Lyckliga äro de som alltid …

Ibland undrar jag vad som gör att vissa människor alltid är så nöjda. Känner några som aldrig rubbar sina invanda vanor, som alltid gör ”samma” dvs ”det har vi ju alltid gjort…”

Just det. Alltid och alltid. Blir aldrig någon förändring utan cirkeln trampas runt om och om igen. Och på frågan om dom inte skulle kunna tänka sig att … är svaret ”nä varför det? Vi har alltid (som exempel) åkt dit varje sommar. Vi brukar alltid  och alltid och alltid …”

Själv skulle jag kvävas av detta. Men jag är väl inte som andra. Jag ställer hellre frågan ”varför skulle jag inte?” när ”varför skulle jag?” dyker upp. Men så är jag en orolig själ, en sökare som kanske aldrig hittar det jag söker. Om jag ens vet vad det är… 

Tänker ibland på Dan Andersson.

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören — något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vilda havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
’Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!’

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.”

Tja så långt söker jag mig väl inte, där hamnar vi väl alla ändå en vacker dag …

Fast jag avundas de som är lyckliga med att alltid göra likadant och inte ser behovet av att utmana sig själv. Är det en trygghet att aldrig göra något annorlunda?

Är det inte tryggare att veta att man provat allt man vågat och sedan veta att vad än som händer klarar jag av det? Tro mig, jag har provat och även blivit prövad. Jag klarade och klarar det mesta. det är tryggt att veta.

Men jag avundas ibland de som lever i sin lilla bubbla och inte känner någon längtan att spräcka den och gå vidare … mot nya äventyr.  Så enkelt,  men så tråkigt …

blånande berg

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: