Arkiv för september, 2012

En otrolig men sann upplevelse – och kaffet var gratis

Posted in Må mycket bättre on 26 september 2012 by icole8

 

Telefon till akuten kl 17.20: ”Problem att kissa, sveda, täta trängningar, inkontinens, liten blodsdroppe …”

”Kom direkt. När kan du vara här?”

”Ge mig 20 minuter.”

”OK, sätter upp en tid 17.40.”

Hastar iväg; plånbok, nycklar, slår av ugnen,  kastar in hundarna i bilen … lika bra att ta med hela bunten …

Ringer på klockan, en mycket trevlig (snygg också) man tar emot. Välkomnar, skriver in mig, var så god och sitt, ta en kopp kaffe (gratis ur en automat bl a med underbar cappuccino) en burk kakor och även en stor skål med uppmaningen ”ta gärna ett äpple”…

Jag är i goda händer, vad som än händer.

Snart kommer kvinnan som ska undersöka, tar upp en anamnes (sjukdomsberättelse), lyssnar på hjärtat, lääänge … ett litet blåsljud, är det bekant? nej faktiskt inte … har inte märkt av det  i alla fall.

Så dags för ett fullständigt blodstatus, röntgen av buken, lite smärtstillande, försök till urinprov men det lyckas inte … väntan och ytterligare en kaffe.

Så ett välkommet besked: blodstatuset är helt okej, inre organ ser fina ut. Men vi tar en bild till för säkerhets skull …

Efter en halvtimmes väntan får jag åka hem, lite till smärtstillande? Kom tillbaka imorgon så gör jag ett ultraljud och ett urinprov … känner att jag vill utreda det här ordentligt …

Sover bra hela natten, lite vimsig måhända men smärtfri, skönt.

Kl 8.00 dags igen, sitt ner och vänta, tar en kopp gott kaffe och så undersökning.

Jo natten har varit lugn, sovit, nej inte ätit nu på morgonen, urinprov och ultraljud. Väntan men får åka hem … jag ringer dig istället slipper du sitta här.

Väl hemma så får jag beskedet: en kraftig urinväginfektion med förtjockad blåsvägg, lite vita blodkroppar och även röda, skickar på odling så vi får se vad det rör sig om. Ta antibiotikan så länge, jag ringer efter helgen. Och du har ett återbesök här om 2 veckor, vill gärna se att allt är bra annars fortsätter utredningen …

Har vi denna fantastiska sjukvård verkligen???

Nej nej … det är hos veterinären jag varit med min lilla hund.

Så skulle det kunna vara för oss människor men kanske det handlar om pengar … notan slutar på strax under 10.000 … med försäkringen blir det 3.200 för mig att betala.

Men kaffet, kakorna och äpplena var gratis samt det fantastiska bemötandet!

Posted in Alternativa metoder on 22 september 2012 by icole8

Resa och resa

Posted in Aldrig ge upp, Om mig on 21 september 2012 by icole8

”… på sin höjd en croissant med sylt, men kaffet är bra…”

Står inför faktum att jag ska ut och resa. Till ett för mig främmande land.

Och till ett främmande språk, nästan. Gått en kvällskurs för nybörjare för jättelänge sedan, för feg för att våga uttala de nasala ljuden. Minns vår lärare som försökte öppna luftflödet genom våra näsor, ack ack.

Så fick vi exemplet ”entrecote” … enkelt. Antrekå´. Inte alls. På franska heter det ”anträkått” ungefärligen. ”Det ska vara mera Kåt i uttalet”. Fnitter i klassen.

Nåja, jag äter inte längre kött så behöver inte beställa någon entrecote. Det är det minsta bekymret.

Nej, för mig, som mest skrotat runt hemmavid, är bokningen av flyg samt snabbtåg med flera byten i denna främmande storstads enorma järnvägsstationer ett större bekymmer. Minst sagt.

På en nyligen genomförd resa Sundsvall-Gävle hade jag förmånen att sitta mittemot en herre som faktiskt såg ut som en äkta fransman. Svart basker som var dragen neråt ena örat sådär chict. Vi samtalade om allt men så kom jag in på resan till Frankrike … vilket gjorde min resfeber något ytterliga höggradig.

”Gare de Nore, nej den stationen har inga förbindelser söderut, då har du bokat fel. Och det bör du nog försöka rätta till innan du lämnar landet för du förstår att den stationen är Gigantisk … inte lätt att hamna där av misstag.”

Hjälp. Kan någon hjälpa mig? Nu var jag på väg söderut i Sverige och tyckte det var nog så mycket att hålla reda på … herreligen vad har jag gett mig in på.

”Ja och så fransmännen, de vill inte alls vara hjälpsamma, de talar bara franska och har bråttom och gestikulerar och så, inget folk är otrevligare än dom.”

Så jag suckade och försökte lugna mitt galopperande hjärta.

”Kaffet är bra, lagom starkt och franskrostat. Och på sin höjd en croissant får man till frukost med sådan där söt sylt..”

”Tror att jag minns fel vad gäller stationen sa jag, det finns ju flera.” Ett försök att få bort den där brännande smärtan bakom bröstbenet.

Så vi satt tysta en stund. Men snart var vi där igen, i Paris och tågresor och mat och vin och …

Så vad är min värsta mardröm nu då vad gäller denna Frankrikeresa … Paris-Gare de Nore – Gare de Lyon – Le Creusot – Rulle – och slottet S:t Michel?

Jo att jag plötsligt inte ska veta var jag är, vart jag ska och hur jag ska ta mig dit … samt att inte göra mig förstådd i detta land med det mest otrevliga folket …

Så jag ber om hjälp. Jag ber min medresenär som efter en stund skickar alla uppgifterna klart och tydligt.

”Vi har 3 timmar på oss: efter 1tim 20 min är vi i Paris och Gare de Nore, byter till snabbtåget mot Gare de Lyon (går från samma plattform) och där till snabbtåget mot Le Creusot. Det är inga problem, bara vi löser rätt biljett på CDG-flygplatsen …”

Så enkelt, så tydligt.

Kanske kan liknas vid själva Livet. Vet inte var jag är, vart jag är på väg och hur jag ska ta mig dit men vet vad slutstationen är i alla fall …

När jag ser tillbaka på dessa resor jag gör vill jag känna att det var en fin resa med självklara hållplatser och byten. Att jag mött de människor som ledsagat mig och visat färdriktningen precis som jag själv gjort när någon gått vilse.

När jag så till sist nått slutstationen ska jag andas ut och med leende konstatera att resan var mödan värd.

Visst dör man … aldrig

Posted in Aldrig ge upp, Mänsklighet on 19 september 2012 by icole8

Några funderar nog varför jag är så intresserad av det som händer när man dör, eller snarare därefter.

Kanhända för att jag upplevt döden (ja inte min egen såklart)  tidigt och aldrig kunnat acceptera att det bara är slut. Finito. Nersläckt och mörkt. Allt förgäves.

Nej det har jag aldrig kunnat tro på. Om något som har en sådan övermäktig intelligens att den kan skapa människor och allt annat levande kan det inte vara bara för att. Någon större mening måste finnas.

Så där börjar sökandet. Kanske efter själva Livet i första hand och meningen med det. Därefter Döden och meningen med den.

Och framförallt: Finns det någon definitiv Död?

Varför nöta på i det här eviga funderandet då? Varför inte leva livet här och nu? Fullt ut?

Många är så rädda för att dö att de inte förmår att leva. Så är det. Rädslan är det största hindret för oss människor, på många plan, i många sammanhang.

Jag tror inte jag kan.Törs inte. Vågar inte. Nej jag avstår nog. Stannar hemma. Går i gamla cirklar, måhända allt snävare.

Det är Rädslan med stor bokstav som står där och hånflinar.

Vad har det med Döden att göra? Jo den som är rädd för döden kan inte leva. Fullt ut.

Hörde någon säga: ”En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva.”

Bra beskrivning. Varför gå varje dag och tänka på det som ovillkorligen ska komma en dag? Gäller oss alla, ingen nämnd och ingen glömd.

Släpp rädslan och lev. Enkelt?

Nej. Men om vi vet att Döden inte finns utan är bara ett annat stadium, en annan vibration, kanhända bättre än livet självt, då blir livet lättare att leva.

Ta ut svängarna, hoppa lite högre, våga mer. Aldrig vara rädd.

Så är det nog tänkt. Det vill jag gärna förmedla till andra om jag kan.

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången” … du vet.

 

Posted in Aldrig ge upp on 19 september 2012 by icole8

http://st.nu/medelpad/njurunda/1.5108491-fler-patienter-styrs-till-sjukgymnaster

Tack för det!

När jag jobbade som sjukgymnast i Sollefteå föreslog jag detta och tänk att det blir verklighet redan nu 20 år senare!

Slits mellan

Posted in Om mig on 17 september 2012 by icole8

Nu har mitt undermedvetna börjat tala. Det påminner mig om det som jag paketerat och lagt undan i mörkret där nere. Sorg, besvikelser, saknad.

Plötsligt öppnas omslagen till de små händelser som verkat triviala men ack så betydelsefulla för min känsliga själ och lekamen.

En gammal stuga med ”ful” ytterbeklädnad … liten och troligen i dåligt skick där bakom eternitplattorna och under golvmattan … sviktande golv … gamla fönster, troligen dragig och kall vintertid, varm och kvav sommartid.

Förnuftet försöker säga att detta är inget att lägga pengar och energi på. Byn har förändrats, de flesta bekanta från förr liksom de flesta anhöriga är borta.

Ingen affär eller post, tågen stannar inte och bussen möjligen de två ggr den passerar … alltså en resa inåt stan och en tillbaka.

Vägen ner är i bedrövligt skick, särskilt på våren. Från postlådan och in till huset plogas det inte längre vintertid. Tackolov har någon ensam eremit bosatt sig nere vid älven åretrunt så fram till postlådorna  håller man öppet under vintern.

Men trots allt detta som talar MOT talar hjärtat FÖR.

Här vilar min barndoms lyckliga tid. Mormors trygghet och morfars slit på åker, i skogen och vid järnvägsbygget.

Min morbrors melankoli susar i träden runt promenadstigarna. Våra fötter nöter samma trädrötter, vi går i samma skogar och känner närvaron. Tiden saktar av. Cirkeln sluten.

Här är jag född. Älvens tysta storhet talar sitt språk till Bergets mäktiga uppenbarelse. De samtalar på sitt vis, jag talar med dom på mitt.

De känner mig. Är mina närmaste vänner liksom skogens mäktiga träd.

Dessa väsen har följt mig från mitt första stapplande steg. Berget har svarat när jag ropat Hallååååå … Hohooooo … Älvens vatten har sköljt mina fötter heta sommardagar, Storskogen har skyddat mig mörka kvällar när jag ensam gått Hem.

Detta är mitt Hem. En sliten och gammal vän väntar, som är värd att älskas som en nära anhörig är på ålderns höst. Trots väder och vind, skavd och fårad, tiden har haft sin gång. Men ändå så Älskad.

Jag väntar på att få öppna ytterdörren och försiktigt stänga den. Som vi gjorde på min lyckliga tid. Aldrig slå hårt i dörren …

Elda i spisen, sitta på den lilla pinnstolen och värma mina fötter. Som förr.

Känna närvaron av alla de kära som funnits här och som delat samma minnen som jag. De som kommit Hem till det lilla köket och känt samma lycka som jag gjort. Trygghet och värme, alltid.

Sitta på en bänk bakom huset och blicka över Älvens vatten, falla in i ett meditativt tillstånd, glömma tiden, bara Vara. Som vi gjorde förr.

Numer står där ingen bänk. Han som ofta satt där är begravd tillsammans med sin mor och far samt syster, min mamma. Kyrkan ligger inte långt bort, man kan höra kyrkklockorna över älvens vatten … de få gånger den ringer numera.

Det känns bra att de är samlade där, mina kära som delat min barndom. De vilar tryggt och är tillsammans igen, som förr.

Min plats på jorden är värd att Älskas och Vårdas med respekt för de som gått här före mig.

Morfars Mor som slet för att kunna behålla torpet när hon blev änka i unga år, morfar endast 9 mån. Det har berättats och jag lyssnade noga.

Kunde redan som barn känna den  speciella kraften som gör att människor orkar. Den som gör att man inte ger upp utan fortsätter oförtrutet.

Så nu slits jag mellan den gamla stugan och ett liv utan den.

Jag tror inte jag kan paketera den och gömma den i mitt undermedvetna.

Den är för storslagen för att rymmas där. Jag vill hålla den i min famn, sköta den och ge den en fin tid på sin ålders höst.

Och på min egen ålders höst.

Så ska cirkeln vara sluten igen.

Margot Wallströms rättframma var helt rätt

Posted in Om mig, Så vackert on 16 september 2012 by icole8

Skavlan gästades i fredags av bl a Margot Wallström. Underbart att höra henne.

Så ärligt och rättfram, även det hon nämnde om Göran P, hon sa vad hon tyckte och stod för det.

Sådana gillas. Själv har jag svårt att hålla truten ibland … på gott och ont. Men osagt kan vara bra vissa gånger.

Det som fastnade mest och som hon berättade sist var klockrent:

”Min mamma sa att man skulle alltid titta efter det vackra hos människor. Alla har någonting vackert ”… även om man ibland får titta länge … la hon till själv.

Åh jag håller så med så.

Från idag ska jag bara försöka hitta det vackra hos människor.

Får börja med mig själv då, kanske den största utmaningen …