Året är 1955 – Mormor gick aldrig på gym

Det är tidig morgon i det lilla Per-Albin torpet i mellersta norrlands inland. Mörkret ligger som en skyddande filt över skog och mark och hus. Luften vibrerar av midvinterns kyla. Allt är tyst och ännu stilla. Månen skickar sin hälsning från den stjärnklara rymden. Älvens is knakar och lever sitt eget liv.

Någon späntar stickor, prasslar med ett tidningspapper och tänder i vedspisen.  Hon sitter framåtböjd på den lilla stolen och blåser in i spisluckan för att hjälpa till. Så tar sig elden och ett litet vedträ med björknäver åker in. ”Det tar sig” tänker hon högt. Väggklockan slår snart sex slag. På fönsterrutorna har natten målat isrosor och i dörrspringan är rimfrosten åter tillbaka.

Det är mormor,  med tjockkoftan ordentligt knäppt över städrock och förkläde,  som är uppe före kl 6 och donar. Ute gnistrar snön i månljuset och kylan knäpper i knutarna. Det är kyligt i köket. Vedkorgen är full som tur är, det såg hon till redan kvällen innan. Dagen har börjat precis som igår och vintern håller sitt grepp. Hon är van och inget skrämmer henne. Hon klarade gårdagen och det blir inte värre denna dag.

”Bistert idag”. Ett konstaterande som stannar mellan väggarna i köket. Det har ingen betydelse vilket väder det är, allt ska ordnas idag liksom igår och imorgon. Korna råmar redan och är mjölkstinna. Hungriga och törstiga. Mormor lägger på mera ved, drar ner mössan i pannan, tar på extra varma sockar och skor och så ladugårdsjackan. Snabbt ut och stänga dörren, se till att ingen kyla hinner över tröskeln.

Därute svider det till i näsan av den kalla vintermorgonen. Andedräkten står som en sky och stiger upp mot den kalla himlen. Minus 30 är inte kallast, ner mot 40 då kan man kanske klaga. ”Kunde vara värre” tänker hon och är så inne i den varma ladugården hos korna som trampande väntar. Rakel, Rosa och Örgull väntar troget på den som aldrig sviker och som gör allt för sina nära och kära. Korna är en del av de allra käraste liksom katten.

Med van hand greppar hon högaffeln och bär  in hötapparna.  Drar så fram mjölkpallen och  sätter sig tillrätta med hinken. Blundande lutar hon huvudet mot kossans mage. Det rytmiska ljudet av mjölk som strilar och kornas tuggande sprider sitt lugn. Hon känner sig avslappnad och harmonisk.  Så går hon till de tre i samma ordning som alla andra dagar. Mjölken silas till sist ner i krukan genom den vita rena vadden och ångan stiger upp mot taket i den kyliga mjölkkammaren.

Så drar hon gödselspaden med van hand och slänger ut till gödselstacken genom luckan i väggen.  Strör  under kossorna och ger en liten klapp till var och en. De kloka koögonen säger allt hon behöver veta. Efter hö och vatten idisslar de nöjda och hon tar sin lilla mjölkhämtare med in mot köket och värmen.

Det ljusnar så sakta och månen lyser upp det vita kalla landskapet. Gnistrande, iskallt och ändå så älskat. Skogen som avtecknas mot morgonhimlens rodnad, en blek sol kan anas men så långt borta. Snödrivor meterhöga och raka, skottat med van hand, noga och prydligt. Spåren i snön färgade av besöket hos korna bleknar varefter hon går. Katten som sovit på höskullen väntar troget på att få komma med in.

Vid farstukvisten torkar hon noga av skosulorna på granriset framför brosteget. Båda ser fram emot en stund vid spisen och värmen. Katten  följer henne i hasorna och springer jamande före in genom dörren. En skopa vatten i visseljohannan och in med mera ved i spisen. Medan vattnet kokar upp mal hon kaffebönor i kvarnen och  ger katten en skvätt av den ljumma mjölken. En stunds vila med katten spinnande i knäet och en knastrande radio med program 1 i bakgrunden.

mjölkkruka

Snart bär det av ut i den bistra vintermorgonen. Med mjölkkrukorna lastade på kälken färdas hon mellan snötäckta tallar och granar på den smala plogade skogsvägen.

snö

Hon skjuter på kälken med mjölkkrukorna och andas genom halsduken hon knutit över mun och näsa. Sista biten uppför backen mot landsvägen gäller det att ta i allt som går. Hon klarade det igår och det gör hon idag liksom imorgon. Ett invant sving och krukorna är uppe på mjölkbordet där de tomma krukorna från gårdagen står väntande. Så bär det av hemåt och nu går det lätt utför den lilla backen. Hon kan stå på medarna och bara följa med.

snögran

En räv slinker in bland granarna och försvinner ljudlöst. Haren har hoppat fram och tillbaka, troligen har den lurat räven och klarat sig även denna gång. Spåren är tydliga och välkända för henne. Räv och hare, älg och rådjur. Skogsmus. Inga konstigheter.

Väl hemma och inne i köket sitter hon med fötterna i den nedre ugnsluckan och värmer de iskalla tårna. Gnuggar händerna och lägger in mera ved. Dags för grötfrukost och en stunds vila. Klockan tickar på och katten spinner. En vanlig dag och vanlig lunk. Som vanligt och det är väl tur det. ”Inget att oro sig för, den som lever får se …” ”Rom byggdes inte på en dag. en sak i taget …” ”Gud skapade ingen brådska …” Kända uttryck och svar på många frågor.

Så förflöt dagen mot förmiddagskaffe, hämta 2 hinkar vatten ur brunnen, bära in mera ved, sopa av bron och skotta den nyfallna dunlätta snön. Ta sparken till handelsboden och köpa det nödvändigaste: kaffebönor, hårt bröd, smör, ost, gula ärtor, en bit fläsk och kanske en påse skorpor. Det gick lätt att ta sig fram med sparken, vintervägen var som gjord för sparkåkning.

En stunds läsning i dagstidningen och värma på kaffet, ibland koka på sumpen. Inget skall förfaras. Telefonen ringer och hon svarar två fem, grannfrun vill höra det senaste. ”Jo det är som vanligt, ja det är kallt idag, nej jag har inte hört något, de är nog bra med dom, ja vi får väl se hur det blir, en annan dag kanske…” Mormor var inte så mycket för skvaller. ”Inte ett ord efter mig”…

Så gick dagarna med mjölkning och snöskottning, lämnande av mjölkkrukor, vedbärande och vattenhämtning, slaskhinktömning och daglig promenad till järnvägsstationen för att hämta tidning och  post. Någon gång en resa till stan men inte under kallaste vintern. ”Man måste se till elden sådana här dagar. Det blir för kallt om den slocknar”. Vis av erfarenheten och nöjd med det lilla. Så levde mormor och klagade aldrig. Fast det hade ju inte lönat sig i alla fall …

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: