Arkiv för september, 2019

Jag är så ensam, sa hon …

Posted in Okategoriserade on 08 september 2019 by icole8

snödroppar

Det är något märkligt med känslan att uppleva sig ensam. Så totalt ensam att det värker ända in i ryggbenet, om man kan uttrycka det så. Trots alla människor som finns runt omkring en.  Ensamhet är en upplevelse av mörkret inombords, ingen tänder ljuset där i den fuktiga källaren man försatt sig i. Dina rop tränger inte ut i etern … det bara ekar där inne mellan väggarna.

Det spelar ingen roll om man skriker högt och ropar på hjälp,  den rösten hörs inte, den försvinner och dränks i det allmänna sorlet av plingande mobiler, bussar och bilar, pratande människor och alla är blinda och döva, verkar det som i alla fall. Ensamhet ska stavas med stora bokstäver.

ENSAMHET!

Man kanske är död fast ingen sagt det till en. En tanke som verkar stämma med den upplevelsen man har. ”Om jag försöker gå rakt fram och ingen väjer för mig är jag troligen död” … sannerligen måste det provas.

Vakna vid 3-tiden på natten och veta att det är rätt långt kvar tills morgonen gryr. Tankarna börjar mala och ingen i hela världen hör mig. Hjälp jag är så ensam!

På begravning kom fler än väntat. Blommor och fina ord, det snyftades i bänkraderna. Efteråt inbjöds till minnesstund. Samtalen flödade vid kaffeborden, åh vad man pratade. Om allt annat utom den stackaren som i sin totala ensamhet tog beslutet.  Att det nog var en bra ide att göra slut på plågan och hoppas på ett mottagande på de himmelska ängarna. Där var man väl åtminstone inte så ensam …?

Så en mörk lördagsnatt i början av februari gick hon iväg i dimman och försvann. Innan hade hon svalt en hel del tabletter och lämnade allt. Inget tog hon med sig … nycklar, plånbok, väska, glasögon … allt fanns kvar hemma. Hon hade planerat och tänkt igenom detta noga. Även att någon skulle hitta henne på söndagsmorgonen.  Så att familjen skulle få ro …

Kanske hade hon innerst inne velat bli funnen innan det var alldeles för sent, kanske ville hon trots allt leva. Därför hade hon lagt sig på en veranda till en sommarstuga 500m hemifrån. Dit ägaren kom varje söndag kl 7 för att fylla på fågelmat. Han skulle hitta henne där hon låg på bänken.

Men denna söndag gick han inte upp på verandan så han missade henne. Hon hittades först kommande söndagsmorgon när han punktligt kom och faktiskt såg att grinden var öppen … då var det alldeles för sent. Hon hade lämnat jordelivet efter att ha rökt 2 cigaretter sittande på brosteget, handskarna hade hon tagit av sig. I väntan på att tabletterna skulle börja verka. I väntan på att få somna ifrån allt som smärtade.

Hon hade  kanske gråtit och torkat tårarna, det gör man inte med handskarna på. Kanske bett till Gud och vad vet man kanske ropat på hjälp? Ingen hörde henne nu och det var alldeles för sent. Hon låg med den högra handen över hjärtat, som om hon ville ta farväl av det som hållit henne vid liv i 41,5 år. ”Tack för allt men nu får vi få vila … båda två”.

Nysnön hade töat bort och inga spår kunde skönjas där hon gått, ingen skulle hinna komma i tid. Man letade hela söndagen och i tidningen på tisdagen var hon efterlyst. Vem har sett Lilian? Alla möjliga teorier vaknade … någon hade sett fotspår på broräcket över älven … någon tycktes ha sett henne på andra platser. Ytterdörren förblev olåst där hemma eftersom hon inte hade nycklarna med sig. Men ingen anade att hon fanns 500 m hemifrån.

Inget avskedsbrev hade hon skrivit. Men i hennes väska fanns en tidning uppvikt med dikten: ”Du är aldrig ensam … ” Den hade hon säkert läst många många gånger och nu var den en tröst för oss som hon lämnade kvar. Vi som frågade oss varför, vi som inte fick något svar. Vi kunde nu läsa dikten om och om igen och kanske förstå hennes val. Dikten som hon läst gång på gång när hon sökte sitt svar. Försöka förstå …

Vi är heller inte ensamma om vi lyssnar noga. Vi kan i tystnaden höra ljusa röster som sjunger och skrattar … vi kan läsa om att av död blir liv, vi ska fånga glädjen för sorgen kommer tids nog ändå … vi ska förlåta och försöka förstå … allt kan vi läsa i den dikten.

Alla dessa vänner till trots. Ensamhet är en upplevelse som stavas ENSAMHET …

Men under minnesstunden yttrade någon faktiskt ”och hon som sa att hon inte hade några vänner, se så många som faktiskt kom på begravningen!”

I övrigt talade man inget om henne. Trots alla dessa vänner som kommit. Trots att det inbjudits till Minnesstund …

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………

 

julton

 

Annonser