Arkiv för juni, 2012

Framtidsbyn (del 33)

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 12 juni 2012 by icole8

Den märkliga stämningen liknande inget annat. Nutidens möte med gången tid men ändå så levande…

Kvinnan smet undan och dolde sig för mediets förmåga att föra henne till sitt rätta hem, hon väntade ju sin älskade och då ville hon stanna i huset.

Precis som jag själv skulle velat om det varit min situation…dröja mig kvar, titta i fönstret, gå över ängen mot sjön, vänta…hoppas. Tid som står stilla, natt och dag är desamma, dagar, månader….år.

För henne är det en och samma dag och natt. Vandring mellan fönstren, över den daggvåta ängen, ner mot sjöns mörka vatten.

Han gick för att fiska och jag väntar på honom…

Perry mumlade något, blundade…sträckte ut sina händer, böjde sitt huvud…

”There…she sees him…han möter henne nu, tar hennes händer och de vänder sakta mot ljuset…”

Tårar rinner, någon snyftar, det blir så lugnt och tyst.

Som om en ängel har gått genom rummet, huset får frid. En orolig själ har hittat det hon sökt, allt är väl.

Omtumlade av upplevelsen och TV-inspelningen längtade vi efter en helt vanlig kväll med alls ingenting, möjligen ett lass tunnpannkakor. Det blev det ju inte  eftersom några beställt hos Sivan och vi samlades kring en buffé med det mesta av det bästa.

Ett kapitel till ända. Lite saknade jag kvinnan i huset, hon kändes som en vän på ett sätt. Vi hade likheter. Två kvinnor i ett hus med en älskad man, då och nu…rädda att förlora det så värdefulla.

Det blev stunder av husbesök när Kurt inte var hemma. Jag gick i trappan, över golvtiljorna, till fönstret, tittade ut över tunet och ängen, anandes sjön långt där borta. Vatten som tyst bevarade hemligheter, som visste men inte talade. Mystik.

En kväll blev jag sittande på en pinnstol och drömde mig bort. Kände hur den gamla världen närmade sig och föll i en slags trance. Tyckte mig höra röster, skratt, klockor som plingade, dörrar som öppnades och stängdes. Hundar som skällde ”nu kommer främmande”…

Huset fylldes av sorl, skrammel av kastruller och porslin, stolar skrapade mot golvet. Varsågoa, håll till godo, en bit till. Husmor var känd som en generös och godhjärtad kvinna. Dottern var den sköna och lite blyga kvinna som skulle gifta sig, ta över huset en dag…

Nu hade man bjudit till förlovningsfest och glädjen var stor…

Så ropade någon ”hallå är du där? Jag har en överraskning, kom”.

Det här var dock ingen dröm utan Kurts bekanta stämma. Yrvaken stapplade jag ner i hallen och i soffan satt han.

”Jag vet ju hur du längtat så här är han. Döpt också, han heter Mozart, du gillar ju även den musiken så…”

Vet inte vem som fick mest pussar och kramar den kvällen men fördelningen var ungefär lika. Mozart-matte, matte-husse, husse-mozart.

Den natten sov den lilla valpen lugnt och tryggt mellan oss. Snusade, snarkade, drömde, småskällde för att rulla över på rygg och somna om.

Det kändes som den goda tiden var här nu. Vi skulle göra vårt bästa i alla fall.

Över gårdplanen vandrade ett par hand i hand, hon i lång linneklänning, han i rock och hatt.

Precis som de gjorde en gång för länge sedan…