Arkiv för oktober, 2012

En väggklocka runt halsen

Posted in Om mig on 19 oktober 2012 by icole8

Efter en titt i gamla smyckeslådan kan jag bara konstatera att jag är hopplöst ute. Inte tillräckligt för att kallas retro utan helt enkelt bara omodern.

Nu ska smycken vara stora och gärna av metall. Eller som en skivad skärbräda i plast i kulörta färger.

En sågklinga, eller en halv kanske, kan vara väl så bra.

Eller morfars väggklocka sönderplockad, dvs urverket, och fantasifullt uppträtt på lämplig kedja typ.

Har hela klimatet i smyckesvärlden liksom mycket annat hårdnat? Som stål, i form av kulor och tunga hängen, blanka, hårda. Var tog kvinnligheten vägen?

Blommor i pasteller med infattade gnistrande pärlor, sirliga former, rankor, hängen som rosenknoppar … bling-bling

Ja har man något val? Bara att haka på eller inte, man kan låta bli också men det är lite kul med detta i plast, inte särskilt tungt heller.

Så på Lindex fingrade jag på ett liknande … men det blev inget köp. Tänkte prova en egen variant, varför inte se efter vad som ligger i lådorna … några klädnypor i plast, en och annan kniv och gaffel, kanske remsor av färgglada påsar … ingenting är omöjligt och egen stil är alltid att föredra.

För den som vågar.

Annonser

Se det goda och vackra hos människor

Posted in Mänsklighet, Om mig on 17 oktober 2012 by icole8

Det skrev jag för en tid sedan att jag hädanefter skulle göra.

Igår sattes jag på prov. Hade tid för däckbyte och kom i god tid, fick köra in bilen 10 minuter före och strax därefter kliver en äldre herre in med en min som han svalt något riktigt surt och beskt.

Han vandrade runt bland däcken, hans uppsyn var densamma. Grabben som la om mina däck hade fullt upp och med hörselskydd på dessutom, så där fick han inget napp.

Jag känner igen den här karaktären. Liksom en jakthund försöker de nosa upp ett spår … inte av hare eller räv, utan något att klaga på och få vräka ur sig sitt illamående som tär på dom av någon anledning.

Allt eftersom blev hans vankande mer idogt och han kastar sitt suröga på mig och min bil … men jag har tränat förr med dessa ”jägare” så jag ser honom inte utan använder ”the dolphin smile” … mycket effektivt för att de ska tappa jaktlusten.

Den minen är mycket effektiv även i andra sammanhang, får återkomma.

Så blev min bil nersänkt i golvnivå, jag frågar om jag ska köra ut den innan jag betalar men fick svaret att det behövde jag inte, tiden skulle räcka till.

Med en lapp i handen gick jag genom glasdörren där det ska betalas, och alltid luktar kaffe, fick vänta en stund, ytterligare en liten stund då någon springer in och vill ha ett besked och så precis kl 14.00 säkert på sekunden brakar den sure jägaren in genom dörren och vrålar: ska du inte köra ut bilen, du är väl klar, stå här och snacka skit!

Min reaktion var oväntad.

Eftersom det bästa man kan göra för att ”ge igen” är att uppträda precis tvärtom, leende och helst med en klapp på axeln säga självklart, genast, förstår att du har bråttom (hade säkert tid kl 14.00 prick och där står min bil och hindrar en stackars pensionerad som säkert har så mycket att göra att han har tid att komma 20 min för utsatt tid och trampa runt bland däcken…

MEN så hör jag min egen röst, med styrka från jag vet inte var, oförskämt svara honom:

Hörrödudu nu lägger du av va´, jag är inte alls klar, och förresten frågade jag killarna om jag skulle köra ut bilen och dom sa nej…

Tro inte att han lyssnade, han hade ju fått upp drevet, nu skulle här skällas och gormas, det han väntat på hela tiden.

Ja men kör ut bilen nångång då, svarar han, stå där och prata en massa skit.

Jag fortsätter:

Nu lugnar du ner dig, fattar du det (gubbjävel tänkte jag) och ger honom Fingret.

De kan du ha själv du, svarar han.

Men om jag inte såg alldeles fel hade han ett annat ansiktsuttryck, möjligen att ena mungipan pekade något mer horisontellt. Han mådde en aning bättre

Ska jag klämma till med att visst fanns det något vackert hos honom ändå?

Men tror inte att jag hann titta på honom tillräckligt länge för att upptäcka det …

Det blir en grå träningsoverall från Adidas

Posted in Om mig on 15 oktober 2012 by icole8

Den stora skräcken har landat och byggt ett bo på mitt huvud. Den har skickat tentakler ner i mitt matsmältningssystem. Den har knutit ihop mina tarmar och satt sprätt på min hjärtas elsystem, AV-knutan och allt de där ni vet … (artrioventrikulärknutan).

Ren och skär ångest (för övrigt kan jag inte tro att den har den färgen med tanke på hur den förfärar och förskräcker och ger illamående och kallsvett).

Ångest är möjligen spygrön eller blekgrå.

Vad an detta obehags grund? Normalt har jag normal ångest i normala doser normalt ofta. (Normal har för mig färgen klarblå by the way …)

Jo jag ska lämna tryggheten, lägenheten, de dagliga rutinerna, lämna in hundarna på pensionatet (där 1000 saker kan gå snett om man har livlig fantasi som jag) lämna in bagaget (en syrenlila väska med blank yta och hjul som rullar i alla riktningar så man kan gå med den bredvid sig några decimeter framför… kommer antagligen bort och aldrig mer igen) kliva ombord på en plan från SAS (låter tryggt men det är fasansfullt långt till marken oavsett) och landa i för mig främmande land … där ALLA talar franska och bara ruskar på huvudet när jag försöker med engelska blandat med tyska …

Frukostar med feta mackor bredda med Nutella och till det kaffe, ingen hälsosam yogurt med nyttiga gryn och nötter, det blir magvändning direkt.

Jag får ångest när jag inte vet hur dagarna ska se ut, jag blir svettig bara av tanken att någon på engelska säger let´s go for a walk … men vad ska jag ha på mig? Det kanske är +20 ute men även +-0 och regn. Ångest.

Let´s go för lunch down town (det är bara en liten by egentligen) … vad ska jag ha på mig? Å. igen.

Let´s meditate on the floor … vad ska jag … Å.

Hur är de andra klädda? Några från UK, en från Egypten, två från Finland, en från Italien, en från Danmark, en från Schweiz … alla betydligt yngre än jag. Jag är troligen den äldsta i den gruppen av 23 kursare som ska åka till France och bo på ett Slott … vad ska man ha på sig under middagen, 3-rätters, varje kväll?

Istället för att försöka se ut som någon annan och vara som någon annan eller ens försöka likna en världsvan kvinna som reser ständigt och som bott i flera kontinenter och som pratar flera språk flytande –

Istället för allt detta ska jag vara jag. En liten grå mus som sitter där och bara låter de andra skina  och blänka ikapp med de stora kristallkronorna i slottet.

Jag ska iakttaga och lägga märke till. Jag, den lilla grå. Som ser och hör men inte syns. Det är generöst tycker jag.

Så det blir en träningsöverall i grått, Adidas troligen, den såg jag på Intersport.

Det blir svårt att beskriva mig visserligen. Så jag ska ha en orange väska över axeln eller snett över bröstet med tanke på väskryckare.

Så hon i grått med den där orange väskan då. Hon var med på en veckokurs i Frankrike hösten 2012 och lät alla andra skina och synas. Fast väskan sticker ut så jag kanske tar den vita istället.

Med svarta små rundlar.

Hon skulle bara veta

Posted in Mänsklighet on 13 oktober 2012 by icole8

Två dagar i rad har jag blivit vittne till (lyssnat till) en av grannarnas samtal med sin son, han är troligen 9 år men lite osäker.

Mamman går med två hundar och gossen ett par steg framför. Hela tiden hör jag den stränga rösten som skäller och gormar, hotar och anklagar medan hundarna stretar på. Pojken tittar ner i marken och hon gör hån av hur han ser ut när han går.

Sonen försöker försvinna genom jordskorpan/asfalten och mamman bara höjer rösten. Vänd dig om när jag talar till dig! Ska man behandla sin mamma på det här viset!

Själv vill jag också helst sjunka genom jorden. Det känns mycket obehagligt i magtrakten och suger till i mellangärdet. Hur många fler är vittnet till detta?

Dom vandrar vidare med hundarna, jag hör hennes skarpa stämma.

Hon skulle bara veta…det kommer en dag när hon sitter där och tittar på telefonen som aldrig ringer (sonen), ensamma stunder när det blir så tydligt… att det kunde varit annorlunda, hon kunde gjort så mycket annorlunda.

Tiden går så fort, stunderna kommer inte tillbaka. Barnen är till låns…

När man kunde gett en kram, satt sig tillsammans med en bok, pratat förtroligt, förklarat, försökt att belysa det som är viktigt på ett snällt sätt.

Det går aldrig att sudda ut de gånger hon skällt ut honom, det kommer att ringa i öronen och finnas i magtrakten länge, länge…

Tid nog kommer det ikapp henne själv. Då är det för sent.

Alldeles för sent.

Svart, grå, brun eller blå?

Posted in Om mig on 11 oktober 2012 by icole8

Det får vara nog med det nu.

När jag tittar bland alla gamla kläder som hänger, eller snarare trängs, är det en sorglig syn. Modet – men särskilt färgerna …

Något säger tvärstopp och jag bestämmer mig för att bli röd eller orange.

Det blir upplyftande och troligen roligare än allt trist i den grå-brun-svart-mörkblå skalan.

Så in på en av Birsta-butikerna och ryckte åt mig en jacka i den knallrödaste färgen jag sett. MEN mitt gammeljag provade också en mullvaddsfärgad i samma modell och pris …ojojoj det var nära!

Djupt inom mig kom någon slags mullvadsälskande varelse fram och tyckte till … ”å den passar bra till den oranga väskan och halsduken jag nyss köpt” …

Slå ner den eländes mullvaden och go for it sa den nya rösten och utan att tveka köpte jag den röda jackan och en matchande lite tjockare halsduk, i olika röda färger!

Nu har jag ju även problemet att min nyinköpta väska är orange … kan man ju inte ha till en röd jacka.

Men tänkt att det kan man, jag höll den mot jackan och plötsligt är väskan orange-röd med betoning på röd. Och tittar man noga finns det orange i halsduken.

Så kommer jag vilse nu på resan till Frankrike så får man koncentrera sig på rött om jag ska komma tillrätta … enklare än en mullvad tror jag.

 

 

 

 

Gruva och gruva

Posted in Om mig on 10 oktober 2012 by icole8

 

Nog är det märkligt att man ska gruva sig så mycket.

Normalt, om jag har en tid hos tandläkaren inskriven i agendan, börjar jag sådär 4-5 dagar innan att gruva. Trots att det inte hjälper ett dugg.

Jag kan inte påverka det som ska ske, möjligen förvärra det genom att bygga upp ett eländes elände i mitt huvud. Svetten bryter fram och pulsen ökar. Till vilken nytta då?

Imorse när jag plockat ut bettskenan kände jag ett litet hack i tand … mycket litet men hur jag än försökte låtsas att det inte fanns kunde tungan inte hålla sig i styr. Ständigt där och grävde, snart var tungspetsen röd och irriterad.

Jaja, kanske bäst att få det tillslipat så jag ringde tandis. Tänkte mig en tid om en vecka (så jag fick gruva lite …).

”Kan du vara här om en halvtimme?”

Chockad men glad, javisst om jag skyndar mig och slängde in 5 skedar yogurt, snabbdusch, torkade håret och 10 minuter före utsatt tid var jag på plats.

Vad man hinner på 20 minuter om man verkligen vill, normalt tar det mig 20 minuter att gäspa klart på morgonen …

Så en liten lätt tillslipning kunde ju inte vara så hemskt.

Men ack, här kom stora sprutan, rejäl bedövning, borr och fräs, instrument och diverse bågar och annat jox. Tänk om jag vetat vad som skulle ske, jag hade varit sjuk innan …

Men nu hade jag ju ingen aning. Fanns ju inget att gruva för. Tänkte jag. Lugn som en filbunke (var kommer detta uttryck ifrån), tankarna på annat håll.

Tro om jag kommer ihåg detta till nästa planerade besök? Ingen mening att slänga bort tid på att gruva sig, ej heller på att ångra sig för den delen.

Knappast, i min fårade gråhjärna är detta nerplöjt sedan barnsben.

Imorgon ska jag besikta bilen. Det gör inte ont. Har gjort det förr. Tar 10 min kanske en kvart.

Men jag gruvar. Tänk:

Om jag kör snett och halva bilen ramlar ner i det där diket…

Om jag plötsligt inte minns var bilprovningen ligger…

Om jag inte kommer ihåg hur man startar och bromsar…

Om han som besiktar är sur och tvär och ger mig några tvåor som ska åtgärdas å det snaraste och det inte finns några tider att få på verkstan för att alla ska lägga om däck och jag får körförbud och kan inte åka till stan och handla några fräcka kläder innan Frankrike-resan och inte åka med hundarna till pensionatet och ingenting fungerar och jag får stanna hemma och …

Tänk OM.

Bli kvar

Posted in Aldrig ge upp on 10 oktober 2012 by icole8

Bli kvar här länge nog.

Bli kvar länge nog för att väcka hoppet till liv, för att göra dig kvitt den dödande kylan, ge upp de halvsanningar du satt upp som försvar, så att du kan krypa och hugga och slå dig fram; bli kvar här länge nog för att bli stark, för att våga det avgörande försöket, bli kvar här länge nog för att kunna komma i mål, det spelar ingen roll hur lång tid det tar eller hur din stil ser ut.

Bli kvar.

(Från Clarissa Pinkola Estés ´Kvinnor som slår följe medvargarna.´)