Arkiv för 08 maj 2012

Framtidsbyn (del 30)

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 08 maj 2012 by icole8

När septembers höstglöd började falla till marken och kvällarna mörknade alltmer tog jag mitt beslut: jag hyrde ett litet rum i prästgården. Brits, ett litet bord och två små fåtöljer, en hylla för diverse och ”musik”; avslappnande och rogivande. Det i kombination med eteriska oljor och varma händer, samt lyssnande, medmänskligt bemötande, respekt och ödmjukhet. Så arbetar jag.

Samtidigt pratade jag med Alice om att jag kunde föreläsa och delta i kursverksamheten vilket hon tackade ja till direkt: ”Vi har så mycket på gång nu så vi behöver vara fler, du får börja när du vill!”

Jag hade ett litet föreläsningskoncept sedan tidigare om kroppens uppbyggnad och funktion samt smärtans fysiologi, det kunde jag rabbla i sömnen. Men det skulle vara intressant och givande också så jag funderade lite till…

Med min erfarenhet av mötet med människor snuddade jag ofta andra områden där kroppens signaler ”talade” om andra obalanser: otrivsel, stress, låg självkänsla, samlevnadsproblem,  missbruk och annat. Detta är nog så viktigt att reda ut, för ”ont i axeln” kan ha många orsaker ska gudarna veta. Att komplettera mina föreläsningar med en beteendevetare eller liknande skulle visa sig vara mycket bra.

Kursverksamheten sträckte sig nu från bakning och gamla möbler till att lära känna sin kropps signaler och förhoppningsvis hitta lösningar. En riktigt bra början för Alice & Co.  En innehållsrik höst stundade och vi såg snart resultatet av samarbete och hjälpsamhet.

Berit på sitt håll hade snart byggt upp en kundkrets och en dessutom liten klubb med medlemmar. Det ena gav de andra och hon körde nu fullt ut B & B, som tur var för prästgården var överfullbokad och saknade sängplatser. Vi samarbetade naturligtvis, modevisningar och klädbutikbesök för kursdeltagarna liksom avkopplande massage…ibland en pizzabakningskväll.

Kurt åkte iväg och jagade älg, jag kände mig lite ensam däruppe på höjden men tände smålampor och ljuslyktor för att hålla mörkret borta. I stora huset hade han lämnat några lampor tända också, kändes skönt. Jag kom ofta hem sent så kvällarna blev inte så långa. En dusch, te och lite nyheter så var det med tunga ögonlock jag släckte ner…

En kväll när jag som vanlig gäspande gjorde min kvällsrunda fick jag se att det rörde sig på övervåningen i Kurts hus. Märkligt att han inte hört av sig men det var ju rätt sent, imorgon skulle jag knacka på för morgonkaffe.

Vid 8-tiden stod jag troget och väntade på farstubron efter att ha knackat ett antal ggr. Men ingen öppnade. Jaja, han sover väl tungt så det får bli ikväll då sa jag till mig själv och körde ner till jobbet. Disigt och dimmigt, kala grenar avslöjande oktobers normala skrud. Skönt med november snart och första snön som lyser upp, tänkte jag.

Vid 19 först kom jag hem och tittade upp mot huset. Det såg precis ut som vanligt och jag väntade på att få se Kurt gå omkring där mellan kök och rum.  Jag fixade kvällsfika och knallade iväg för att bjuda ner honom, knackade och väntade. Intet liv där inte. Märkligt.

Han kanske har någon hos sig och vill inte öppna, jaja det lär väl visa sig. Viss oro kände jag ändå så innan jag släckte för kvällen sms:ade jag honom. Det kom ett svar till sist: ”Hej, jag har det bra här i skogen med grabbarna, vi har just käkat middag. Hur har du det?”

Han var alltså inte hemma, men vem såg jag då gå där inne kvällen innan? Hade jag drömt eller sett i syne? Jag ryste till och bestämde mig för att inte titta ditupp…vilket jag gjorde ändå såklart. Då ser jag igen en gestalt sakta röra sig mellan fönstren, stanna till och titta rakt ner mot mig. En kvinna…

Jag tog bilen och hyrde in mig hos Berit för natten. Aldrig att jag sover ensam en natt till däruppe, sa jag högt. Aldrig.

Annonser