Minnen med mera

Att komma till sin gamla hemstad är en upplevelse av blandat
slag, blandade känslor och funderingar.

På parkeringen framför Coop ser jag välkända profiler,
kanske något äldre men i stort sett som förr.
Ibland tror jag att de har precis samma kläder
som sist jag såg dom, för ett eller kanske flera
år sedan.
Samma stil, samma profil … livets rundgång.

En och annan butik har upphört, någon kommit till.
En fläkt av vemod sveper genom bröstet, det som var
förr finns inte längre.
Tiden har inte stannat även om man kan så tycka när
man kommer tillbaka, mycket går i samma lunk men
tiden är nu och inte då.

På kyrkogården ser jag kända namn, några har lämnat
in och paketerats i kistor på 6 alnars djup eller
hur djupet nu var.
Vissa stenar är övergivna, vissnade fjolårsblomster
pekar sin bruna gestalt mot himlen.
Det som var är inte längre, den som med varsamma
händer ordnade har inte varit där på länge. Tidens gång.

Kyrkan har i år röda begonior och blå lobelior,
troligen varje år likadant, lika för alla,
planteringslådor av plåt.
Snyggt, prydligt och rättvist.
Någon betalar som fortfarande tänker på de som
fanns en gång
… i tidens rundgång.

I byn där jag är född är det nya barn födda,
Rut är en 5 månaders som kommit sedan sist
jag var här. Någon fler har sett dagens ljus
men många fler har somnat in. Tidens gång.

Trästugan är anfrätt av nordanvind och kalla vintrar,
höstrusk och vårregn.
Sommarstark sol och flermeterssnö. Färgen bleknad,
flagnad, mögelsvartprickig. Mossa på vindskivorna,
mögel på de röda väggbräderna där regnvattnet
skvittrat i brist på hängrännor och stuprör. Tidens gång.

Planteringslådornas forna rikedom lyser med glesa
rader av enstaka perenner.
En akleja blommar med dubbla kjolar i en hallonröd färg.
Stormhatten laddar sina blå blomknoppar som
snart ska brista ut i salut kanske med en knall
om man lyssnar noga … medan bortsnejlikorna
har lagt ner sin självfrösådd.
Ett slakt försök till återkomst ligger platt mot
den numera mossförstärkta blomjorden. Tidens gång.

MEN fjolårets inköpta och planterade blå akleja
blommar dess då rikligare med himmelsblå kjol
och vit underklänning, så vacker.
Ser även att nävorna har knoppar och snart lyser
de rosa och röda i kapp med de vilda
midsommarblomstren.
En näpen blyg krollilja gömmer sig bakom den
gamla rönnens stam, hur den hamnat där vet
den bara själv.

Och under tallarna vid tomtgränsen står en för mig
okänd gestalt med blad som liknar liljekonvaljer
och klockor på rad utmed en sträng,
vita med dragning åt gult.
Vad är detta för långväga gäst tro?
Kanske en ovanlig orkidé, vad vet jag.
Aldrig sett den förut.
Den gör inget väsen av sig och förväntar
sig ingen beundrarskara.
Den får stå där och föröka sig om den trivs, plocka blommor
gör jag numera aldrig, de är vackrast där de växer.

I ängskanten svävar en sky av lila ängsklockor,
de ska snart ha sällskap av prästkragarna.
När ingen ser dansar de tillsammans
under midsommarnattens sista timme … livets egen dans.

Om några veckor finns de inte mer, åkern är då
slagen och skördad till foder åt hästar, kor,
får och getter. I tidens rundgång.

Skogens smaragdgröna mattor blir allt mörkare,
blåbären mognar och så småningom lyser lingonens
rubiner bland de daggvåta höstkyssta bladen och
mossorna.
Luften hög och klar, solen värmer inte lika som förut,
man anar vad som ska komma.

Tidens gång och rundgång, det gamla mot det nya,
vår blir till sommar och höst, nya liv ruvar i blommans
frö, nya liv kommer till jorden.

Det gamla återvänder till vad som troligen är livets
ursprung.
Det mystiska som ingen riktigt sett men i djupet inom oss
ropar tyst, som Dan Andersson beskriver:

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!”

Tidens gång.

Livets rundgång.

(Diktens forts:

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
‘Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!’

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.”

Tack Dan Andersson

Annonser

Ett svar to “Minnen med mera”

  1. Bittan Says:

    Vilken gåva Du har fått! Du kan se livets och naturens alla skiftningar. Kanske är det därför Du ser så mycket mer och återge.
    Kram Bittan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: