Arkiv för 11 maj 2012

Framtidsbyn (del 32)

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 11 maj 2012 by icole8

Med ett vinglas tömt och det andra på gång gick jag fram och tillbaka till fönstret och tittade. Kurt syntes inte till. Han kanske inte kände för att komma ner till mig, men vadå? Det kunde han ju sagt på en gång…

Tog en kofta över axlarna och steppade upp till huset. Dörren stod på vid gavel och slog i vinden. Försiktigt tog jag steg för steg, ropade och ropade igen…inget svar. En klädhög vid badrumsdörren och duschen påskruvad, hela badrummet fyllt av ånga…men ingen Kurt.

Ute på brosteget skymtade jag en figur hukande vid bilen, Kurt satt skakande med endast ett badlakan runt kroppen. ”Det kom någon och ställde sig i badrumsdörren, det blev isande kallt och jag bara rusade ut. Det liknande en kvinna men jag är inte säker… genomskinlig och otäck. Vågar inte gå in igen…”

Jag tog mod till mig och gick före, Kurt hack i häl. Vi tittade runt och såg ingen objuden i huset. Kurt skyndade att klä sig och tog tandborsten i fickan. ”Bäst jag låser ordentligt…vad i helsike såg jag? Kanske jag är för trött bara.”

Bäst att inte säga något så vi knallade ner till mig, jag på något luftiga fötter, vinet visste var det tog. Vi åt och skålade, jag försökte att inte föra vålnaden på tal. Kurt tittade på klockan och frågade om han fick sova på soffan. Självklart fick han det. Jag skulle inte heller vilja sova i det stora huset.

När brasan slocknat sov vi båda tungt och drömlöst. I huset där uppe stod en kvinna och tittade i fönstret, hon spanade efter någon som skulle ha kommit hem men aldrig kom. Den man som man hittat drunknad men som kvinnan fortfarande väntade på.

Hon var en osalig ande som vandrade fram och tillbaka i huset och väntade, så hade hon gjort i många år. Folk som bott i huset hade flyttat, en efter en. Huset tillhörde henne och den hon väntade på. Bara sin närvaro skrämde iväg de nyinflyttade och nu ville hon göra samma med Kurt.

Men jag hade andra planer. Mitt intresse på det här området gjorde mig snarare nyfiken än rädd. Efter en del studier och TV-program visste jag någon som kunde hjälpa oss, Perry Stevans, medium. Det skulle jag ordna så snart helgen var över och för att Kurt inte skulle fundera mer på skräckkvällen i badrummet föreslog jag en resa till stan, hotell och teater.

Kurt tittade lite märkligt men tackade ja. Det kändes skönt att packa en väska och åka iväg från allt, Kurt sa inte många ord men jag babblade desto mer…som vanligt. Vi  checkade in och gick en runda på stan, jag provade nya kläder och kände mig en aning slösaktig. Kurt nickade gillande åt mina val.

Efter middag och teater satt vi i baren. Vi pratade om gamla tider, om det som hänt senaste året och såklart kom han in på spöket igen. Jag kände mig manad att berätta vad jag också upplevt och sett med egna ögon. Holgers intygande om att det fanns något däruppe och att folk flyttat efter kort tid.

Kurt strök sig över pannan och suckade tungt. Jag berättade om min plan att kontakta ett medium och att det var dags att göra något åt saken. En kvinna som varit död en lång lång tid skulle inte få förstöra vår gemensamma dröm. Kurt tvekade men jag stod på mig. Måndag skulle jag ringa och boka mr Stevens.

Vi åt frukost på hotellet följande morgon, tog en tur runt i stan och gick längs vattnet på strandpromenaden. Söndagskväll svängde vi upp mot husen och jag erbjöd Kurt att sova hos mig igen. Det tackade han inte nej till. Faktiskt kändes det riktigt skönt att vara två, Kurt kände troligen detsamma. Den kvällen satt jag med fötterna på bordet och blev uppassad med mat och dryck. Han är en riktig klippa tänkte jag…vad Kurt själv funderade på kunde jag bara ana.

Måndag 8.30 fick jag kontakt med Perrys sekreterare, hon lovade ringa tillbaka. Det dröjde till eftermiddag innan det samtalet kom och jag fick då uppgift om att ett helt TV-team ville vara med. Kurt tvekade men som jag tjatade gav han med sig. Tills vidare sov han på min soffa och det skulle bli minst 2 veckor visade det sig. Perry Stevans var en uppbokad man och allt med TV gjorde det inte lättare…

De två veckorna var fyllda med arbete, både i prästgården och i Kurts hus. Vi ville ju att huset skulle se fint ut trots spöket så det blev en del kvällsarbete. Vi var alltid tillsammans där och försökte skämta och inte titta efter kvinnan. Det gick bättre än väntat. Kurt hade fullt upp med älgköttet, hugga ved och stöka på utomhus, dessutom stod han för middagarna. Tala om att bli bortskämd!

Kvällen innan dagen D, när teamet skulle komma, gjorde vi iordning rum hos Berit. Hon skulle ta hand om dom på bästa sätt (och göra reklam förståss) och vi skulle även visa prästgården och byggnaderna runt omkring. Ett smart drag skulle det sedermera visa sig…

Vid midnatt släckte jag sista ljuset och lyfte täcket för att försöka sova inför den spännande dag som väntade. Där hittade jag ett litet paket och gissa vad som låg däri?

Kurt hade gått en sväng på Apoteket i stan medan jag provade skor…det var ju en liten lögn om än angenäm. Jag provade ringen, satte den på fingret och ja…

Mobilerna ringde ikapp, vi hade försovit oss. Nu stod teamet redan på gården och väntade. Vi slängde på oss kläder och Kurt gick före för att möta dom. I fönstret anade jag en kvinna som tittade tomt på honom när han släntrade upp mot huset.

Jag kände av hennes sorg och vemod men samtidigt ett gryende hopp om att hon skulle få ro i sin själ. Vi ville bara hennes väl och vårt eget förståss. Kurts och mitt, vår framtid tillsammans.

Snart satt vi runt köksbordet med kaffe och planerade hur filmningen skulle göras. Efter en sen lunch i prästgården gjordes den första tagningen. Vi berättade och i bakgrunden anade man kvinnans närvaro, kyla drog genom rummet och Perry knäppte sina händer. ”This will not be easy, sa han. Not easy at all…”

Annonser