Hon skulle bara veta

Två dagar i rad har jag blivit vittne till (lyssnat till) en av grannarnas samtal med sin son, han är troligen 9 år men lite osäker.

Mamman går med två hundar och gossen ett par steg framför. Hela tiden hör jag den stränga rösten som skäller och gormar, hotar och anklagar medan hundarna stretar på. Pojken tittar ner i marken och hon gör hån av hur han ser ut när han går.

Sonen försöker försvinna genom jordskorpan/asfalten och mamman bara höjer rösten. Vänd dig om när jag talar till dig! Ska man behandla sin mamma på det här viset!

Själv vill jag också helst sjunka genom jorden. Det känns mycket obehagligt i magtrakten och suger till i mellangärdet. Hur många fler är vittnet till detta?

Dom vandrar vidare med hundarna, jag hör hennes skarpa stämma.

Hon skulle bara veta…det kommer en dag när hon sitter där och tittar på telefonen som aldrig ringer (sonen), ensamma stunder när det blir så tydligt… att det kunde varit annorlunda, hon kunde gjort så mycket annorlunda.

Tiden går så fort, stunderna kommer inte tillbaka. Barnen är till låns…

När man kunde gett en kram, satt sig tillsammans med en bok, pratat förtroligt, förklarat, försökt att belysa det som är viktigt på ett snällt sätt.

Det går aldrig att sudda ut de gånger hon skällt ut honom, det kommer att ringa i öronen och finnas i magtrakten länge, länge…

Tid nog kommer det ikapp henne själv. Då är det för sent.

Alldeles för sent.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: