Som en karamell

I snöblasket låg den, liten och inslagen i beige papper. Snurrad som en karamell och med röd sytråd som snören. Någon har slagit in en prilla eller ännu värre en hundlort tänkte jag. Eller något ännu äckligare …

För såklart är det frestande att ta upp den och undersöka innehållet men mej lurar dom inte … fast det gjorde dom.

Jag tog upp den och tryckte på den, Mjuk? Nej. Hård? Ja tämligen. Ska jag slänga tillbaka den i snömodden? Ingen skulle hitta den och bilarna skulle köra över den och krossa innehållet. Jag rev upp pappret och förväntade mig en halstablett modell större eller en Marianne-karamell och samtidigt någon som gapflabbade i sitt gömsle.

Men icke. Innehållet visade sig vara en kristall med en nylontråd i färdig att hängas upp. En äkta kristall i glas. En Swarovski troligen. En gåva från någon till någon att öppnas och hänföras över när den hänger i fönstret och skickar sina prismor i solljuset.

Givaren hade säkert föreställt sig hur den skulle glimma där i juletiden och sända tankar tillbaka och mottagaren skulle tänka vackert om givaren. Eller så hade mottagaren tagit emot den och lagt den i sin ficka för att senare öppna paketet och bli hänförd.

Ingetdera skulle nu bli verklighet då jag, som inte alls var varken givaren eller den tänkta mottagaren, la den i min ficka. Sorgligt men sant.

Kanhända var det en lotterivinst eller en liten julklapp från en avslutning inför stundande långledighet.

Eller en liten sak att lägga i den samlade julklappsutdelningen som ännu inte ägt rum.

För mig fanns ingen möjlighet att hitta den som saknade ett litet beige paket modell mindre med sytråd som snöre. Och inte hade det varit bättre att låta den ligga kvar där i snömodden.

Jag tog hand om kristallen och hängde upp den i fönstret. Där glimmar den och rör sig sakta fram och tillbaka av värmen från elementet.

Den skickar små hälsningar i form av lila eller turkosa, gröna eller rosa små blänk. Den gör det som bara äkta kristaller är bäst på.

Givaren och den tänkta mottagaren må vara besvikna men jag känner mig utvald.

Hur ofta händer det att man plockar upp en så liten struntsak och finner ett så vackert innehåll?

Det händer den som ser saker som andra inte lägger märke till.

Och det är inte alltid det yttre skalet avslöjar vad som finns innanför.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: