Arkiv för 13 januari 2014

Posted in Okategoriserade on 13 januari 2014 by icole8

find a way

Annonser

Så liten, så stark ändå

Posted in Okategoriserade on 13 januari 2014 by icole8

Blev stående vid fönstret. Utanför pickar en koltrast på en äppelhalva.

Någonstans i deras umgängesform är det tydligen klart att inte klampa
för nära när någon sitter vid äpplet. Nej de sitter på avstånd och
väntar eller så går de till attack … kanske det är någon slags
tidsfrist att först vänta men inte allt för länge för då …

Emellertid bli jag stående där, koltrastar har inte jag haft i
min förra region, nämligen i norrland, ni vet det där som finns
där ovanför … åtminstone ovanför huvudstaden.

Svarta med gul näbb. Oerhört vackra. Vissa bruna och andra spräckliga.

För att inte bli ett uppslagsverk hänvisar jag till wikipedia för
mer info.

Så ser jag att just denna koltrast (ja de tillhör trastsläktet) har
något som stickr ut bakåt, möjligen en synvilla att det är en kvist
från björken men nej.

Det är det lilla benet, det vänstra, som verkar brutet där strax vid
knäleden eller är det kanske fotleden. Den är handikappad och sitter
tungt vilande på sitt högra ben och ömsom vilar den på buken ivrigt
hackade på äppelhalvan.

Klart jag blir rörd, vad ska jag göra, springa ut och fånga den och
försöka tejpa benet och samtidigt mata den med allehanda godsaker.
I wikipedia står att de äter animalisk föda men frukt när det
animaliska tryter. Helst äpplen.

Så plötsligt flyger den iväg, sätter sig i ett lövträd och vinglar
till, men balanserar upp kroppen (som är rätt stor och rund på dessa
fåglar) och jag ser den avbrutna foten hänga ner som faktiskt en
liten kvist.

halta

Åh hur ska jag nu få någon ro. Det vimlar av fåglar idag eftersom
kylan kommit och jag blir orolig för den halta, tror det är en hon
eftersom honor brukar vara det starka och uthålliga släktet många gånger.
Hon har ju hållit ut och klarat sig hittills …

Hejdar mitt infall att springa till grannen och fråga vad vi ska göra.
Det verkar hysteriskt på ett sätt. Han har koll på det mesta här vad
gäller fåglar och även rådjuren, han har säkert sett samma halta
fågel som jag.

Att fånga en fågel som inte har inskränkt flygförmåga är ju dömt att
misslyckas. Och sedan då, hur skulle jag kunna laga ett brutet ben.
Lämnar till sist min utsiktsplats men varje gång jag passerar klart
jag söker med blicken om hon sitter där…

Granne med mig bor en kvinna i ungefär samma ålder som mig,
en käck och glad som aldrig klagar (som jag dock gör mellan varven).
Hon skulle ha anledning verkligen, hon är synskadad och har
varit det hela livet.

Hon opererade bröstcancer för ett år sedan, gick igenom cellgifts-
behandlingen, tappade håret och allt det där. Hon är nu lycklig
för det tjocka håret hon nu har med lite självfall dessutom, hör
ingen klagan över det andra.

Så berättar hon att hon tar ögondroppar varje kväll och ibland
tycker hon sig höra ljud som om någon smugit sig in i lägenheten.
Det är klart att ligger man blixt stilla och väntar så hör man ju
ljud och eftersom synen är nedsatt förstår jag dilemmat.

Varför tar hon ögondroppar? Jo hon har grönstarr och kommer att
bli helt blind på ena ögat, det hon ser bäst med.

”Och jag som klagar, har ju verkligen ingen anledning” säger jag.

”Jag klagar inte” säger hon, ”jag är van vid att se dåligt”.

En kväll står hon finklädd utanför porten och väntar på taxi.

”Sticker till stan och ser filmen om 100-åringen” säger hon.
Mer än jag har kommit mig för.

Jag står återigen vid fönstret och minsann sitter hon där
och pickar. Snart blir hon bortschasad tänker jag. Så kommer
en par präktiga koltrasthanar med gula näbbar och ska äta av
äpplena.

Då studsar hon på sitt ena ben emot dom, breder ut vingarna
och skrämmer bort dom. Tillbaka vid sitt äpple sitter hon
förnöjt och pickar i sig.

En kväll ser jag grannen med rollatorn försiktigt gå över
den isiga parkeringen. Jag går ikapp henne och slår följe.
Hon halkar till och jag försöker haffa henne men det går
bra ändå. Hon drar ner mössan i pannan, går sakta i motvinden
lite lätt framåtböjd med det öga hon ser bäst riktat i marken.

”Man måste ju ut och röra sig, går bort till dottern en sväng”.
”Ha´ re´” ropar hon på sin inbitna stockholmska.

Jag går hem igen eftersom jag har mat i ugnen, vänder mig
om och ser den lilla krokiga figuren sträva i motvinden och
skymningen. Hon är envis, hon klagar sällan, hon har ingen
anledning tycker hon. Tror inte hon skulle uppskatta om
jag följde henne ända fram … som om hon inte skulle
klara sig själv.

Hon sjunger i kör, en stark röst i en späd kropp, som
en fågel, en sparv.

En skadad koltrast och en sparv. Så små men så starka ändå.

Posted in Okategoriserade on 13 januari 2014 by icole8

stay humble