Arkiv för januari, 2019

Året är 1955 – Mormor tar 11-bussen till stan

Posted in Okategoriserade on 25 januari 2019 by icole8

Januari och februari höll vintergreppet men så en marsdag hördes talgoxens vårsång. Snön hade börjat sjunka ihop och tallkronorna susade lättare i vinden befriade från sin tyngd.

Det anades lite vår i luften och det kändes även lättare i bröstet. Hon tog några djupa andetag på farstubron och kisade mot solen. Med avsaknad av det mesta, som bara fanns att inhandla i staden, bestämde hon sig. Dags att skjuta spjället och låta glöden i spisen göra sitt. Det blir inte så utkylt mellan två bussar, 11.10 till stan och 14.00 tillbaka.

Mormor tog fram sin svarta handväska, sina finare vinterskor med skinnkant, en kappa som inte var direkt ny men knappast sliten. Hon snurrade upp håret i en liten knut i nacken och satte på sin vinterhatt.

turkos

En scarf runt halsen och den brosch med en turkos sten hon bara använde vid vissa tillfällen. Sådana gånger hon ville känna sig lite fin. Liten droppe 4711 bakom var öra och hon stod resklar.

47112

Hon låste ytterdörren och hängde nyckeln på spiken. Den syntes för den som ville leta men det fanns inga sådana personer i byn. Man kunde lika gärna lämna öppet egentligen. Så gick hon med raska steg och njöt av den soliga vinterdagen i mitten av mars. Handväskan på handleden och den blå shoppingväskan i andra handen.

Så vänta en stund vid busshållplatsen och där stod också en av gubbarna i byn. Inte för att han skulle åka buss utan bara av nyfikenhet. Han brukade passa på att byta några ord med de som nu ändå bara ”väntade”. Inte störa någon i vardagsarbetet direkt. Några minuter bara innan den gula bussen dök upp i kurvan strax bortom vägen till Stationen. Hon satte upp armen väl synligt för att chauffören skulle se henne och stanna.

Ur portmonnän plockade hon fram jämna slantar för resan, tur och retur. Fick den lilla fyrkantiga biljetten i handen, stoppade den i väskans innerfack och satte sig näst längst fram. Närmast fönstret så att hon kunde betrakta allt bussen susade förbi och vad som rörde sig i byarna såhär mitt på dagen, en vanlig torsdag. Någon var ute på skidor, tre kvinnor stod och samtalade, en åkte spark med sparklåda och en häst med timmersläp kämpade längs skogskanten. Kråkor och skator samlades runt något, troligen resterna av ett dött djur.

Tjugo minuter senare bromsade bussen in och stannade en bit från Järnvägsstationen. Där var liv och rörelse. Tåget hade precis kommit in och avstigande blandades på perrongen med de som skulle åka. Avstigning, sa busschauffören och öppnade dörren. Mormor tog de två stegen ner och tackade för sig. Troligen skulle de ses igen på hemresan, det fanns inte så många chaufförer att välja bland.

Mormor tittade sig omkring och valde så trappan ner mot torget. Där fanns Hembageriet och Storgatan.  Att köpa med sig nybakat bröd och särskilt gifflar fyllda med hallonsylt var en längtan hon känt länge. Med påsarna i shoppingväskan traskade hon nöjd vidare in i Sybehörsbutiken för några garner och så vidare till Apoteket. Det började tryta i Albylasken och flaskan med ”väderdelande”. Vad den innehöll är väl en gåta men med några droppar på en sockerbit försvann alla magplågor och kanske annat med.

Efter en stunds flanerande  bestämde mormor att det var dags för Mejeributiken. Den fanns på Järnvägsgatan ovanför och en bit att promenera. Hon njöt av dagen och det vackra vädret, gjorde sig ingen brådska. I butiken fanns allehanda ostar som inte Lanthandlaren kunde erbjuda. Hon längtade mest efter kryddost och svecia, hushållsosten fanns i Lanthandeln så den fick anstå. Några lakritspipor i en liten påse var självklart, en speciell flicka älskade just lakrits …

De pratades en stund om väder och allt annat som kunde intressera en stadsbo att höra från den som bor på landet. Har det varit svårt med kylan … nejdå vi har rejält med ved … och korna mjölkar … jadå det är som det ska … vinterväg över älven … ja det är nära nu till kyrkan då man kan ta sparken över … isen håller väl ett bra tag till … jodå men den kontrolleras varje dag av Johan så,  ja tack för mig då …

Klockan började gå mot 13 och hon sa adjö för denna gången. I sakta mak strosade hon vidare och tittade i skyltfönstren längs Storgatan på väg mot Järnvägstationen. Då hon kom i god tid satte hon sig i väntsalen och betraktade de resande. Länge sedan hon varit ute bland folk nu. Här fanns både finfolk och andra, hon tittade i smyg på den paranta damen som satt lite för sig själv. Hon var nog en av de som skulle med tåget söderut resonerade mormor. Mot Stockholm minsann. Snart kom en proper herre i överrock och hatt och med ljusig vaxad mustasch. De krokade arm och försvann ut på perrongen.

ånglok

Själv var hon så nöjd och längtade redan hem till köket. Smaka på gifflarna till nykokat kaffe, ta av sig skorna och sätta sig framför spisen. Ingen kunde väl ha det bättre … staden lockade inte mer än en tur dit ibland. På hemresen åkte även en av de bekanta i byn. Det skulle bakas tunnbröd om några veckor så då var hon välkommen. Och hon tackade och skulle fundera på saken.

Snart gick hon vägen ner till torpet igen och kände sig så tacksam. Det var en dag imorgon också för det som inte gjorts idag. Men nu vankades kaffe och en giffel med hallonsylt, senare en tur till korna. En vedkorg att fylla och nytt vatten från brunnen. Dagstidningen oläst och kanske en eftermiddagslur på soffan. Det tar på att åka till stan och att vila lite kan man kosta på sig. Katten var nöjd med sällskap och la sig spinnande intill.

Och till kvällsgröten ett par skivor kryddost på en tunnbrödssmörgås. Det kunde inte vara bättre. Väggklockan tickade på och slog sina slag. Dong dong dong … dagar kom och gick.

väggklocka.jpg

Vissa hade sina guldkanter. Och i april skulle det bakas i bagarstugan hos grannfrun. Tunnbröd och halvtjocka mjukkakor. En stunds gemenskap och en fylld låda i matboden.

Det gick mot vår och sommar. Och den tiden som var allra bäst. När ytterdörren kunde hakas upp och katterna inte fick klämda svansar. Svanslösa katter kallades vinterkatter,  ytterdörren åkte igen allt för snabbt … man såg en och annan på byn. Åtminstone en …

svanslös

Annonser

Året är 1955 – Mormor gick aldrig på gym

Posted in Okategoriserade on 21 januari 2019 by icole8

Det är tidig morgon i det lilla Per-Albin torpet i mellersta norrlands inland. Mörkret ligger som en skyddande filt över skog och mark och hus. Luften vibrerar av midvinterns kyla. Allt är tyst och ännu stilla. Månen skickar sin hälsning från den stjärnklara rymden. Älvens is knakar och lever sitt eget liv.

Någon späntar stickor, prasslar med ett tidningspapper och tänder i vedspisen.  Hon sitter framåtböjd på den lilla stolen och blåser in i spisluckan för att hjälpa till. Så tar sig elden och ett litet vedträ med björknäver åker in. ”Det tar sig” tänker hon högt. Väggklockan slår snart sex slag. På fönsterrutorna har natten målat isrosor och i dörrspringan är rimfrosten åter tillbaka.

Det är mormor,  med tjockkoftan ordentligt knäppt över städrock och förkläde,  som är uppe före kl 6 och donar. Ute gnistrar snön i månljuset och kylan knäpper i knutarna. Det är kyligt i köket. Vedkorgen är full som tur är, det såg hon till redan kvällen innan. Dagen har börjat precis som igår och vintern håller sitt grepp. Hon är van och inget skrämmer henne. Hon klarade gårdagen och det blir inte värre denna dag.

”Bistert idag”. Ett konstaterande som stannar mellan väggarna i köket. Det har ingen betydelse vilket väder det är, allt ska ordnas idag liksom igår och imorgon. Korna råmar redan och är mjölkstinna. Hungriga och törstiga. Mormor lägger på mera ved, drar ner mössan i pannan, tar på extra varma sockar och skor och så ladugårdsjackan. Snabbt ut och stänga dörren, se till att ingen kyla hinner över tröskeln.

Därute svider det till i näsan av den kalla vintermorgonen. Andedräkten står som en sky och stiger upp mot den kalla himlen. Minus 30 är inte kallast, ner mot 40 då kan man kanske klaga. ”Kunde vara värre” tänker hon och är så inne i den varma ladugården hos korna som trampande väntar. Rakel, Rosa och Örgull väntar troget på den som aldrig sviker och som gör allt för sina nära och kära. Korna är en del av de allra käraste liksom katten.

Med van hand greppar hon högaffeln och bär  in hötapparna.  Drar så fram mjölkpallen och  sätter sig tillrätta med hinken. Blundande lutar hon huvudet mot kossans mage. Det rytmiska ljudet av mjölk som strilar och kornas tuggande sprider sitt lugn. Hon känner sig avslappnad och harmonisk.  Så går hon till de tre i samma ordning som alla andra dagar. Mjölken silas till sist ner i krukan genom den vita rena vadden och ångan stiger upp mot taket i den kyliga mjölkkammaren.

Så drar hon gödselspaden med van hand och slänger ut till gödselstacken genom luckan i väggen.  Strör  under kossorna och ger en liten klapp till var och en. De kloka koögonen säger allt hon behöver veta. Efter hö och vatten idisslar de nöjda och hon tar sin lilla mjölkhämtare med in mot köket och värmen.

Det ljusnar så sakta och månen lyser upp det vita kalla landskapet. Gnistrande, iskallt och ändå så älskat. Skogen som avtecknas mot morgonhimlens rodnad, en blek sol kan anas men så långt borta. Snödrivor meterhöga och raka, skottat med van hand, noga och prydligt. Spåren i snön färgade av besöket hos korna bleknar varefter hon går. Katten som sovit på höskullen väntar troget på att få komma med in.

Vid farstukvisten torkar hon noga av skosulorna på granriset framför brosteget. Båda ser fram emot en stund vid spisen och värmen. Katten  följer henne i hasorna och springer jamande före in genom dörren. En skopa vatten i visseljohannan och in med mera ved i spisen. Medan vattnet kokar upp mal hon kaffebönor i kvarnen och  ger katten en skvätt av den ljumma mjölken. En stunds vila med katten spinnande i knäet och en knastrande radio med program 1 i bakgrunden.

mjölkkruka

Snart bär det av ut i den bistra vintermorgonen. Med mjölkkrukorna lastade på kälken färdas hon mellan snötäckta tallar och granar på den smala plogade skogsvägen.

snö

Hon skjuter på kälken med mjölkkrukorna och andas genom halsduken hon knutit över mun och näsa. Sista biten uppför backen mot landsvägen gäller det att ta i allt som går. Hon klarade det igår och det gör hon idag liksom imorgon. Ett invant sving och krukorna är uppe på mjölkbordet där de tomma krukorna från gårdagen står väntande. Så bär det av hemåt och nu går det lätt utför den lilla backen. Hon kan stå på medarna och bara följa med.

snögran

En räv slinker in bland granarna och försvinner ljudlöst. Haren har hoppat fram och tillbaka, troligen har den lurat räven och klarat sig även denna gång. Spåren är tydliga och välkända för henne. Räv och hare, älg och rådjur. Skogsmus. Inga konstigheter.

Väl hemma och inne i köket sitter hon med fötterna i den nedre ugnsluckan och värmer de iskalla tårna. Gnuggar händerna och lägger in mera ved. Dags för grötfrukost och en stunds vila. Klockan tickar på och katten spinner. En vanlig dag och vanlig lunk. Som vanligt och det är väl tur det. ”Inget att oro sig för, den som lever får se …” ”Rom byggdes inte på en dag. en sak i taget …” ”Gud skapade ingen brådska …” Kända uttryck och svar på många frågor.

Så förflöt dagen mot förmiddagskaffe, hämta 2 hinkar vatten ur brunnen, bära in mera ved, sopa av bron och skotta den nyfallna dunlätta snön. Ta sparken till handelsboden och köpa det nödvändigaste: kaffebönor, hårt bröd, smör, ost, gula ärtor, en bit fläsk och kanske en påse skorpor. Det gick lätt att ta sig fram med sparken, vintervägen var som gjord för sparkåkning.

En stunds läsning i dagstidningen och värma på kaffet, ibland koka på sumpen. Inget skall förfaras. Telefonen ringer och hon svarar två fem, grannfrun vill höra det senaste. ”Jo det är som vanligt, ja det är kallt idag, nej jag har inte hört något, de är nog bra med dom, ja vi får väl se hur det blir, en annan dag kanske…” Mormor var inte så mycket för skvaller. ”Inte ett ord efter mig”…

Så gick dagarna med mjölkning och snöskottning, lämnande av mjölkkrukor, vedbärande och vattenhämtning, slaskhinktömning och daglig promenad till järnvägsstationen för att hämta tidning och  post. Någon gång en resa till stan men inte under kallaste vintern. ”Man måste se till elden sådana här dagar. Det blir för kallt om den slocknar”. Vis av erfarenheten och nöjd med det lilla. Så levde mormor och klagade aldrig. Fast det hade ju inte lönat sig i alla fall …

Som en karamell

Posted in Okategoriserade on 05 januari 2019 by icole8

I snöblasket låg den, liten och inslagen i beige papper. Snurrad som en karamell och med röd sytråd som snören. Någon har slagit in en prilla eller ännu värre en hundlort tänkte jag. Eller något ännu äckligare …

För såklart är det frestande att ta upp den och undersöka innehållet men mej lurar dom inte … fast det gjorde dom.

Jag tog upp den och tryckte på den, Mjuk? Nej. Hård? Ja tämligen. Ska jag slänga tillbaka den i snömodden? Ingen skulle hitta den och bilarna skulle köra över den och krossa innehållet. Jag rev upp pappret och förväntade mig en halstablett modell större eller en Marianne-karamell och samtidigt någon som gapflabbade i sitt gömsle.

Men icke. Innehållet visade sig vara en kristall med en nylontråd i färdig att hängas upp. En äkta kristall i glas. En Swarovski troligen. En gåva från någon till någon att öppnas och hänföras över när den hänger i fönstret och skickar sina prismor i solljuset.

Givaren hade säkert föreställt sig hur den skulle glimma där i juletiden och sända tankar tillbaka och mottagaren skulle tänka vackert om givaren. Eller så hade mottagaren tagit emot den och lagt den i sin ficka för att senare öppna paketet och bli hänförd.

Ingetdera skulle nu bli verklighet då jag, som inte alls var varken givaren eller den tänkta mottagaren, la den i min ficka. Sorgligt men sant.

Kanhända var det en lotterivinst eller en liten julklapp från en avslutning inför stundande långledighet.

Eller en liten sak att lägga i den samlade julklappsutdelningen som ännu inte ägt rum.

För mig fanns ingen möjlighet att hitta den som saknade ett litet beige paket modell mindre med sytråd som snöre. Och inte hade det varit bättre att låta den ligga kvar där i snömodden.

Jag tog hand om kristallen och hängde upp den i fönstret. Där glimmar den och rör sig sakta fram och tillbaka av värmen från elementet.

Den skickar små hälsningar i form av lila eller turkosa, gröna eller rosa små blänk. Den gör det som bara äkta kristaller är bäst på.

Givaren och den tänkta mottagaren må vara besvikna men jag känner mig utvald.

Hur ofta händer det att man plockar upp en så liten struntsak och finner ett så vackert innehåll?

Det händer den som ser saker som andra inte lägger märke till.

Och det är inte alltid det yttre skalet avslöjar vad som finns innanför.

 

Det förutsägbara eller inte …

Posted in Okategoriserade on 04 januari 2019 by icole8

Måndagar kl 7.02

Erik stiger upp kl 7.00 och 7.02 tar han sin djuptallrik från skåpet, en sked ur lådan, mjölk ur kylen och häller i tallriken. Så flingor, vanliga hederliga Kellogs frukostflingor, lagom mycket, samt breder två smörgåsar. Erik sätter sig på kortsidan av köksbordet med utsikt mot hyreshusets baksida. Utsikten visar ett mäktigt körsbärsträd och några tallar. Därutöver ett foderbord han själv byggt på uppdrag av  madame Mary som bor i våningen ovanför. Hon månar väldigt mycket om rådjuren säger Erik. Själv tycker han inte att man ska mata vilda djur ej heller mata fåglar om det inte är riktigt kallt. Sådär under minus 10 eller mer.

Men Erik har stor respekt för madamen  så han fyller på fågelfrö, som dom köper tillsammans, och lägger ut äppelbitar på foderbordet, som madame hackat upp och lagt i en påse. Påsen slänger  hon ner från sin balkong till Eriks altan inunder. Madame säger att hon har ont i knäet och svårt att gå i trappan. Dock går hon ledigt till taxin en gång i veckan och Gud vet var hon åker då.

Erik har morgontidningen utbredd och läser samtidigt som han äter sina flingor med mjölk och de två smörgåsarna. För varje tugga borstar han eventuella smulor till högra sidan av bordet i en liten prydlig hög. Om man nu kan kalla det hög, det är bara några enstaka smulor.

Erik har persiennerna nerfällda i köket men har dragit upp dom i vardagsrummets fönster. En lampa är tänd över köksbordet men inte i vardagsrummet. Inte slösa på elen. Han läser och äter. Sovrummet har fönstret på glänt och rullgardinen är uppdragen. Ingen lampa lyser här men den finns något i hallen som letar sig in, en strimma ljus.

7.38 diskar han tallrik, sked, smörkniv och osthyvel, torkar de med kökshandduken och ställer tillbaka i skåp och låda. Torkar av köksbordets kortsida och viker ihop tidningen. Och drar upp persiennerna. Släcker alla lampor, stänger sovrumsfönstret.

Kl 9 stänger han lägenhetsdörren försiktigt och går nynnande ut genom porten. Håller i handtaget på utsidan och stänger försiktigt för att den smäller så högt annars. Så går han med spänstiga steg till förrådet, låser upp och hämtar sin cykel. Ställer den utanför, låser förrådet och känner en extra gång att den verkligen är låst.

Så rullar han nerför gatan och svänger vänster, trampar till korsningen, åker över övergångsstället och tar igen till vänster för att strax svänga snett över till vänster och rulla vidare neråt i riktning mot centrum. Han tar samma väg varje dag, cyklar med jämna tag och över lilla bron som korsar ån.

Så kliver han av cykeln, går med raska steg längs åns promenadväg och tittar emellanåt på klockan. Han går alltid samma sträcka, vänder alltid vid puckelbron, kallad suckarnas bro. Så hoppar han upp på cykeln och trampar vidare samma sträcka som alltid. Vid Coop stannar han, låser cykeln, handlar något han behöver för dagen, lägger det i cykelkorgen och låser upp cykeln. Varför går han längs ån? Varför cyklar han inte? Han rör på fötterna. Jag går alltid den sträckan för att få röra på fötterna. Säger Erik.

Erik fortsätter så hemåt samma väg som alla andra dagar och försöker orka så långt som möjligt i motlutet. Sedan stiger han av när det blir för tungt, drar cykeln och ställer den i cykelstället. Drar en plastpåse över sadeln och tar sin påse från Coop. Öppnar porten och ställer sig innanför och tar emot dörren som annars skulle smälla så högt. Tar upp nyckelknippan, öppnar lägenhetsdörren. Kl är strax före 10.30. Halvelvakaffe.

Inomhus byter han till inneskor och brygger så kaffet. En halvtimme senare byter han skor, tar på ytterkläder, låser lägenhetsdörren  och håller emot porten som annars slår så hårt. Låser upp cykeln och åker en runda. Ibland vid fint väder ända bort till Ede, det är 5 km dit. Det är fin cykelväg och tämligen platt förutom på en sträcka där man kan ta  av en annan väg om man tycker backen blir för svår. Snart är man tillbaka på den rätta platta vägen igen. Det blir en hel mil säger Erik. Idag har jag cyklat ända till Ede, fram och tillbaka, säger han stolt. Det blir en mil det, så nu är det nog färdigcyklat för idag. Men helt säkert är det inte för han ställer inte in cykeln i förrådet. Man vet aldrig …

Kl 13.30 skramlar det av  kastruller i köket. Erik har svängt förbi Ica och köpt något smaskigt, han brukar säga så. Ska åka till Ica och se om dom har någe smaskigt. Typ färdiga raggmunkar med fläsk att värma i mikron. Fast Erik har ingen mikro så han värmer i stekpannan. En annan gång har han lagat paltbröd med riktigt fläsk, inte bacon, och vitsås. Då skramlar det lite mer, två kastruller och en stekpanna. Efter maten vilar har en liten stund, tittar igenom tidningen igen och så nynnar han ut i den friska luften för att ta en liten promenad, endera till vänster och runt, tar 12 minuter. Eller till höger och runt, det tar 20 minuter. Tiden är viktig för Erik.

Vid tiden för radions sjörapport  har han lagt sig på sin säng och då är det helt omöjligt att få kontakt med Erik vare sig via den gamla sortens telefon som står på sängbordet eller att ringa på dörren. Jag hör lite dåligt säger Erik. Eller så vill han bara höra på sjörapporten. Eller bara få vara ifred. Varför lyssnar man på sjörapporten? Jo jag har vart på sjön förstår du. I min ungdom. Svarar Erik. Med något drömskt i blicken.

Innan det blir dags för kvällsmat, som ofta består av färdig soppa (sådan man späder med lika delar vatten) och en smörgås går Erik ut och låser in sin cykel i förrådet. Nu är det färdigcyklat för idag säger han om man råkar komma samtidigt. Så tittar han på klockan och går in under samma procedur som tidgare. Strax före 18 kollar han att lägenhetsdörren är säkert låst och så stänger han innerdörren. Efter 18 vet man inte så mycket vad som pågår men kl 21 lyser det i badrummet, strax efter dras rullgardinen, som är svart, ner för sovrumsfönstret och allt blir rätt stilla. Och mörkt.

Tisdag kl 7.02 skramlar det som vanligt i köket men till skillnad från måndagen går han kl 7.38 ut  med två grönrutiga plastade flergångskassar ordentligt hopvikta under ena armen. Hämtar ut sin cykel och klämmer fast de två kassarna där bak, rullar så nerför backen, tar till vänster men strax sedan till höger till garaget där han har sin röda bil. Han ställer in cykeln inne i garaget, låser porten och åker iväg till samhället ca 8 km bort för att storhandla på Hemköp. Han passar även på att besöka en gammal släkting och även sin kompis, som bor på halva sträckan. Där får han kaffe och jag vet inte om det är före eller efter handlandet på Hemköp.

Så åker han hem, svänger in till garaget, tar de två kassarna och hänger dom på cykelstyret och drar cykeln uppför backen. Man måste hålla svälten utanför dörren säger han om man råkar komma samtidigt. Den dagen blir det inget kaffe halvelva då han redan druckit hos sin kompis i Hinda som ligger halvvägs.

Efter en stund är han ute på sin cykelrunda igen och som vanligt kliver han av för att få röra på fötterna. Middagen kan bestå av något smaskigt som han denna dag inhandlat på Hemköp. Eller så är det rester från gårdagen. Sjörapporten och kvällsmål, låsa dörren, stänga innerdörren. 21 är det så rullgardin ner. Nersläckt och mörkt som vanligt.

Onsdag är inte lik andra dagar heller. Före kl 10 tar han ingen cykeltur för onsdagar åker han med en kasse tidningar ner till syster och svåger för att äta en bit mat. Brukar göra de på onsdagar, säger han om man råkar komma ut samtidigt. Dom bor i gamla polishuset lägger han till. Det säger han varje gång även om jag hört det 100 gånger. Kl 10.30 ska han vara där och senast 10.15 måste han kasta sig upp på cykeln om man råkat prata lite för länge. Nä nu blir jag sen säger han då. Efter att ha tittat på klockan.

Torsdagar är som Måndagar bara att det ibland händer, ungefär varannan eller var tredje vecka, att han försiktigt och nästan ljudlöst kl 7.40 går trappan upp till tvättstugan, lägger i sin tvätt och tvättar på första programmet som heter snabbtvätt. Lika tyst återvänder han och stänger ljudlöst sin lägenhetsdörr.  När tvätten är klar tar han sin cykelrunda, samma väg som förut och går längs ån fram till puckelbron. Efter att ha rört på fötterna.

Ute på altanen hänger så hans tvätt och fladdrar i vinden för det blåser nästan alltid här. Samtidigt doftar det kaffe och Erik ögnar igenom tidningen igen. Skriver lite i en bok om väder och vind, mäter upp regn i sin regnmätare, tittar på himlen och funderar hur vädret ska bli. Ibland får han besök av sin kompis som bor i Hinda och som för övrigt har en ovanlig bil.  Han har  boots som slår hårt i stengolvet när han går i trapphuset. Dessutom pratar han med hög röst och han kommer oftast på eftermiddagen sådär vid 15. Ingen man kan ta fel på. Troligen dricks det kaffe då vid tre men det händer bara om det kommer någon säger Erik. Annars är det halvelvakaffe bara.

Fredagar kan vara rätt lika de andra som måndag och torsdag mest. Sommartid vid 16-tiden kan hända att han står längst ut på sin altan med huvudet maximalt bakåtböjt och med den märkliga röst man framkallar med huvudet i den ställningen samtalar med madame på sin balkong som rätt ointresserat svarar hmhmm eller jaha eller inget alls utan tittar på sina blommor eller något som flyger i luften.

Erik är mån om att berätta för madame om det finns något nytt i händelseväg. Som att han kvällen innan med sin kompis från Hinda, som för övrigt kör motorcykel sommartid, vid 17.30 promenerat ner till östra hamnplanen och spanat in gamla bilar.  Där är det  veteranbilsträff varje torsdag under sommaren. Madame är måttligt intresserad men Erik utelämnar inga detaljer. Även små nyheter är nyheter. Även att han sett en gröngöling i veckan. Det är en sorts hackspett.

 

gröngöling

Så kommer helgen ocn Erik har andra byxor och ser prydligare ut. Annars har han vardagsbyxor och alltid keps. Vintertid en rejälare. Cykelrundor och fotpromenader som alltid och mat och sjörapport. Kaffe halvelva om det inte kommer någon förståss. Han är ordningssam och det är välstädat och disken är torkad och inställd. Efter varje måltid. Klockan på armen och det är noga att hålla tiden.

Ordning och reda. ingen stress och lagom med motion. Han vet allt om fåglar och åker ibland med en annan bekant, som för övrigt är tandläkare fast pensionerad, till Näset där det finns mycket att skåda. Om man är intresserad av fåglar, fågelskådning. På sommaren har han en hel del blommor att sköta. Mest pelargoner och alltid en snöflinga liksom två tomatplantor. Pelargonerna bär han ut och in när det är risk för frost på hösten, troligen sparar han dom år från år gömda där bakom gardinerna. Jag har lite olika sorter säger Erik och ser stolt ut. Han vet det mesta om sina blommor. Första penseerna kommer till påsk ungefär, stor blå kruka med mycket jord. Lika varje år.

Sommartid sitter han på altanen på eftermiddagen. Ungefär kl 14. Men bara en kvart. Brukar inte sitta så länge säger Erik. En kvart räcker. Räcker till vad undrar jag men frågar inget. Troligen menar han att det inte är skadligt med bara en kvart. Ibland är det för hett på altanen och då går det inte att sitta där alls. Säger Erik och tittar på kvällshimlen. Igår regnade det 5 mm säger han. Men det skulle behövas mer. Och se där sitter en nötväcka.

Erik är 88 år och närmare 90 än 80. Jag brukar alltid säga det, närmare 90 än 80. Nu har Erik ställt sig i kö till en servicelägenhet, där dom tittar till en ibland. Fast det kan nog ta ett par år innan man får någon, brukar göra det. Sa Erik som just slängde sig på cykeln, som vanligt. Fast nu ska han sälja bilen, det blir inte så mycket kört. Finns alltid någon som kan skjutsa om det kniper. Ja hej med dig säger han, sätter upp handen på väg mot centrum och vägen till suckarnas bro. Fötterna ska ju också ha sitt.

Ja det blir väldigt tomt om Erik flyttar till hemmet. Jag som oroas om han dröjer till 7.04 med skramlet på morgonen. Tänk så tyst det kommer att vara sedan då. Men jag tror att med den livsstilen Erik har blir han nog mer än 100 och får ingen servicelägehet. Den är behovsprövad nämligen.

Min mamma blev 105 sa Erik. Pigg in i det sista. Och så har jag köpt en ny cykel, den är 7-växlad. Det går lätt att cykla uppför backen nu. Tänk jag fick 500 för min gamla som var helt slut egentligen säger Erik med ett leende. Erik är lite försiktig med pengar egentligen men har man sålt sin bil kan man köpa en ny cykel. Som troligen håller fram till 100-årsdagen i alla fall. Svarade jag.

Erik sa inte så mycket mer om det. Han tog en trasa och putsade lite på den röda nya cykeln av märket Monark. Fick något drömskt i blicken. Vad Erik tänker är det bara han som vet.

Och den som lever får se.