En väggklocka runt halsen

Efter en titt i gamla smyckeslådan kan jag bara konstatera att jag är hopplöst ute. Inte tillräckligt för att kallas retro utan helt enkelt bara omodern.

Nu ska smycken vara stora och gärna av metall. Eller som en skivad skärbräda i plast i kulörta färger.

En sågklinga, eller en halv kanske, kan vara väl så bra.

Eller morfars väggklocka sönderplockad, dvs urverket, och fantasifullt uppträtt på lämplig kedja typ.

Har hela klimatet i smyckesvärlden liksom mycket annat hårdnat? Som stål, i form av kulor och tunga hängen, blanka, hårda. Var tog kvinnligheten vägen?

Blommor i pasteller med infattade gnistrande pärlor, sirliga former, rankor, hängen som rosenknoppar … bling-bling

Ja har man något val? Bara att haka på eller inte, man kan låta bli också men det är lite kul med detta i plast, inte särskilt tungt heller.

Så på Lindex fingrade jag på ett liknande … men det blev inget köp. Tänkte prova en egen variant, varför inte se efter vad som ligger i lådorna … några klädnypor i plast, en och annan kniv och gaffel, kanske remsor av färgglada påsar … ingenting är omöjligt och egen stil är alltid att föredra.

För den som vågar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: