De spröda krasch-ljuden och poff-splasch-ljuden

Det kraschande ljudet, lätt kraschande ljudet … som ett äggskal som krossas men ändå lite skörare … lite tunnare … lite sprödare …

Där mot cementplattorna i halvmörkret sätter jag ner min gummisulade visserligen mjuka men ändock sko … ljudet gör mig stående som i en pausad film … mina dryga 75 kg trampar på detta naturens underverk och jag hör just det där ljudet som säger att nu är det försent … det är fullbordat och inte för att jag kan se det men i mitt inre gör jag det … en mosad och tillintetgjord vars hus är i bitar snigel som intet ont anande skulle ta sig från ena gräsytan till den motsatta … måhända i ett speciellt ärende eller helt utan … över stenplattsgången.

Jag ser den inte men illamåendet kommer ändå och fortplantar sig ner mot tårna, lite yr och illamående blir jag men det är väl inget mot vad den stackars snigeln känner … om den ens lever.

Bostadslös och halvdöd måhända heldöd ligger den där i mörkret och dimman denna höstkväll och jag går med steg så lätta som om jag vandrade på ägg … men vad hjälper det nu när jag just klivit på en snigel med sitt bo på ryggen och förstört den, dödat den troligen.

Tänk om den har en familj? Har sniglar familj eller hur är det? Sambos eller lever dom bara hur som helst i sitt egna lilla hus? Blir den saknad av någon eller är det nu bara en snigel mindre med ett krossat hus?

Säg det. Om det nu var en snigel jag klev på. Tänk om det ändå varit en tom tändsticksask, men det finns sällan sådana nu för tiden liggandes på en cementplattgång. Möjligen tändare i plast men dom kraschar inte sådär …

Men det där spröda kraschande ljudet kunde i alla fall vara just en snigels hus som krossades under en människas skosula en höstkväll med dimma och halvmörker.

Eller helmörker, det var den enda ursäkt jag kunde hitta för aldrig aldrig att jag skulle trampa medvetet på en snigel med hus … om jag så skulle kliva ner i avgrunden för att förhindra det.

Det kraschande spröda ljudet av ett krossat snigelhus under en människas gummisula är ingenting man längtar efter.

Ej heller det speciella poff-ljudet eller splasch-ljudet eller pang-poff-splasch-ljudet man hör när man i mörkret trampar på en liten groda.

Om än så liten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: