Arkiv för maj, 2019

Lyckliga äro de som alltid …

Posted in Okategoriserade on 15 maj 2019 by icole8

Ibland undrar jag vad som gör att vissa människor alltid är så nöjda. Känner några som aldrig rubbar sina invanda vanor, som alltid gör ”samma” dvs ”det har vi ju alltid gjort…”

Just det. Alltid och alltid. Blir aldrig någon förändring utan cirkeln trampas runt om och om igen. Och på frågan om dom inte skulle kunna tänka sig att … är svaret ”nä varför det? Vi har alltid (som exempel) åkt dit varje sommar. Vi brukar alltid  och alltid och alltid …”

Själv skulle jag kvävas av detta. Men jag är väl inte som andra. Jag ställer hellre frågan ”varför skulle jag inte?” när ”varför skulle jag?” dyker upp. Men så är jag en orolig själ, en sökare som kanske aldrig hittar det jag söker. Om jag ens vet vad det är… 

Tänker ibland på Dan Andersson.

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören — något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vilda havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
’Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!’

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.”

Tja så långt söker jag mig väl inte, där hamnar vi väl alla ändå en vacker dag …

Fast jag avundas de som är lyckliga med att alltid göra likadant och inte ser behovet av att utmana sig själv. Är det en trygghet att aldrig göra något annorlunda?

Är det inte tryggare att veta att man provat allt man vågat och sedan veta att vad än som händer klarar jag av det? Tro mig, jag har provat och även blivit prövad. Jag klarade och klarar det mesta. det är tryggt att veta.

Men jag avundas ibland de som lever i sin lilla bubbla och inte känner någon längtan att spräcka den och gå vidare … mot nya äventyr.  Så enkelt,  men så tråkigt …

blånande berg

 

 

Det finaste jag har

Posted in Okategoriserade on 11 maj 2019 by icole8

”Följer dig genom gråt och vilsna dar
Följer dig till skratten
Följer dig genom sol och iskallt regn
Och vaggar dig i natten
Du är det finaste jag har
Du är den vackraste i världen …”

Vernissaget

Posted in Okategoriserade on 09 maj 2019 by icole8
Så strömmade det vackra folket till, dom med de konstgjorda leendena och kramarna som inte är kramar utan en gest för den inbördes beundrarklubben. Där man kramar även den man ogillar men på ett särskilt avståndstagande sätt.

Jag står som vanligt lite på sidan, känner att detta är icke min grej, men som inbjuden måste man. Eller måste man?I handen en drink och i den andra en väska innehållande min alldeles speciella tavla. Tyckte inte att jag kunde bära den i en plastkasse från Coop (eller Ica heller för den delen). Den ligger visserligen i en sådan kasse men kassen är instoppad i en väska från Harrods i London, fint ska det vara.

Vi fick nämligen med inbjudan möjligheten att själva hänga en tavla intill de erfarna konstnärernas verk och jag tog med en alldeles speciell tavla, gjord i ett mycket minnesvärt ögonblick i mitt liv…

Så kom vi då till den delen av kvällen när man med sin nya drink och med ett mycket allvarligt ansiktsuttryck med huvudet lite på sned och med spanande blick beundrade eller egentligen förfasade sig över vad man såg men troligen skulle man beundra.

Så så gjordes det lite till mans, och så var det min tavlas tur:

‘Inressant…, annorlunda…, verkligen fångat i ögonblicket…, hm… detta var något nytt,’ och så vidare. Kommentarerna var många.

Jag log i mitt inre. Tänkte på det ögonblicket när tavlan skapades. Det ögonblicket handlade om något som var första gången för mig, den stunden jag väntat på så länge och med sådan förväntan.

Hade hört så många beskrivningar om hur det skulle kännas, och hur olika upplevelserna var beroende på den förväntan man hade.

Ja, inte var det när jag miste min oskuld om någon trodde det.

Nej, det var den allra första gången jag gjorde min egen ugnspannkaka…. men hade glömt äggen och det blev den allra vackraste tavlan jag gjort, sett ur flera perspektiv.

Stenhård och helt omöjlig att äta …

Jag spikade upp den på väggen som ett minne för evigt (och att aldrig glömma ägg i pannkakssmeten). Inför vernissaget lät jag rama in den…glas och ram.

Och vilken tavla det blev!

Vem viskar i ditt öra

Posted in Okategoriserade on 05 maj 2019 by icole8

Alla har vi någon. Någon som alltid finns där, mer eller mindre.

Detta är den person som vet allt om dig och troligen också det du själv inte vet. Denna person är din vän …men kan lika ofta vara din ovän.

Inte är det Gud eller Jesus. Säkert i ett annat sammanhang men inte just här och nu…Nej detta är en mer jordnära typ. Det är någon som tar mycket liten plats på det viset, men en som har en väldig styrka och makt över dig. Kraftfull utöver det vanliga.

Din vän säger ibland ‘klart du ska göra det, klart du kan det, du är ju klok och duktig, du kommer att lyckas.’

Den dagen var din vän på sitt bästa humör.

Andra gånger är det inte lika självklart. Då viskar din vän i ditt öra ‘inbilla dig inte att det där skulle gå bra, du är en fullständig idiot, misslyckad, en riktig praktnolla..’

Då är din vän på det humör som kanske är det mest vanliga. Då det blir svårt att se något bra, då det är meningslöst att ens tänka tanken, då man lika gärna kan lägga sig ner…inte för att dö, men ligga och titta i taket, vara passiv. Man kan ju ändå inte något så varför prova. Risken att misslyckas är ju mer än 100%.

Jaha, vem är nu denne vän, eller ska man kalla det vän, som bär sig åt på det här viset? En svart ful elak korp?

krop.jpg

Nej, rätt svar: Det är du. Du själv, din egen domare. Ditt s k överjag som sitter på axeln (hos mig är det den vänstra) och viskar i ditt öra dessa saker.

Denna hårda domare som missunnar dig att komma vidare i ditt liv och med det du önskar och vill. Den som inte gillar framgång och lycka utan vill se att man krälar i eländet och gråter av förtvivlan … det var sista väl kanske att ta i.

Kallas också din inre röst. Den som styr och ställer. Den som präglat dig sedan du klev upp på dina fötter för att gå din väg i livet. Denna Du.

Vissa har seglat på en räkmacka hela sitt liv. Hur kommer det sig? Andra har gröna fingrar, sedan de målat dassdörren kanske … nej men de lyckas med allt växande.
Någon slänger en ryggsäck över ena axeln (och kanske då också puttar ner den olidlige öronviskaren) och drar till okänt land, för att lyckas med stora bokstäver. LYCKAS!!!

Vissa av oss sitter kvar på brosteget och ser livet fara förbi. Blev kvar på perrongen när tåget gick. Fick inte plats i hissen upp till översta våningen. Blev den 25:e passageraren i en buss som tar bara 24.

Den som klev åt sidan för någon annan. Den som artigt höll upp dörren så alla andra kunde gå in men blev lämnad kvar ute i kylan osv.

Man kan rabbla upp saker i det oändliga.

Intressantare är då att ställa sig frågan: Vad ska man göra åt saken? Hur kan man ändra detta till något bättre?

Låt oss fundera på det.

Den är som själva livet

Posted in Okategoriserade on 01 maj 2019 by icole8

Som en lång halsduk fladdrar när man håller i den  och släpper ut den genom ett tågfönster. Så kan man likna livet.

Förnimmelse av tidens gång från början tills idag, denna dag jag håller i min hand fortfarande.

Insikten om omöjligheten att fatta tag i den bortre änden, livets början.

Tiden som gick och som fladdrar där i vinddraget, dagarna, livet självt.

Om man kunde ta tillbaka tiden likt en halsduk man håller utsläppt genom ett tågfönster skulle det vara möjligt att göra om allt och göra rätt.

Men livet tillåter inga sådana möjligheter. Det som fladdrar där i vinddraget är förbi och borta.

Men till sist måste man släppa taget, se hur den försvinner långt därborta och så är allt över.

Detta var livet. Alla de dagarna som kom och gick.