Slits mellan

Nu har mitt undermedvetna börjat tala. Det påminner mig om det som jag paketerat och lagt undan i mörkret där nere. Sorg, besvikelser, saknad.

Plötsligt öppnas omslagen till de små händelser som verkat triviala men ack så betydelsefulla för min känsliga själ och lekamen.

En gammal stuga med ”ful” ytterbeklädnad … liten och troligen i dåligt skick där bakom eternitplattorna och under golvmattan … sviktande golv … gamla fönster, troligen dragig och kall vintertid, varm och kvav sommartid.

Förnuftet försöker säga att detta är inget att lägga pengar och energi på. Byn har förändrats, de flesta bekanta från förr liksom de flesta anhöriga är borta.

Ingen affär eller post, tågen stannar inte och bussen möjligen de två ggr den passerar … alltså en resa inåt stan och en tillbaka.

Vägen ner är i bedrövligt skick, särskilt på våren. Från postlådan och in till huset plogas det inte längre vintertid. Tackolov har någon ensam eremit bosatt sig nere vid älven åretrunt så fram till postlådorna  håller man öppet under vintern.

Men trots allt detta som talar MOT talar hjärtat FÖR.

Här vilar min barndoms lyckliga tid. Mormors trygghet och morfars slit på åker, i skogen och vid järnvägsbygget.

Min morbrors melankoli susar i träden runt promenadstigarna. Våra fötter nöter samma trädrötter, vi går i samma skogar och känner närvaron. Tiden saktar av. Cirkeln sluten.

Här är jag född. Älvens tysta storhet talar sitt språk till Bergets mäktiga uppenbarelse. De samtalar på sitt vis, jag talar med dom på mitt.

De känner mig. Är mina närmaste vänner liksom skogens mäktiga träd.

Dessa väsen har följt mig från mitt första stapplande steg. Berget har svarat när jag ropat Hallååååå … Hohooooo … Älvens vatten har sköljt mina fötter heta sommardagar, Storskogen har skyddat mig mörka kvällar när jag ensam gått Hem.

Detta är mitt Hem. En sliten och gammal vän väntar, som är värd att älskas som en nära anhörig är på ålderns höst. Trots väder och vind, skavd och fårad, tiden har haft sin gång. Men ändå så Älskad.

Jag väntar på att få öppna ytterdörren och försiktigt stänga den. Som vi gjorde på min lyckliga tid. Aldrig slå hårt i dörren …

Elda i spisen, sitta på den lilla pinnstolen och värma mina fötter. Som förr.

Känna närvaron av alla de kära som funnits här och som delat samma minnen som jag. De som kommit Hem till det lilla köket och känt samma lycka som jag gjort. Trygghet och värme, alltid.

Sitta på en bänk bakom huset och blicka över Älvens vatten, falla in i ett meditativt tillstånd, glömma tiden, bara Vara. Som vi gjorde förr.

Numer står där ingen bänk. Han som ofta satt där är begravd tillsammans med sin mor och far samt syster, min mamma. Kyrkan ligger inte långt bort, man kan höra kyrkklockorna över älvens vatten … de få gånger den ringer numera.

Det känns bra att de är samlade där, mina kära som delat min barndom. De vilar tryggt och är tillsammans igen, som förr.

Min plats på jorden är värd att Älskas och Vårdas med respekt för de som gått här före mig.

Morfars Mor som slet för att kunna behålla torpet när hon blev änka i unga år, morfar endast 9 mån. Det har berättats och jag lyssnade noga.

Kunde redan som barn känna den  speciella kraften som gör att människor orkar. Den som gör att man inte ger upp utan fortsätter oförtrutet.

Så nu slits jag mellan den gamla stugan och ett liv utan den.

Jag tror inte jag kan paketera den och gömma den i mitt undermedvetna.

Den är för storslagen för att rymmas där. Jag vill hålla den i min famn, sköta den och ge den en fin tid på sin ålders höst.

Och på min egen ålders höst.

Så ska cirkeln vara sluten igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: