Arkiv för juni, 2020

Fridens Dal

Posted in Okategoriserade on 16 juni 2020 by icole8

En skylt vid vägen knappt synlig numera. Sly och högt gräs gjorde vad de kunde för att skymma den, dessutom var den blek och lutade en aning. Man måste känna till den lilla grusvägen och veta vart den leder annars åker man bara förbi.

Sommaren var i full gång, värmen vibrerade och gräset började torka. Det längtade efter regn, ett riktigt ösregn under flera dygn helst.

Bönderna slog åkrarna och hövändarna spred moln av fröer och damm. Den som var lite känslig för sådant borde hålla sig inomhus, inte komma på en cykel efter den smala byvägen.

Men hon ville så gärna hinna med cykelturen till skogen och se de gamla husen igen. Barndomsminnen och kära återseenden, både lycka och sorg. Att det fanns något kvar fortfarande var en lycka i sig, att alla som funnits var sedan länge borta var en stor sorg. Tidens gång är svår att acceptera och att det faktiskt gäller alla, även en själv.

Hon klev av sin cykel och drog den sista biten uppför den branta backen. Varför kallades det Fridens Dal? De som varit med här förr visste. Detta var ingen dal utan en liten höjd, vägen slutade här och runt huset fanns den gamla bandhagen som ett sigill, en sammahållande länk. Den höll ihop historia med nutid och var i gott skick trots alla år den tagit emot årstidernas alla prövningar.

Här växte gräset frodigt och grönt då skogen skuggade delvis och bakom husen porlade en liten bäck med klart och rent vatten. Skygga skogsvioler blommade ännu, blåklockorna och skogssmultronen gjorde sällskap. En ensam asp prasslade i den svaga vinden. I övrigt vilade den tystnad som talade, den talade just om frid.

Att sätta sig på brosteget till det gamla timmerhuset, blicka ut över gårdstunet och skymta bergen i fjärran kunde inte ge annat än lugn, även i de mest oroliga hjärtan. Själv kände hon en lätt ökad puls nu, hjärtat slog lite hastigare. Troligen av uppförsbackens motstånd men även av stunden, känslornas uppvaknande. Tillbaka på tunet med så många minnen. Barnens skratt och de vuxnas samtal, klirrande kaffekoppar. Hundens skall, hästens gnäggande och koskällans pinglande.

Hon blundade och kunde för sitt inre se alla de käras ansikten. En julidag med sol och ulliga moln, svalornas vingslag, humlesurr och fjärilsfladder. Dofterna som blandade sig, bullbak och gödselstack. Samling i bersån med kaffe och bullar, saft till de yngre. Barfotabarn i tunna klänningar och pojkar i kortbyxor. Så verkligt men ändå så fjärran. Nyss var dom ju alla här … vart tog det vägen? Tiden, livet, allt …

Nog hade hon lekt med tanken att köpa stället, Fridens Dal. Som igår hörde hon sin mosters röst i dörröppningen: ”Men vad i alla fridens dagar, är det du som kommer …” Fridens dagar blev Fridens Dal. En beskrivning som passade på flera sätt, ja utom dal då. Men att köpa skulle inte vrida klockan tillbaka till den gamla tiden. Den tiden, som varit den bästa, den var för länge sedan förbi. Inget skulle kunna ändra på det.

Hon var glad ändå att allt fanns kvar, byggnaderna, hagen, tunet. Över att inte skogen tagit över med sin frösådd från tallar och granar. Som om den själv bevakade och beskyddade, andäktigt betraktande. Storskogen som varit med under alla dessa år, i tystnad men ändå så närvarande. Talande i vinden och skyddande när de små lekte bland stammarna. Lyssnande till någons ensamma gråt och även till de glada skratten. Den hade sett människors hemliga möten och låtit det stanna, ingen visste så mycket som Skogen.

Själv hade hon sett saker som inte kunde berättas, små figurer nästan genomskinliga som ilade runt, ivrigt plockande och ordnande i det lilla.

Skogens små änglar, älvorna. De silkestunna vingarnas vibration kunde knappt anas och de viskade så tyst till varandra, få kunde uppfatta deras språk. Fåglarna flög gärna tillsammans med älvorna ivrigt kvittrande, beskyddande.

Hon själv var en av dom som såg, hon den flickan som gick mest för sig själv.

Gärna i skogen och aldrig var hon rädd. Djuren kände henne och kom fram, haren satt kvar och tittade nyfiket. Rådjuret tog små steg mot henne och de mörka ögonen uppfattade någon som var annorlunda. En räv satt helt orädd och betraktade henne när hon plockade blåbär. Korpen kraxade och följde henne vart hon gick. Som om han ropade till de andra: ”Hon är här, här är hon, kom kom”.

Hon var lite udda kunde man tycka, tystlåten, iakttagande. Det hände att folk kallade henne mystisk, ibland vände man sig om och funderade. Vad är det med den flickan? Hon lyste på ett märkligt sätt, något som berörde människors hjärtan. Trots sin ringa ålder kändes hon gammal, som om hon levt i tusen år eller mer. Som om hon bar på all världens visdom, en odödlig själ i en liten flickas kropp.

Och allt hade sin början just här, på tunet i Fridens Dal. En sommarnatt i juni.

I byn fanns en rest midsommarstång och som vanligt skulle barnen dansa och leka, de mer vuxna samlades senare vid dansbanan i byn och dragspelsmusiken hördes långväga. Glädje och skratt, tjo och tjim men det kändes inte så i hennes bröst.

Hon drog sig därifrån och vandrade upp mot storskogen, en ljus sommarnatt med de allra vackraste blommorna längs dikesrenen. Detta var den finaste tiden och snart var den över. Försommaren var snart borta och hon kände sig vemodig. Så hade det alltid varit.

Den som inte vandrat här förut hade troligen vänt om när stigen övergick i ett stenigt område som var svårt att ta sig igenom. Men hon visste att skogen skulle öppna sig igen och skogstjärnens vatten spegla himlen. En förtrollad plats på många vis, som en bild ur en sagobok. Här kunde man vara säker på att inga människor störde, endast djuren letade sig fram.

Det mjuka gräset och det svarta vattnet, spovens lockrop blandat med ugglans hoande, vattenspindlarnas lek på ytan. Ängsullens vita tussar lysande i sommarnatten. Allt inramat av tallarnas pelare. Hon hade hittat sin favoritplats, en nedfallen trädstam, och där blev hon sittande, drömde sig bort. Med huvudet lutat mot stammen somnade hon.

En mäktig hjort med sin stora krona klev ljudlöst genom gräset.

Den blev stående iakttagande, de svarta ögonen betraktade. En räv rundade trädet och med sin nyfikna uppsyn blev den stående. En skogsduva, en hare, en groda, några rådjur. Ljudlöst stannade de vid den som sov sin midsommarnattssömn. Solen gled förbi och sänkte sina strålar i den svarta tjärnens vatten. Det glimmade och lyste i skogsgläntan, en förtrollad plats, en förtrollad natt.

Så stod han där, lång och ståtlig, den fotsida kappan skimrade i regnbågens alla färger. Runt honom lyste det överjordiska ljuset, en gestalt kommen från en annan tid, en annan värld, en annan dimension. På hans huvud en slags krona eller möjligen gloria, hans ansikte så underbart vackert att hennes ögon tårades. Hon såg honom som i en dröm, ögonen slutna som om hon sov men ändå var vaken på en märkligt sätt. Djuren betraktade, skogsgläntan tystnade och allt lyssnade andäktigt.

Hon hörde honom fastän han inte rörde sina läppar. Detta språk som förmedlas via tankar och känslor, hon var bekant med det. Hon hade själv kommit från den platsen. De två hade i tusen och åter tusen år vandrat där, ett förbund i evigheten, i oändligheten. Dit hon längtade en kväll som denna, från detta jordiska livet. Men nu var han här och de delade midsommarnattens förtrollning vid tjärnen, denna magiska plats. Och just denna natt hon fick sin gåva, sitt jordiska uppdrag.

Så bröts tystnaden av en rörelse i vattenytan, en vindil letade sig upp i trädkronorna, den som hade ögon för det övernaturliga såg en ljusvarelse röra sig bort och försvinna likt dimmor som lättar. Hjorten vände sig om och sökte sig in bland träden, den stora kronan vajade bort och så bröts tystnaden av morgonens fågelserenad. Solen som knappt hunnit gå ner lyste nu genom löven och kittlade hennes ögonlock. Yrvaket tittade hon sig omkring. Här hade någon varit med henne, känts så närvarande men inga spår av honom såg hon. Det var en dröm, en magisk midsommarnattsdröm, som nu var över. Dags att vandra hemåt och möta verkligheten.

Då såg hon den, vid hennes fötter låg den, en violett kristall. Ingenting liknande hade hon tidigare sett, kristallen lyste, gnistrade och glimmade överjordiskt. Påminde i djupet av hennes hjärta om en plats där allt får sitt svar. Där hon vandrat i årtusenden och där han funnits vid hennes sida. Nu med stenen i handen kände hon kraften, den som skulle hjälpa henne med det uppdrag hon kommit till jorden för. Den som skulle knyta honom närmare till henne i svåra stunder, när hon tvivlade, när hon ville ge upp, när hon längtade bort från jorden.

Som så många gånger förr vände hon tillbaka till midsommardagens lugn. Dragspelsmusiken hade tystnat, de festande sov ut och bara rester av gårdagen fanns som ett bevis. Halvtomma glas, en kvarglömd kavaj, godispapper, en urdrucken flaska. Barnen sprang runt och lekte runt midsommarstången vars löv redan skrumpnat ihop. Blommorna hängde med sina huvuden, så förgängligt allt ändå är tänkte hon.

Med kristallen i handen gick hon upp till sitt rum på vinden. En dag till här och sedan tillbaka till staden där vägen skulle visa sig för henne, livsvägen. Vad som var hennes uppgift och hennes speciella gåva.

När hon tittade på sina händer skimrade de precis som kristallen, men det såg bara hon själv. De lyste av den kraft som skulle ge lindring åt så många, kraft från den källa som aldrig sinar..