Den natten talade vi

Vi talade om barndom. Vi talade om trygghet. Vi talade om sorg och om smärta. Vi talade om kärlek. Om brist på kärlek. Vi talade med inlevelse och ibland med enbart tystnad. Den kompakta tystnad som infinner sig när orden blivit alltför många och beskrivande. När man behöver vila sig  totalt. När det känns alldeles för svårt.

Vi talade om svek och om lögner. Vi talade målande om minnen så att det stockade sig i halsen och rösten brast. Då tårarna inte gick att stoppa ur sitt flöde. Vi talade långt in på natten. Den natten när allt kom upp och vi lät det brista. Vi som mindes och som burit på sorg och smärtsamma minnen. I det innersta av alla rum inkapslat i mörker.

Vi gläntade  på den dörren. Till det innersta rummet. Till sist lät vi den öppna sig helt. Som en damm brister så flödade det. Utan slut. Allt kom upp till ytan. Det som vi burit i alla år. Sten efter sten dunsade ur hjärteroten och ner genom alltet. Det som tyngt oss. Det som hållit oss tillbaka. Det som satt gränser för vilka vi var eller ville bli.

Så till sist stod allt så klart.  Den natten när vi talade och när det flödade ur vårt innersta. När vi äntligen blev fria.

Denna sista nattvi talade.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: