Archive for the Berättelser ur verklighet och fantasi Category

Går runt åt Långnäs

Posted in Berättelser ur verklighet och fantasi on 08 november 2013 by icole8

Fredag med höstsol, långt mer soligt än normalt, denna
dag i november. Gräsmattorna är ännu gröna, lövhögarna är
gula och bruna och visst, det är höst. Idag ändå
plusgrader och solen värmer.

Äpplen lyser röda när jag genar förbi villorna,
ett träd är alldeles fullt med Ingrid Marie.
Ingen verkar intresserad … ja fåglarna förståss.

Idag går jag medsols, betyder att jag har solen i ansiktet
hela vägen. Vägen runt åt Långnäs. Betyder att jag inte ser
vilka som sitter bakom ratten i de bilar jag möter men
jag nickar lätt och drar lite på mungiporna om de händelsevis
gör likadant … utan att jag ser det. För de gör de
ofta de som kör på den här grusvägen.

Vägen runt åt Långnäs är som en vandring i historien.
Från mäktiga hus, de som påminner om de amerikanska
serierna med JR och de andra, till att vägen från
Östermalmsgatan övergår i grusväg med ladugårdar
och röda hus intill upplogad åker och inhägnad betesmark.
Stängsel med Varning då den är strömförande …

Och då skiljer det bara 20 min i normal promenadtakt
inkl hundar (som stannar nu och då) … men blir en
resa i tiden. Från bondetiden till de inflyttade rika,
ofta stockholmare, som köpt och renoverat och
vissa som byggt nytt.

Mäktiga hus med verandor som löper längs hela huset,
häckar och diverse attribut, som avslöjar att här finns
pengar … till de röda stugorna med ladugård och
mjölkkrukor, numera som ett pittoreskt inslag och
ett minne från den tiden.

Idag går jag till höger vid Skogsstigen, en rätt lång
uppförsbacke med fyrkantiga hus, som små lådor med
fyrkantiga verandor och mycket välskötta små fyrkantiga
gräsmattor … till stigen som går till vänster
genom skogen och det är Skogen med stort S.

Den här Skogen är sagolik, som en bild i min barndoms
sagobok. Mossans intensiva gröna färg, de mäktiga
trädens storhet omger stigen som faktiskt är kantad
med belysningsstolpar. Man kan alltså gå här kvällstid
… om man vågar.

Men nu är kl 9.30 och vi är helt ensamma vovvarna och jag.
Vi har gått i snart 45 minuter, vägen från Stensundsvägen
runt åt Långnäs och tagit Skogsstigen tillbaka hem till
Trosalund.

På ett backkrön mötte jag idag en herre med cykel och
en hund av rasen curly coated retriever. Vi stannade
en stund och pratade hundar, trevligt.

Imorgon går jag troligen ner mot Östermalmsgatan och förbi

det lilla lilamålade huset med äppelträdet som vräker ut sin
frukt på trottoaren … plockar fickorna fulla för att lägga
ut till rådjuren. De går förbi mina fönster här på Trosalundsgatan.

Jag går nog andra varvet imorgon, med solen i nacken, och
jag kanske möter någon som stannar till och pratar en stund.
Vi som har tid att stå och prata …

Vattnet i Trosa skärgård blänker som en silverskatt därute,
vassen står rak i vattenbrynet med vippor som vajar i vinden,
höstplöjd åker väntar på våren och jag går runt åt Långnäs.
Det lär bli många varv innan våren …

Ibland går jag genvägen förbi fyrkanthusen och tar skogsstigen,
den smaragdgröna. Och det händer att jag viker av mot hamnen,
tittar på båtarna och på gräsänderna, men helst går jag andra
hållet, ja ni vet vilken runda.

Annonser

Och färgen är Blå

Posted in Berättelser ur verklighet och fantasi on 06 juni 2013 by icole8

En djup längtan till de blånande bergen, de djupa skogarna, de mäktiga älvarna …

Omöjlig att förtränga trots den sörmländska grönskan,
de frodiga slätterna, de övermäktiga trädgårdarnas
blomstersymfoni.

Den bruna Trosaån kan inte tävla med Älvens blå vatten.

trosaån

Ån som slinker genom staden som en liten förnäm rikemansdotter …
inga tvära kast och stupande vattenfall, nej hon glider fram,
bekymmerslös kastar den inte en blick åt de vandrande turisterna, den
har överösts med så mycket beundran och beskrivits i text och bild så
många gånger att den inte gitter anstränga sig.

Den imponerar inte på den som sett de blånande bergen i fjärran,
där Älven föds genom strida bäckar, som kastar sig än hit, än dit.
De räds inte att slänga sig med huvudet före utför bergsbranter och
stup och genom skrevor. Han, utgår från att den är en man, tar
med sig små bäckar och samlar sig starkare och mäktigare ju
närmare havet den kommer.

Den glider tyst med sitt blånande vatten, i motströmmen kämpar laxen
sin vandring upp genom forsarna, ingen slapp tillvaro varken för den
eller Älven.

En mäktighet som breder ut sig och som därför spänner broarna
upp mot himlen, vattnet bär båtarna som kämpar uppströms och
de som glider medströms.

ångermanälven

Älven skryter inte om sitt ursprung och sin äventyrliga färd mot havet.
Den är som norrlänningarna, tyst och stark, vacker och stolt över sitt
landskap.

En gång möts de båda, hon den snärtiga Trosaån och han den mäktiga
Älven … dess vatten blandas, havet är dess gemenskap.

Och färgen är Blå.

Framtidsbyn (del 33)

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 12 juni 2012 by icole8

Den märkliga stämningen liknande inget annat. Nutidens möte med gången tid men ändå så levande…

Kvinnan smet undan och dolde sig för mediets förmåga att föra henne till sitt rätta hem, hon väntade ju sin älskade och då ville hon stanna i huset.

Precis som jag själv skulle velat om det varit min situation…dröja mig kvar, titta i fönstret, gå över ängen mot sjön, vänta…hoppas. Tid som står stilla, natt och dag är desamma, dagar, månader….år.

För henne är det en och samma dag och natt. Vandring mellan fönstren, över den daggvåta ängen, ner mot sjöns mörka vatten.

Han gick för att fiska och jag väntar på honom…

Perry mumlade något, blundade…sträckte ut sina händer, böjde sitt huvud…

”There…she sees him…han möter henne nu, tar hennes händer och de vänder sakta mot ljuset…”

Tårar rinner, någon snyftar, det blir så lugnt och tyst.

Som om en ängel har gått genom rummet, huset får frid. En orolig själ har hittat det hon sökt, allt är väl.

Omtumlade av upplevelsen och TV-inspelningen längtade vi efter en helt vanlig kväll med alls ingenting, möjligen ett lass tunnpannkakor. Det blev det ju inte  eftersom några beställt hos Sivan och vi samlades kring en buffé med det mesta av det bästa.

Ett kapitel till ända. Lite saknade jag kvinnan i huset, hon kändes som en vän på ett sätt. Vi hade likheter. Två kvinnor i ett hus med en älskad man, då och nu…rädda att förlora det så värdefulla.

Det blev stunder av husbesök när Kurt inte var hemma. Jag gick i trappan, över golvtiljorna, till fönstret, tittade ut över tunet och ängen, anandes sjön långt där borta. Vatten som tyst bevarade hemligheter, som visste men inte talade. Mystik.

En kväll blev jag sittande på en pinnstol och drömde mig bort. Kände hur den gamla världen närmade sig och föll i en slags trance. Tyckte mig höra röster, skratt, klockor som plingade, dörrar som öppnades och stängdes. Hundar som skällde ”nu kommer främmande”…

Huset fylldes av sorl, skrammel av kastruller och porslin, stolar skrapade mot golvet. Varsågoa, håll till godo, en bit till. Husmor var känd som en generös och godhjärtad kvinna. Dottern var den sköna och lite blyga kvinna som skulle gifta sig, ta över huset en dag…

Nu hade man bjudit till förlovningsfest och glädjen var stor…

Så ropade någon ”hallå är du där? Jag har en överraskning, kom”.

Det här var dock ingen dröm utan Kurts bekanta stämma. Yrvaken stapplade jag ner i hallen och i soffan satt han.

”Jag vet ju hur du längtat så här är han. Döpt också, han heter Mozart, du gillar ju även den musiken så…”

Vet inte vem som fick mest pussar och kramar den kvällen men fördelningen var ungefär lika. Mozart-matte, matte-husse, husse-mozart.

Den natten sov den lilla valpen lugnt och tryggt mellan oss. Snusade, snarkade, drömde, småskällde för att rulla över på rygg och somna om.

Det kändes som den goda tiden var här nu. Vi skulle göra vårt bästa i alla fall.

Över gårdplanen vandrade ett par hand i hand, hon i lång linneklänning, han i rock och hatt.

Precis som de gjorde en gång för länge sedan…

Framtidsbyn (del 32)

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 11 maj 2012 by icole8

Med ett vinglas tömt och det andra på gång gick jag fram och tillbaka till fönstret och tittade. Kurt syntes inte till. Han kanske inte kände för att komma ner till mig, men vadå? Det kunde han ju sagt på en gång…

Tog en kofta över axlarna och steppade upp till huset. Dörren stod på vid gavel och slog i vinden. Försiktigt tog jag steg för steg, ropade och ropade igen…inget svar. En klädhög vid badrumsdörren och duschen påskruvad, hela badrummet fyllt av ånga…men ingen Kurt.

Ute på brosteget skymtade jag en figur hukande vid bilen, Kurt satt skakande med endast ett badlakan runt kroppen. ”Det kom någon och ställde sig i badrumsdörren, det blev isande kallt och jag bara rusade ut. Det liknande en kvinna men jag är inte säker… genomskinlig och otäck. Vågar inte gå in igen…”

Jag tog mod till mig och gick före, Kurt hack i häl. Vi tittade runt och såg ingen objuden i huset. Kurt skyndade att klä sig och tog tandborsten i fickan. ”Bäst jag låser ordentligt…vad i helsike såg jag? Kanske jag är för trött bara.”

Bäst att inte säga något så vi knallade ner till mig, jag på något luftiga fötter, vinet visste var det tog. Vi åt och skålade, jag försökte att inte föra vålnaden på tal. Kurt tittade på klockan och frågade om han fick sova på soffan. Självklart fick han det. Jag skulle inte heller vilja sova i det stora huset.

När brasan slocknat sov vi båda tungt och drömlöst. I huset där uppe stod en kvinna och tittade i fönstret, hon spanade efter någon som skulle ha kommit hem men aldrig kom. Den man som man hittat drunknad men som kvinnan fortfarande väntade på.

Hon var en osalig ande som vandrade fram och tillbaka i huset och väntade, så hade hon gjort i många år. Folk som bott i huset hade flyttat, en efter en. Huset tillhörde henne och den hon väntade på. Bara sin närvaro skrämde iväg de nyinflyttade och nu ville hon göra samma med Kurt.

Men jag hade andra planer. Mitt intresse på det här området gjorde mig snarare nyfiken än rädd. Efter en del studier och TV-program visste jag någon som kunde hjälpa oss, Perry Stevans, medium. Det skulle jag ordna så snart helgen var över och för att Kurt inte skulle fundera mer på skräckkvällen i badrummet föreslog jag en resa till stan, hotell och teater.

Kurt tittade lite märkligt men tackade ja. Det kändes skönt att packa en väska och åka iväg från allt, Kurt sa inte många ord men jag babblade desto mer…som vanligt. Vi  checkade in och gick en runda på stan, jag provade nya kläder och kände mig en aning slösaktig. Kurt nickade gillande åt mina val.

Efter middag och teater satt vi i baren. Vi pratade om gamla tider, om det som hänt senaste året och såklart kom han in på spöket igen. Jag kände mig manad att berätta vad jag också upplevt och sett med egna ögon. Holgers intygande om att det fanns något däruppe och att folk flyttat efter kort tid.

Kurt strök sig över pannan och suckade tungt. Jag berättade om min plan att kontakta ett medium och att det var dags att göra något åt saken. En kvinna som varit död en lång lång tid skulle inte få förstöra vår gemensamma dröm. Kurt tvekade men jag stod på mig. Måndag skulle jag ringa och boka mr Stevens.

Vi åt frukost på hotellet följande morgon, tog en tur runt i stan och gick längs vattnet på strandpromenaden. Söndagskväll svängde vi upp mot husen och jag erbjöd Kurt att sova hos mig igen. Det tackade han inte nej till. Faktiskt kändes det riktigt skönt att vara två, Kurt kände troligen detsamma. Den kvällen satt jag med fötterna på bordet och blev uppassad med mat och dryck. Han är en riktig klippa tänkte jag…vad Kurt själv funderade på kunde jag bara ana.

Måndag 8.30 fick jag kontakt med Perrys sekreterare, hon lovade ringa tillbaka. Det dröjde till eftermiddag innan det samtalet kom och jag fick då uppgift om att ett helt TV-team ville vara med. Kurt tvekade men som jag tjatade gav han med sig. Tills vidare sov han på min soffa och det skulle bli minst 2 veckor visade det sig. Perry Stevans var en uppbokad man och allt med TV gjorde det inte lättare…

De två veckorna var fyllda med arbete, både i prästgården och i Kurts hus. Vi ville ju att huset skulle se fint ut trots spöket så det blev en del kvällsarbete. Vi var alltid tillsammans där och försökte skämta och inte titta efter kvinnan. Det gick bättre än väntat. Kurt hade fullt upp med älgköttet, hugga ved och stöka på utomhus, dessutom stod han för middagarna. Tala om att bli bortskämd!

Kvällen innan dagen D, när teamet skulle komma, gjorde vi iordning rum hos Berit. Hon skulle ta hand om dom på bästa sätt (och göra reklam förståss) och vi skulle även visa prästgården och byggnaderna runt omkring. Ett smart drag skulle det sedermera visa sig…

Vid midnatt släckte jag sista ljuset och lyfte täcket för att försöka sova inför den spännande dag som väntade. Där hittade jag ett litet paket och gissa vad som låg däri?

Kurt hade gått en sväng på Apoteket i stan medan jag provade skor…det var ju en liten lögn om än angenäm. Jag provade ringen, satte den på fingret och ja…

Mobilerna ringde ikapp, vi hade försovit oss. Nu stod teamet redan på gården och väntade. Vi slängde på oss kläder och Kurt gick före för att möta dom. I fönstret anade jag en kvinna som tittade tomt på honom när han släntrade upp mot huset.

Jag kände av hennes sorg och vemod men samtidigt ett gryende hopp om att hon skulle få ro i sin själ. Vi ville bara hennes väl och vårt eget förståss. Kurts och mitt, vår framtid tillsammans.

Snart satt vi runt köksbordet med kaffe och planerade hur filmningen skulle göras. Efter en sen lunch i prästgården gjordes den första tagningen. Vi berättade och i bakgrunden anade man kvinnans närvaro, kyla drog genom rummet och Perry knäppte sina händer. ”This will not be easy, sa han. Not easy at all…”

Framtidsbyn (del 31)

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 09 maj 2012 by icole8

Efter en orolig natt i Berits lilla sovalkov och ett par koppar starkt kaffe bestämde jag mig. Så lättskrämd kan jag inte vara, nej ikväll åker jag hem som vanligt. Tänder lampor och lyktor och gör precis som vanligt. Vad som än sker i Kurts stora hus ska jag bo kvar i mitt drömhus…

Dagen var fylld av behandlingar och samtal och jag kopplade bort allt annat. Efter en härlig middag tillsammans med Alice och kursdeltagarna gjorde jag det jag lovat mig själv. Hjärtat slog lite extra när jag svängde in mot husen på höjden…

Det var precis sig likt, samma lampor lyste och hos mig också ett par, jag glömde släcka tydligen. Så in och tända upp, på med TV:n på hög nivå, vatten till téet och inte titta upp mot huset. Drog för gardinerna och låste  ytterdörren.

Hoppade över duschen och bäddade ner mig med lite musik i bakgrunden att slumra till. Den natten vaknade jag ett par ggr men inte av något särskilt, bara konstaterade att allt var lugnt.

Morgonen kom med väckarens försiktiga påpekande och jag gjorde en brasa, drack mitt kaffe, duschade och drog isär gardinerna. Det var fortfarande skumt ute, jag noterade att lamporna lyste hos Kurt. Ingenting rörde sig bakom fönsterrutorna.

Däremot stod den skimrande gråvita kvinnliga gestalten alldeles utanför mitt fönster. Jag skrek och slog händerna för ansiktet, tittade igen och då var hon  borta. Herregud vad är detta? Snabbt iväg, låste noggrant och sprang de tre stegen till bilen och sladdade iväg utför backen ner mot byn. Nu måste jag berätta för någon…det blev Holger.

Försiktigt förde jag in samtalet på spöken och gengångare för att se hur Holger reagerade. Ville inte framstå som ett blivande psykfall. Han satt tyst en lång stund, suckade djupt och svarade att, visst,  det finns dom som sett något däruppe, en olycklig kvinna går väl runt där. Bäst att inte berätta för Kurt, han kanske blir olycklig han med. Men visst, det finns något, det är säkert. Vi behåller det för oss själva så länge…

Jaha, så jag hade inte inbillat mig eller drömt då. Eftersom  spöken och det andliga samtidigt intresserade mig så funderade jag vidare,  sa inget men väntade med spänning på Kurt, hade han sett något tro? Hur skulle jag föra in samtalet på rätt sätt…det skulle dröja ett par dagar till innan Kurt kom tillbaka.  Jag såg verkligen fram emot det oavsett hur mycket kött som skulle packas…

Dagen förflöt som vanligt men lite frånvarande verkade jag nog. Alice frågade försynt om jag var ok, jag skyllde på huvudvärk. Den natten sov jag hos Berit eftersom vi även hade en del att planera. Hon bjöd på vin och vi pratade om allt möjligt men klart att tankarna for iväg till den olyckliga kvinnan.

Äntligen fredag, gästerna åkte och vi hade den vanliga gemensamma middagen för byn. Jag dröjde kvar i det längsta men när Kurt leende uppenbarade sig i dörren sprang jag ut och brast i gråt, denna märklig vecka var slut. Han pratade en stund med de andra men kom så ut till mig i bilen och frågade oroat vad som var fel…ja vad skulle jag svara.

Vi åker hem svarade jag. Jag fixar lite gott så kan du komma ner när du bytt om och fräschat upp dig. En brasa och kanske en film…Han nickade glatt, vinkade och körde före mig upp till huset. Skönt att följa hans billjus och att se honom kliva ur bilen och gå in i huset. Jag dukade och väntade…ikväll skulle vi skåla i mitt favoritvin…

Framtidsbyn (del 30)

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 08 maj 2012 by icole8

När septembers höstglöd började falla till marken och kvällarna mörknade alltmer tog jag mitt beslut: jag hyrde ett litet rum i prästgården. Brits, ett litet bord och två små fåtöljer, en hylla för diverse och ”musik”; avslappnande och rogivande. Det i kombination med eteriska oljor och varma händer, samt lyssnande, medmänskligt bemötande, respekt och ödmjukhet. Så arbetar jag.

Samtidigt pratade jag med Alice om att jag kunde föreläsa och delta i kursverksamheten vilket hon tackade ja till direkt: ”Vi har så mycket på gång nu så vi behöver vara fler, du får börja när du vill!”

Jag hade ett litet föreläsningskoncept sedan tidigare om kroppens uppbyggnad och funktion samt smärtans fysiologi, det kunde jag rabbla i sömnen. Men det skulle vara intressant och givande också så jag funderade lite till…

Med min erfarenhet av mötet med människor snuddade jag ofta andra områden där kroppens signaler ”talade” om andra obalanser: otrivsel, stress, låg självkänsla, samlevnadsproblem,  missbruk och annat. Detta är nog så viktigt att reda ut, för ”ont i axeln” kan ha många orsaker ska gudarna veta. Att komplettera mina föreläsningar med en beteendevetare eller liknande skulle visa sig vara mycket bra.

Kursverksamheten sträckte sig nu från bakning och gamla möbler till att lära känna sin kropps signaler och förhoppningsvis hitta lösningar. En riktigt bra början för Alice & Co.  En innehållsrik höst stundade och vi såg snart resultatet av samarbete och hjälpsamhet.

Berit på sitt håll hade snart byggt upp en kundkrets och en dessutom liten klubb med medlemmar. Det ena gav de andra och hon körde nu fullt ut B & B, som tur var för prästgården var överfullbokad och saknade sängplatser. Vi samarbetade naturligtvis, modevisningar och klädbutikbesök för kursdeltagarna liksom avkopplande massage…ibland en pizzabakningskväll.

Kurt åkte iväg och jagade älg, jag kände mig lite ensam däruppe på höjden men tände smålampor och ljuslyktor för att hålla mörkret borta. I stora huset hade han lämnat några lampor tända också, kändes skönt. Jag kom ofta hem sent så kvällarna blev inte så långa. En dusch, te och lite nyheter så var det med tunga ögonlock jag släckte ner…

En kväll när jag som vanlig gäspande gjorde min kvällsrunda fick jag se att det rörde sig på övervåningen i Kurts hus. Märkligt att han inte hört av sig men det var ju rätt sent, imorgon skulle jag knacka på för morgonkaffe.

Vid 8-tiden stod jag troget och väntade på farstubron efter att ha knackat ett antal ggr. Men ingen öppnade. Jaja, han sover väl tungt så det får bli ikväll då sa jag till mig själv och körde ner till jobbet. Disigt och dimmigt, kala grenar avslöjande oktobers normala skrud. Skönt med november snart och första snön som lyser upp, tänkte jag.

Vid 19 först kom jag hem och tittade upp mot huset. Det såg precis ut som vanligt och jag väntade på att få se Kurt gå omkring där mellan kök och rum.  Jag fixade kvällsfika och knallade iväg för att bjuda ner honom, knackade och väntade. Intet liv där inte. Märkligt.

Han kanske har någon hos sig och vill inte öppna, jaja det lär väl visa sig. Viss oro kände jag ändå så innan jag släckte för kvällen sms:ade jag honom. Det kom ett svar till sist: ”Hej, jag har det bra här i skogen med grabbarna, vi har just käkat middag. Hur har du det?”

Han var alltså inte hemma, men vem såg jag då gå där inne kvällen innan? Hade jag drömt eller sett i syne? Jag ryste till och bestämde mig för att inte titta ditupp…vilket jag gjorde ändå såklart. Då ser jag igen en gestalt sakta röra sig mellan fönstren, stanna till och titta rakt ner mot mig. En kvinna…

Jag tog bilen och hyrde in mig hos Berit för natten. Aldrig att jag sover ensam en natt till däruppe, sa jag högt. Aldrig.

Apropå min berättelse

Posted in Aldrig ge upp, Berättelser ur verklighet och fantasi on 04 maj 2012 by icole8

Ikväll berättade lokal-tv (Mittnytt) om en by i Norrlands inland med bara tomma hus…nu skulle en nyinflyttad driftig kvinna från Norrtälje starta ett projekt att få folk att flytta till byn = (Sil i Ramsele)…

Ibland undrar jag om jag skriver om framtiden???Att det är precis så som det kommer att utvecklas???

Ja jag säger då de´…