Träden susar inte längre …

Jag har sorg. Igen. Min känslighet för förändringar till
det sämre gör att mitt inre hamnar i ett tillstånd som
kan liknas vid sorg, sorgsenhet, nedstämdhet, melankoli …
ja det finns många beskrivande ord. Ändå säger de inte
allt.

Nu senast fick jag nyheten via mobil från en som passerat
förbi: ”Jag måste bara ringa och berätta en sak …” som
om det var något alldeles extra roligt typ.

Men nej, det var oroligt om man kan säga så. Det känns även
oroligt i mitt inre, de fakto att jag inte kan se det med
egna ögon utan bara försöka se bilder.

skog14

Min plats på jorden är omgiven av en gammal skog. I skogen
finns upptrampade stigar av människofötter och hundtassar,
rävar och rådjur. En och annan älg samt av hästar, ja inte
vilda utan med ryttare.

skog1

Skogen har alltid funnits där precis som Älven och Berget.
Jag skriver med stora bokstäver därför att de är så mäktiga
och betydelsefulla för mig. Skogen likaså, den har varit
med sedan jag kunde lyfta blicken över barnvagnskanten.

En tyst och hänsynsfull deltagare i det vardagliga livet,
en källa till tröst och återhämtning. Stilla och högresta
tallar har blickat ner när man vandrat i egna tankar. De
har lyssnat och förstått, ibland en lätt susning i träd-
kronan och ett svagt vajande men för det mesta lugnt.

Jag gått över knotiga tallrötter, med minnen från de som
strävat före oss, de som dragit kälkar vintertid
och kärra sommartid med de tunga mjölkkrukorna.

Rötterna minns och jag minns. Steget efter mormor
gick jag men fick åka tillbaka då benen blev trötta på
ett litet barn.

Cykeln har studsat och sparkmedarna har sluntit över
dessa rötter men jag har älskat de stigarna som en kär
familjemedlem.

Om pannan varit rynkad så har den slätats ut efter promenaden
i skogen. Tallarnas stammar som bildat sin pelarsal och den
smaragdgröna mossan med blåbärsris, linnéans doft, fågelsången
och skogsluften har varit som en smekning för själ och hjärta.

skog10

Nu är det slut, därför sörjer jag. På ett huj har skog som
vuxit utan att göra någon förnär bara halshuggits eller
huggits av vid fotknölarna.

Slagit i marken med dån och brak. Ingen hörde deras rop på
hjälp, deras smärtsamma skrik. Möjligen en sådan som jag
skulle ha uppfattat det men jag kunde inget göra.

Den som inte ser skönheten i en mäktig gammal tallskog
hör inte sådant, ser den inte och vill förmodligen inte
heller veta av den. Bara pengarna den ger …

Ja jag har sorg. Det är bara så. Och jag är bara sån.

Men Tack skogen för den sista sommaren som vi fick
tillsammans. Rikligt med blåbär, fantastiska sommar-
kvällspromenader, vi hann ta farväl.

skog12

För inom mig hade jag på känn: Detta är för bra för att
vara sant. Det är som i en vacker saga.

Och alla sagor har ju som bekant ett slut…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: