka. Det dröjde till eftermiddag innan det samtalet kom och jag fick då uppgift om att ett helt TV-team ville vara med. Kurt tvekade men som jag tjatade gav han med sig. Tills vidare sov han på min soffa och det skulle bli minst 2 veckor visade det sig. Perry Stevans var en uppbokad man och allt med TV gjorde det inte lättare…

De två veckorna var fyllda med arbete, både i prästgården och i Kurts hus. Vi ville ju att huset skulle se fint ut trots spöket så det blev en del kvällsarbete. Vi var alltid tillsammans där och försökte skämta och inte titta efter kvinnan. Det gick bättre än väntat. Kurt hade fullt upp med älgköttet, hugga ved och stöka på utomhus, dessutom stod han för middagarna. Tala om att bli bortskämd!

Kvällen innan dagen D, när teamet skulle komma, gjorde vi iordning rum hos Berit. Hon skulle ta hand om dom på bästa sätt (och göra reklam förståss) och vi skulle även visa prästgården och byggnaderna runt omkring. Ett smart drag skulle det sedermera visa sig…

Vid midnatt släckte jag sista ljuset och lyfte täcket för att försöka sova inför den spännande dag som väntade. Där hittade jag ett litet paket och gissa vad som låg däri?

Kurt hade gått en sväng på Apoteket i stan medan jag provade skor…det var ju en liten lögn om än angenäm. Jag provade ringen, satte den på fingret och ja…

Mobilerna ringde ikapp, vi hade försovit oss. Nu stod teamet redan på gården och väntade. Vi slängde på oss kläder och Kurt gick före för att möta dom. I fönstret anade jag en kvinna som tittade tomt på honom när han släntrade upp mot huset.

Jag kände av hennes sorg och vemod men samtidigt ett gryende hopp om att hon skulle få ro i sin själ. Vi ville bara hennes väl och vårt eget förståss. Kurts och mitt, vår framtid tillsammans.

Snart satt vi runt köksbordet med kaffe och planerade hur filmningen skulle göras. Efter en sen lunch i prästgården gjordes den första tagningen. Vi berättade och i bakgrunden anade man kvinnans närvaro, kyla drog genom rummet och Perry knäppte sina händer. ”This will not be easy, sa han. Not easy at all…”

Framtidsbyn (del 31)

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 09 maj 2012 by icole8

Efter en orolig natt i Berits lilla sovalkov och ett par koppar starkt kaffe bestämde jag mig. Så lättskrämd kan jag inte vara, nej ikväll åker jag hem som vanligt. Tänder lampor och lyktor och gör precis som vanligt. Vad som än sker i Kurts stora hus ska jag bo kvar i mitt drömhus…

Dagen var fylld av behandlingar och samtal och jag kopplade bort allt annat. Efter en härlig middag tillsammans med Alice och kursdeltagarna gjorde jag det jag lovat mig själv. Hjärtat slog lite extra när jag svängde in mot husen på höjden…

Det var precis sig likt, samma lampor lyste och hos mig också ett par, jag glömde släcka tydligen. Så in och tända upp, på med TV:n på hög nivå, vatten till téet och inte titta upp mot huset. Drog för gardinerna och låste  ytterdörren.

Hoppade över duschen och bäddade ner mig med lite musik i bakgrunden att slumra till. Den natten vaknade jag ett par ggr men inte av något särskilt, bara konstaterade att allt var lugnt.

Morgonen kom med väckarens försiktiga påpekande och jag gjorde en brasa, drack mitt kaffe, duschade och drog isär gardinerna. Det var fortfarande skumt ute, jag noterade att lamporna lyste hos Kurt. Ingenting rörde sig bakom fönsterrutorna.

Däremot stod den skimrande gråvita kvinnliga gestalten alldeles utanför mitt fönster. Jag skrek och slog händerna för ansiktet, tittade igen och då var hon  borta. Herregud vad är detta? Snabbt iväg, låste noggrant och sprang de tre stegen till bilen och sladdade iväg utför backen ner mot byn. Nu måste jag berätta för någon…det blev Holger.

Försiktigt förde jag in samtalet på spöken och gengångare för att se hur Holger reagerade. Ville inte framstå som ett blivande psykfall. Han satt tyst en lång stund, suckade djupt och svarade att, visst,  det finns dom som sett något däruppe, en olycklig kvinna går väl runt där. Bäst att inte berätta för Kurt, han kanske blir olycklig han med. Men visst, det finns något, det är säkert. Vi behåller det för oss själva så länge…

Jaha, så jag hade inte inbillat mig eller drömt då. Eftersom  spöken och det andliga samtidigt intresserade mig så funderade jag vidare,  sa inget men väntade med spänning på Kurt, hade han sett något tro? Hur skulle jag föra in samtalet på rätt sätt…det skulle dröja ett par dagar till innan Kurt kom tillbaka.  Jag såg verkligen fram emot det oavsett hur mycket kött som skulle packas…

Dagen förflöt som vanligt men lite frånvarande verkade jag nog. Alice frågade försynt om jag var ok, jag skyllde på huvudvärk. Den natten sov jag hos Berit eftersom vi även hade en del att planera. Hon bjöd på vin och vi pratade om allt möjligt men klart att tankarna for iväg till den olyckliga kvinnan.

Äntligen fredag, gästerna åkte och vi hade den vanliga gemensamma middagen för byn. Jag dröjde kvar i det längsta men när Kurt leende uppenbarade sig i dörren sprang jag ut och brast i gråt, denna märklig vecka var slut. Han pratade en stund med de andra men kom så ut till mig i bilen och frågade oroat vad som var fel…ja vad skulle jag svara.

Vi åker hem svarade jag. Jag fixar lite gott så kan du komma ner när du bytt om och fräschat upp dig. En brasa och kanske en film…Han nickade glatt, vinkade och körde före mig upp till huset. Skönt att följa hans billjus och att se honom kliva ur bilen och gå in i huset. Jag dukade och väntade…ikväll skulle vi skåla i mitt favoritvin…

Framtidsbyn (del 30)

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 08 maj 2012 by icole8

När septembers höstglöd började falla till marken och kvällarna mörknade alltmer tog jag mitt beslut: jag hyrde ett litet rum i prästgården. Brits, ett litet bord och två små fåtöljer, en hylla för diverse och ”musik”; avslappnande och rogivande. Det i kombination med eteriska oljor och varma händer, samt lyssnande, medmänskligt bemötande, respekt och ödmjukhet. Så arbetar jag.

Samtidigt pratade jag med Alice om att jag kunde föreläsa och delta i kursverksamheten vilket hon tackade ja till direkt: ”Vi har så mycket på gång nu så vi behöver vara fler, du får börja när du vill!”

Jag hade ett litet föreläsningskoncept sedan tidigare om kroppens uppbyggnad och funktion samt smärtans fysiologi, det kunde jag rabbla i sömnen. Men det skulle vara intressant och givande också så jag funderade lite till…

Med min erfarenhet av mötet med människor snuddade jag ofta andra områden där kroppens signaler ”talade” om andra obalanser: otrivsel, stress, låg självkänsla, samlevnadsproblem,  missbruk och annat. Detta är nog så viktigt att reda ut, för ”ont i axeln” kan ha många orsaker ska gudarna veta. Att komplettera mina föreläsningar med en beteendevetare eller liknande skulle visa sig vara mycket bra.

Kursverksamheten sträckte sig nu från bakning och gamla möbler till att lära känna sin kropps signaler och förhoppningsvis hitta lösningar. En riktigt bra början för Alice & Co.  En innehållsrik höst stundade och vi såg snart resultatet av samarbete och hjälpsamhet.

Berit på sitt håll hade snart byggt upp en kundkrets och en dessutom liten klubb med medlemmar. Det ena gav de andra och hon körde nu fullt ut B & B, som tur var för prästgården var överfullbokad och saknade sängplatser. Vi samarbetade naturligtvis, modevisningar och klädbutikbesök för kursdeltagarna liksom avkopplande massage…ibland en pizzabakningskväll.

Kurt åkte iväg och jagade älg, jag kände mig lite ensam däruppe på höjden men tände smålampor och ljuslyktor för att hålla mörkret borta. I stora huset hade han lämnat några lampor tända också, kändes skönt. Jag kom ofta hem sent så kvällarna blev inte så långa. En dusch, te och lite nyheter så var det med tunga ögonlock jag släckte ner…

En kväll när jag som vanlig gäspande gjorde min kvällsrunda fick jag se att det rörde sig på övervåningen i Kurts hus. Märkligt att han inte hört av sig men det var ju rätt sent, imorgon skulle jag knacka på för morgonkaffe.

Vid 8-tiden stod jag troget och väntade på farstubron efter att ha knackat ett antal ggr. Men ingen öppnade. Jaja, han sover väl tungt så det får bli ikväll då sa jag till mig själv och körde ner till jobbet. Disigt och dimmigt, kala grenar avslöjande oktobers normala skrud. Skönt med november snart och första snön som lyser upp, tänkte jag.

Vid 19 först kom jag hem och tittade upp mot huset. Det såg precis ut som vanligt och jag väntade på att få se Kurt gå omkring där mellan kök och rum.  Jag fixade kvällsfika och knallade iväg för att bjuda ner honom, knackade och väntade. Intet liv där inte. Märkligt.

Han kanske har någon hos sig och vill inte öppna, jaja det lär väl visa sig. Viss oro kände jag ändå så innan jag släckte för kvällen sms:ade jag honom. Det kom ett svar till sist: ”Hej, jag har det bra här i skogen med grabbarna, vi har just käkat middag. Hur har du det?”

Han var alltså inte hemma, men vem såg jag då gå där inne kvällen innan? Hade jag drömt eller sett i syne? Jag ryste till och bestämde mig för att inte titta ditupp…vilket jag gjorde ändå såklart. Då ser jag igen en gestalt sakta röra sig mellan fönstren, stanna till och titta rakt ner mot mig. En kvinna…

Jag tog bilen och hyrde in mig hos Berit för natten. Aldrig att jag sover ensam en natt till däruppe, sa jag högt. Aldrig.

Apropå min berättelse

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 04 maj 2012 by icole8

Ikväll berättade lokal-tv (Mittnytt) om en by i Norrlands inland med bara tomma hus…nu skulle en nyinflyttad driftig kvinna från Norrtälje starta ett projekt att få folk att flytta till byn = (Sil i Ramsele)…

Ibland undrar jag om jag skriver om framtiden???Att det är precis så som det kommer att utvecklas???

Ja jag säger då de´…